Frihet har blivit ett halt begrepp. Ordet har kapats av de snabbfotade entreprenörerna, de som nu gör business av allt inklusive människans tanke- och känsloliv. Skolväsendet är deras nya jättemarknad. Därför kallar de sina nyinvesteringar ”fria skolor”.
Författaren PC Jersild skrev om det här i sin DN-kolumn 2008-01-12. Han påpekar att det som nu kallas fritt egentligen är det som förr benämndes privat. Här döljs alltså även det gamla problemet med att se den privata äganderätten som en del av de demokratiska rättigheterna.
”Varför kan inte privatisering få kallas just privatisering?” frågar han. På den frågan är mitt svar att vänstern helt tappat fotfästet i frågan om äganderättens problem. Visst bör det finnas gränser för den privata äganderätten – till förmån för det samhälleligt gemensamma? Det finns ju stora fördelar med gemensamt ägd egendom.
Socialdemokraterna försöker nu anpassa sig till den nya mer snabbfotade frihetsandan. En företrädare med hög exponeringsfaktor är mångtyckaren Stig-Björn Ljunggren. Han skrev i en krönika i Piteå-Tidningen i höstas att Socialdemokraterna måste överge sin kunskapsfientliga skolpolitik, vilket man kan hålla med om. Men han la också till att man ska anpassa sig till mer ”flexibelt lärande”, att kommunalisering och friskolor har givit föräldrar, elever, pedagoger och entreprenörer makten över skolan och lämnat ”alltmer desperata politiker bakom sig. De som behandlat skolan styvmoderligt har nu upptäckt att de sätts offside.” Han talar också om att med friskolorna skapas en nödvändig ”exitmekanism”. De som ogillade det sammanhållna systemet kan helt enkelt nu skapa ett eget.
Den beskrivningen är visserligen riktig. Men, är det bra eller dåligt? Ljunggren är överförtjust och ser inga problem. Han drar sig inte ens för att beskriva den svenska grundskolan som ”en fabriksliknande verksamhet där ivriga pedagoger fick flumma runt med betygsfrihet, mängdlära och grupparbetesterapi. Istället för en pekpinne som berättade var världens huvudstäder låg fick vi moraliska pekpinnar om anpassning till kollektivet. Istället för kungalängden fick vi Jantelagen.” Så uttrycker sig en sann demagog. Jan Björklund med allierade kan lugnt sitta på åskådarplats och åse hur den sammanhållna grundskolan nu rivs av det parti som varit drivande under hela uppbyggnadsperioden. Inte ett pip om vad den skolan faktiskt åstadkommit för efterkrigsgenerationerna fram till 80-talet.
Men som sagt, friheten har ett pris. Ljunggren är uppenbarligen beredd att betala rundhänt. ”Exitmekanismen” till exempel, tillämpat på andra områden är ren anarkism; jag kör hur fort jag vill, parkerar var jag vill, tar vad jag behöver … , måste väl ändå stävjas en aning. Eller är Camorrans sophantering i Neapel möjligen ett Ljungrenskt föredöme?
Den frihetsinskränkning det innebär för stora grupper av människor att trängas ut i andra och tredje klassens uppsamlingsheat av skolor verkar Ljunggren inte ha märkt. De syns väl inte utanför fönstret i de snabba kommunikationssystem han färdas runt i.
Den frihet man åstadkommer med friskolorna är frihet till segregation, frihet för besuttna att skydda sin avkomma från oönskade inflytelser, frihet för föräldrar att hålla sina barn inom klass-, religions- och etniska skrankor, frihet att göra affärer med skattepengar (utan insyn – skyddande av affärshemligheter), frihet från yttrandefrihet för personalen och frihet från turordningsregler vid uppsägningar. De allra flesta kallar detta ofrihet.
Publicerad som veckans krönika www.fib.se vecka 3, 2008
