1969 mördades en liten flicka i Kalifornien utan att någon gärningsman kunde gripas. Tjugo år senare började en yngre kvinna vid namn Eileen Franklin, uppvuxen i samma område som mordoffret, att gå i psykoterapi för psykiska besvär. I sakta mak och efterhand allt mer detaljerat började Eileen minnas att hon som barn hade utsatts för sexuella övergrepp av sin egen far, inte bara en gång utan vid upprepade tillfällen. Efter ytterligare ett par terapiseanser erinrade hon sig dessutom att hon varit åsyna vittne till 1969-årsmordet på den lilla tösen i grannskapet – och att den skyldige också här var Eileens far…
Det blev domstolssak av det hela. Teknisk bevisning och andra vittnen saknades, men Eileen Franklins terapeut gick i god för att allt var i sin ordning och bekräftade att det rörde sig om autentiska minnen – låt vara tidigare ”förträngda minnen” – från hennes patients sida beträffande såväl mordet som det sexuella övervåldet. Följden blev att den åtalade förklarades skyldig och spärrades in.
Lyckligtvis återvann de ytterst ansvariga inom det kaliforniska rättsväsendet sans och vett och ogiltigförklarade domen mot Eileens far. Men då hade den fängslade redan varit frihetsberövad i sju år.
I Sverige skrev dåvarande psykologidocenten Sven Å Christianson, numera professor, om fallet Eileen Franklin i sin bok Traumatiska minnen (Natur & Kultur 1994). Det aktuella textstycket återfinns på sid 111f och visar att Christianson trodde lika fullt och fast på Eileen (vars far alltjämt satt inlåst då boken kom ut) som hennes terapeut hade gjort.
Redan i den nyss nämnda utgåvan om traumatiska minnen passade Christianson på att skriva om sitt absoluta favoritämne här i livet – seriemördare (serial killers). På sid 289ff presenterar han ett knippe tunga namn i denna makabra bransch, amerikaner mest, och han gör det med ett visst mått av sinnlig njutning.
Men först år 2010 gav professor Sven Å Christianson ut sitt egentliga storverk i genren – I huvudet på en seriemördare (Norstedts) – då med Thomas Quick som självklart paradexempel och trumfkort. Det är en närmast osannolikt spekulativ bok. Till övervägande del bygger den på de många intervjuer som Christianson under en följd av år gjorde med en svårt neddrogad och helt otillräknelig Quick/Bergwall på rättspsykiatriska kliniken i Säter. I den löpande texten skälls intervjuoffret konsekvent för mördare eller seriemördare – och så sent som i maj nu i år skrev Christianson på DN Debatt, understödd av sin kollega i rättshaverifacket Göran Lambertz, att Thomas Quick är skyldig till samtliga de åtta mord för vilka han en gång dömdes (och omsider frikändes i en segsliten och långdragen process).
Bevisningen mot Quick vill herrar Christianson och Lambertz än i dag karakterisera som vattentät!
Betecknande är att Christianson i sin 2010-årsbok låter gamle terränglöparen Olle Möller schavottera i ett kapitel med rubriken ”Svenska seriemördare”. Det är fullständigt befängt. Möller dömdes för att ha mördat 10-åriga Gerd Johansson i december 1939 men också för att, i juni 1959, ha bragt 34-åriga tvåbarnsmamman Ruth Lind från Fjugesta om livet. Han fälldes bägge gångerna mot sitt nekande och fick avtjäna långa fängelsestraff. Åtskilligt tyder i dag på att Möller var oskyldig såväl 1939 som 1959. I alla händelser är det obegripligt och djupt otillständigt att utpeka honom som seriemördare.
Annat är om möjligt ännu obegripligare. Redan på sidan 16, i en bok som innehåller nästan 500 sidor, formulerar sig Christianson helt skamlöst på följande sätt:
… Fyraårige Kevin mördades 1998 i Arvika. Han hittades död en sommarkväll liggande på en lastpall i vassen vid strandkanten till Kyrkviken. Den döda kroppen bar spår av skador runt halsen och underlivet. Till en början utgick man från att skadorna var resultatet av ett sexuellt övergrepp. Men det var ingen pedofil eller några ungdomar som begått brottet. Mördarna var ett syskonpar på sju respektive fem år. Det var ingen lek som spårat ur. Bröderna hade jagat Kevin och när han hamnat på rygg hade de tryckt en pinne mot hans hals och sedan hållit kvar den tillräckligt länge för att Kevin skulle kvävas till döds. De hade också sparkat honom, bland annat i underlivet. Därefter hade bröderna ställt sig på Kevins hals då han låg hopkrupen, kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de åstadkommit. De hade till sist släpat kroppen ner till strandkanten och lagt den på en lastpall i vassen för att dölja vad som hänt.
Hur lille Kevin miste livet vet vi tyvärr inte. Dan Josefssons uppmärksammade teve-dokumentärer om fallet ger inget som helst stöd för professor Christiansons lika detaljerade som tvärsäkra version.
En huvudregel i all god vetenskap är att tvivla på det mesta och vara ytterst försiktig med kategoriska uttalanden. Men Christianson är inte den som tvivlar. Han ger alltid klara och otvetydiga besked – om Eileen Franklin, om Thomas Quick/Sture Bergwall, om Olle Möller, om fyraårige Kevins sista minuter i livet … och om seriemördarnas heta åstundan att uppfylla jorden.
Tänk att svenskar måste apa efter allt som uppfinns i Förenta Staterna.
Jag trodde faktiskt att professor Christianson hade del i förträngda minnen-teorins uppkomst, men han var tydligen bara en epigon.
Every dog has its day, sägs det. Och i Christiansons fall är ryktbarheten nu enbart av det herostratiska slaget.
På facebook skriver:
Malena Rydberg
Janne Mattson gav 2002 ut sin bok ”Gåtan Thomas Quick”. Janne intervjuade Quick vid ett tjugotal tillfällen. Som fd narkotikamissbrukare hade han inga svårigheter att bedöma huruvida Quick vid intervjutillfällena var drogad eller inte. Han var inte drogad enligt Jannes bedömning. Nu har Quick efter sedvanlig mediestorm förklarats oskyldig. Då återstår för mig en väsentlig fråga: det finns förvisso offer, mördade personer. Då måste det gå ett antal människor som är skyldiga till mord. Varför ägnar sig nu ingen journalist åt att leta efter dessa mördare? Det är ju ruggigt att det går mördare fria.
Mats Parner svarar:
Jag har läst ”Gåtan Thomas Quick”, Malena Rydberg, och i stort sett allt annat i Quick-genren. De mördare som går fria är inte så många som man kan tro. 15-årige Charles Zelmanovits blev förmodligen inte mördad över huvud taget. Han gick, berusad, in i skogen, lade sig att sova och frös ihjäl. Det holländska paret, makarna Stegehuis, lär ha slagits ihjäl av en drogad kroppsbyggare från trakten, en man som är död sedan länge. Israelen, Yenon Levi, mördades sannolikt av en typ som rätt omgående flydde hem till norra Afrika, Marocko, Algeriet eller eventuellt Tunisien. Den en gång 9-åriga norska tösen från Drammen, Therese Johannesen, tros i dag befinna sig i Pakistan, där hon sägs vara flerbarnsmor. Johan Asplund togs av daga, som hämnd, av sin mors f d sambo efter att modern gjort slut. Det har paret Asplund, och många med dem, varit klippfast övertygade om hela tiden.
Återstår gör 17-åriga Trine Jensen och 23-åriga Gry Storvik, mördade 1981 respektive 1985 och båda från Norge. Här vet jag noll och intet. Men det har spekulerats i att gärningsmannen är en och densamme.
Om Malena Rydberg har jag också läst. Det har väl alla som köpt ett ex av Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt”. Övermåttan dystert att inte våra vägar korsades, när (också) jag studerade i Lund…
9 juli 22:37
Malena Rydberg
Mats Parner! Vad har Arvidssons bok med Quick att göra? Vad är du egentligen ute efter? Din ”bevisföring” över presumtiva mördare blir sannerligen inte stärkt därav.
10 juli 12:46
Mats Parner
Arvidssons bok, Malena Rydberg, har naturligtvis ingenting alls med Thomas Quick eller Sture Bergwall att göra. Jag ville bara markera att ditt namn inte är mig obekant. Det återfinns också på sid. 18, sid. 33 och på sid. 95 i Knut Lindelöfs bok ”Kunskapsrörelsen” (Kulturfront, 2015) och, tror jag mig minnas, i förordet till Janne Mattsons ”Gåtan Thomas Quick” – men jag föredrog att hänvisa till Arvidssons ”Vi som visste allt” (Atlantis, 2008, sid. 82ff), där du bestås ett utförligt porträtt.
Du tycks leva i den egenartade föreställningen att frågan om Thomas Quicks skuld/oskuld inte är avgjord. Men det är den sedan länge, låt vara att rättshaverister som Sven Å Christianson och Göran Lambertz inbillar sig något annat.
Om Thomas Quick (Sture Bergwall) var drogpåverkad eller inte, när Janne Mattson intervjuade honom inför sin TQ-bok är väl ett stickspår. Redan i november 1994 skrev Janne M i Svenska Dagbladet, där han berättade om Thomas Q:s förfärliga barndom och moderns försök att ta livet av sin son. Också den groteska historien om TQ:s yngre bror Simon – en grabb som ö h t aldrig ägde sinne-världslig existens men som ändå figurerade i rättegång efter rättegång under 90-talet, gavs spridning av Mattson. Jag är övertygad om att Janne M handlade i god tro, men dessvärre tog han miste och låste sig fast – i likhet med så många andra – i en uppfattning som inte hade ett dyft med den reellt existerande världen att göra.
Om Bergwall kan åtskilligt sägas, bland annat att han är en sällsynt manipulativ och opålitlig existens – dock ingen seriemördare.
Malena Rydberg!
Hade inte Quick slutat droga år 2002? Det var på 90-talet som förhören med honom pågick.
Här kan du läsa att Quick hade slutat med droger 2002.
”I april 2001 bröts plötsligt de invanda rutinerna. En viss Göran Källberg hade nyligen återkommit som chefsöverläkare vid kliniken i Säter ? och som en av sina första åtgärder satte nu Källberg punkt för Sture B:s tidigare så frikostiga intag av bensodiazepiner (valium, sobril, rohypnol, librium, xanor, stesolid o s v i oändlighet). ‘Punkt’ är visserligen en lättare överdrift i sammanhanget; det handlade mer om semikolon, dvs om en successiv avvänjning under hela tio månader. Efter den periodens slut (våren 2002) upphörde också allt samarbete mellan duon Thomas Q och Birgitta S. Den terapeutiska behandlingen hade nått vägs ände.”
Dessa låtsaspsykologer får sedan gå fria och oemotsagda och fortsätta tycka fritt och sprida irrläror, vad säger det om rättsväsendets trovärdighet?
Hoppas nu att Uppdrag gransknings genomlysning kan få rättsväsendet att vakna upp och inse att hokuspokus-psykologer inte hör hemma inom varken psykiatrin eller som vittnen i rättegångar.
Sven-Åke C är ingen flumpsykolog av ordinärt psykoanalytiskt snitt. Han är bevisligen en kompetent experimentalpsykolog ;- det går en skiljelinje mellan kliniska psykologer och akademisk psykologi.
Svenska experimentalpsykologer är inte bara metodologiskt kunniga och noggranna, utan vanligen – av rädsla för kolleger – mycket försiktiga när det gäller att yttra sig i offentligheten.
SÅC faller helt utanför ramen. All vetenskaplig och medvetenhet om felkällor försvinner som genom en fallucka när han tar sig an sitt favoritämne – seriemördare.
Detta kunde naturligtvis inte van der Kwast veta något om när han vände sig till SÅC för att få en second opinion om tillförlitligheten i Quicks minnen. Han gjorde alltså i den delen helt rätt när han inte på en gång godtog Säterpsykiatrikernas bedömningar.