Fy sjutton för persiennernas vardag!

Jag drar upp persiennerna och blicken fastnar omedelbart i ymnigt fallande snö, som formar sig till vad som liknar en vägg. Vitare än den beryktade ”vita väggen” bestående av hängivna, högljudda hemmasupporters i ishallen i Leksand. 

Och som torde få en och annan motståndare att börja darra i knävecken. Åtminstone första gången väggen upplevs.

Persiennerna tar mig tillbaka till Smedsgatan i Sandviken. Vi flyttade upp på stan, som man sa, 1961, från Barrsätragatan 48. På den senare adressen tillbringade jag min barndom i en av de gula längorna. 

Mina älskade mormor och morfar fanns bara ett par stenkast bort på Bruket. Innan de flyttade till pensionärslägenheten på Sveavägen. Större än ett rum och kök fick de aldrig. Men glada för bekvämligheterna efter att ha lämnat Seegatan.

Det var nära mellan familjemedlemmar. Inte som nu. Inte undra på att ensamheten blivit ett stort samhällsproblem. Det finns till och med de som velat förstå skolskjutningarna i Örebro med att skytten var en ensam krake på sidan om allt. Att dödandet ytterst skulle vara samhällsutvecklingens fel. 

Jag förknippar persiennerna på Smedsgatan med instängdhet, inlåsning. Mina strävsamma föräldrar brukade nämligen vid ett bestämt klockslag varje dag fälla ned dem. Det kan ha varit för att förhindra insyn. Från huset mitt emot, på andra sidan gatan, möjligt att blänga in i vårt kök och Rummet.

Någon sådan insyn var inte möjlig på Barrsätragatan. Från köket tittade vi ut på den fortfarande obebyggda Åkern. Ett gräshav. Som om vintern kunde spolas och bli till knagglig is att åka skridskor på. Ja, inte jag, inte. Någon stjärna i SAIK, som snurrade runt på Norra IP,  blev jag därför aldrig. 

Om det nu var så, vilket jag håller för troligt, att persiennerna av förklarliga skäl släpptes ned för att förhindra insyn, så har jag ändå alltid dragit högre växlar på förfarandet. Det har laddats med en symbolisk betydelse. Och etsat sig fast.

Persiennerna är nere. Vi äter kvällsmat vid köksbordet. Middag åts tidigare på dagen. Sedan dags för sängen. Dag ut och dag in. Fram till den sista utstämplingen. Ekorrhjulet rullade på.

I tidigare tonår utvecklade jag en vardagsfobi, för att uttrycka det modärnt. Jag har sedan dess alltid haft svårt för att leva ”vanligt” vardagsliv. I betydelsen upprepning och rutiner. Rastlöshet och olust kryper in i och rider mig. Om jag reser, som vi allt oftare gör, dämpas de påfrestande känslorna. 

Alla intryck, samt miljöombytet, är rena medicinen. Barcelona. Portbou. Amsterdam. Oslo. San Sebastián. Bilbao. Guernica. Malmö. Lund. Köpenhamn. Helsingør. Vart härnäst? Kreditkortet knorrar, hänvisar till den usla statstjänstemannapensionen. Men jag slår dövörat till. 

”Ni måste tänka dialektiskt!”, som Elof Luspa uppmanade oss modstulna, politiskt arbetslösa (Elofs uttryck) upsalagrabbar när vi hälsade på honom och hustrun Maja i Puoltikasvaara vid världens ände längst upp i norr. Jag försöker, följande den uppmaningen, att vända på myntet. 

Säger till mig själv: Så länge som du kan känna som du gör, så lever du. Du har inte kastat in handduken och resignerat. Men det är en klen tröst för ett tigerhjärta.

Osökt minns jag författaren Göran Norström, sandviksson han mä (brett bruksmål), som avslöjade (var nog i boken Glasburen) om hur han varje dag vid ett bestämt klockslag, tror det var om eftermiddagen efter lunch, drabbades av en ångestattack. Hanterades med hjälp av ett piller. Vill jag minnas.

På min vardagsfobi biter inga piller. Inte heller ”ful sockerdricka”, som min mor sade. Det senare har jag prövat. Kanske ska jag försöka behålla tron att det jag känner måste förstås uppfordrande. Och är något existentiellt bra. Men fy sjutton för vardagen. Dags att planera en ny resa, globetrotter Ekstrand!