På webbsidan Bevara Alliansfriheten presenterar utgivarna ett diskussionsunderlag för en plattform för bevarad militär alliansfrihet och en självständig svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Punkterna är som hämtade ur en svensk utrikespolitisk deklaration från tiden efter andra världskriget, då det rådde någon slags balans mellan två till synes likvärdiga maktblock; USA och Sovjet. Världens övriga länder – stora som små – var mer eller mindre knutna till endera parten i denna ”terrorbalans”.
Vad vi idag har att förhålla oss till är något liknande. För Sveriges del gäller nu liksom då att vi ligger mellan Nato (USA) och Ryssland (Sovjet då). På den tiden var Sovjet mycket starkare än dagens Ryssland och USA (Nato – militära frontorganisation) utan konkurrens den starkaste militärkraften i världen idag. Alltså, styrkeförhållandena skiljer sig väsentligen från 50-60-talet – till USAs fördel.
Ändå varnas i en närmast paranoisk ton i Natoländernas medier för den aggressiva och oberäkneliga Putinismens snara frammarsch mot Europas kärnland. Sverige behöver således en helt ny utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.
Följande 10-punktsprogram för bevarad fred i vårt närområde från Alliansfriheten.nu är ett utmärkt bidrag i denna debatt.
- Sveriges folk vill fred. Fred är en förutsättning för nationell frihet. – Våra gränser får inte överskridas eller kränkas av någon.
- Sverige strävar efter att stå utanför krig. Vi ska inte strida för andra. – Vi garanterar ingens säkerhet; den oförbindande men klibbiga ”solidaritetsförklaringen” återtas.
- Vi allierar oss inte med militära makter. Vi har ett gott förhållande till dem. – Staten får heller inte upplåta baser åt främmande makt.
- Sverige för en självständig politik. Den utformas av våra folkvalda. – Säkerhets- eller utrikespolitiken styrs från Stockholm.
- Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar. Det ska vara defensivt till sin natur. – Det räcker inte med att hålla gränsen; försvaret ska vara uthålligt.
- Hela Sveriges land ska värnas. Detta kräver ett folkförsvar. – Försvarsmaktens ryggrad ska utgöras av en värnpliktsarmé, inte av yrkessoldater.
- Försvarsmaktens uppgift är att vara krigsavhållande. – För det fordras ett totalförsvar, med fullgoda resurser till alla vapenslag jämte civilförsvar.
- Inga svenska soldater deltar i anfallskrig. De övar för att skydda eget territorium. – Annars riskerar vi att dra på oss angrepp. Sverige intervenerar ej men deltar i fredsbevarande operationer under Förenta nationerna.
- Alla angreppskrig är olagliga. Folkrättens regler måste respekteras. – Småstaten får aldrig tumma på folkrättsprinciperna, främst FN-stadgan.
- Ingen hotar Sverige eller gör anspråk på svensk mark. – Det är ett gynnsamt läge för dialog och samverkan mellan alla berörda, för avspänning. Vi ska inte låta oss dras in i äventyrligheter som kan rubba detta fördelaktiga läge.
En faktor som inte berörs när man talar om Rysslands i och för sig verkliga svaghet är att landet blir allt närmare allierat med inte bara Kina utan med hela Shanghai Economic Association där snart sagt hela Asien samlas. Vi håller alltså på att få en ny uppdelning av världen i två relativt jämstarka block. Vilket accentuerar vikten av att stå utanför och upprätthålla goda förbindelser med båda.
Frågan är hur realistiskt detta är med medlemskap i ett EU som blir allt tätare.
Jan W!
Kan det inte vara tvärtom? Så länge USA efter Sovjetunionens kollaps och Kalla krigets slut hade monopol på stormaktsfasoner fanns det gott om utrymme för krigsaktivism och moralism. Det var inte så farligt att vara med i de amerikanska krigen.
Nu är vi på väg tillbaka till mer normala tider med konkurrerande stormakter och därmed också större risk för stormaktskrig. Vilket i sin tur rimligtvis också ger större utrymme för fredsaktivism och småstatsrealism.
Jag menar: hur stora är möjligheterna att stå utanför Nato när man är insyltad upp över öronen i ett krigsaktivistiskt EU? Var finns trovärdigheten?
Jan W!
Visst ser det just nu ganska mörkt ut. Men ödesbestämt är det ju ändå inte.