I Upsala Nya Tidning pågår en intressant insändardebatt just nu. Efter att två svenska soldater dödats i strid har flera insändare kommit som protesterar mot det svenska deltagandet.
Det här har bland andra lockat ut en officer i försvarsmakten (Lars Wistedt i Tierp) att tala klarspråk. Han skriver att Sveriges insats är en solidarisk handling tillsammans med många andra länder för följande mål: Kamp mot narkotikahanteringen, Reformering av rättssystemet, Avväpning av illegala grupper, Uppbyggnad av en nationell afghansk armé, Uppbyggnad av ett nationellt afghanskt polisväsen och befria kvinnorna från männens förtryck. Det här ska tvingas fram med vapen tillsammans med USA och Nato. Ingen tvekan. Äntligen klarspråk alltså.
Jag tror att allt fler tänker ungefär så här: Någon måste bestämma i världen och sätta stopp för stollar som kapar flygplan och kör in dem i skyskrapor, eller lägger bomber i tunnelbanor i rusningstid. All makt åt den största övermakten alltså, för att förebygga och kväva terrorn i sin linda. När allt dessutom kallas en demokratisk mission fullbordas ett fluffigt bakverk, som ter sig närmast oemotståndligt för många. Att gå emot detta blir patetiskt.
I Sverige växer sakta ett klimat som manar fram dessa åsikter i offentligheten. Det här gör att fredsvänner (de på den etablerade folkrättens grund) hukar allt mer. Men det finns en grupp aktiva i den så kallade Fredskoalitionen i Uppsala som fortsätter att kritisera denna nya svenska krigsaktivism.
Som sagt, Fredskoalitionen står fast på den etablerade folkrättens grund. För vi vet, om vi tänker ett varv till, att våld föder våld och att det mesta av det som kallas terrorism är reaktioner på, eller rent av skapelser av USA:s politik. Förtryck föder motstånd som vi alla vet.
Att söka den ”slutgiltiga lösningen” och slå ut ”terrorismen” med statsterror är en omöjlig väg. Därför fortsätter fredsvänner att hävda besinning och förnuft i denna debatt. Så småningom kommer en avspänningsprocess att inledas. Men vägen verkar lång, krokig och ganska stenig.
Fredskoalitionen är emellertid en lustig församling. Den domineras av personer som är organiserade i olika vänsterorganisationer. Mest framträdande organisationer är KP (f d KPMLr), SP (Trotskister), KFF (Kvinnor för fred), Svensk-Kubanska vänskapsföreningen och FiB/K; gamla svenska vänsterrävar alltså. Till detta kan läggas en grupp svenska palestinier med sina organisationer. Fler personer är också aktiva och väljer sig då en liten organisation att tillhöra för att få rösträtt. Det här är förstås inte särskilt demokratiskt, men det fungerar hjälpligt. Demonstrationer och möten har samlat mycket folk för förnuftiga krav efter 11 september 2003.
Hur kan jag då samarbeta med KP:s färgstarke representant Mario Sousa, som t ex hummar om Sovjets ockupation av Afghanistan? Vi enas i handling när så är möjligt och pucklar på varandra när det är nödvändigt. Det borde fler göra och inte tänka att allt är opålitligt för att Mario Sousa är med.
Enligt min åsikt är Fredskoalitionen en organisation som borde se annorlunda ut. Men den är som den är och arbetar för förnuftiga mål just nu. Stalinister och Trotskyister har t ex bekämpat varandra sedan 20-talet. Stalin lät faktiskt mörda Trotsky. Men i Fredskoalitionen håller dom fred, än så länge. FiB/K, som jag representerar, har sedan 70-talet bekämpat och bekämpats av r-arna. De är inga demokrater i den mening som jag lägger i ordet, notoriska statsstödslapare och vill t ex förbjuda nazistiska och rasistiska organisationer. Om detta är vi inte överens. Men vi samarbetar tills vidare om det vi är överens, t ex att USA ska ut ur både Afghanistan och Irak.
Många som skulle vilja bidra i fredsarbetet tvekar att gå med i Fredskoalitionen för att den domineras av gamla västerrävar och att det ibland blir långa snåriga diskussioner om historien. Men sånt kan ändras snabbt när läget i världen så kräver.
