Bäste Knut!
Fyra saker fick mig att vilja skriva denna artikel till din blogg. Först, din senaste, låt mig kalla det självbetraktelse, ”Coronalivet”, sedan ditt tänkta sommarprogram i P1 ”Mitt sommar 2020”, för det tredje en artikel i min hustrus husorgan SvD av Therese Larsson Hultin och för det fjärde en kommentar från en gemensam god vän som sagt mig ”Många svenskar beter sig som om de också vore medborgare i USA”. En femte sak tillkommer naturligtvis, min hjärnas vilja att smälta ihop allt detta och uttrycka det i ord.
Den 13:e juli lämnade min dotter och dotterdotter mig och min hustru efter två veckors samvaro här i mitt småländska paradis. Första veckan präglades av fysisk distansering, vilket gick hyfsat då huset är stort. Jag skall nu mejla min dotter och säga att hon och hennes dotter gett mig en kraftig dos antingen av vitaminer eller av uppåttjack; jag känner mig oförskämt pigg. När hösten kommer, ja då kommer jag nog att oftare hamna i din sits ”Vankar fram och tillbaka i stugan och funderar på om jag ska ta fram dammsugaren.”
Fast att säga stuga, vore det omvända stockholmsskrytet. Mitt hus är på 160 m2 plus stor källare, uthus på 60 m2 och vedbod på 12 m2 (lögnaktigt deklarerad som friggebod). Livets lotter är olika; ibland till och med mycket olika Knut, ja numer blir de ju dessutom allt mer olika.
En kommentator på din blogg kallade mig en gång soffradikal. Naturligtvis förstod han inte att det var en underdrift, jag är nämligen dj*****t bortskämd. Om jag skulle bli änkling som du Knut, är jag säker på att jag inte skulle kunna ha en sådan geist och arbetskraft som du nu har.
”Mitt sommar 2020” gav jag en positiv kommentar. Jag hade tänkt att också komma med en mer negativ kommentar, men så sade jag mig själv ”Bertil, vad är det viktiga och därmed det rätta att påpeka efter denna Knuts prestation? Var nu inte en besserwisser som du ofta är!”
Men nu till det negativa, och det ligger mer på ett allmänt plan; ditt musikval var starkt västligt. Jag hade tänkt kommentera ”mitt sommar” med en alternativ lista, och på den skulle det finnas mer av vad Charlie Gillett kallade ”World music”. T ex av strupsångaren Huun Huur Tu. Sedan skulle jag ha med den underbara Elisa av Jane Birkin från CDn ”Arabesque”. En suverän blandning av franskt och arabiskt. En typisk svensk artist, Timbuktu, skulle jag ha med i form av låten KarmaKontot, bland annat för refrängen ”Ingen kan ljuga som vi”, den lätta skånskan och naturligtvis för Jason Diakités markering mot en annan typisk svensk, Jimmie Åkesson.
Demonstrativt skulle jag undvika alla artister från framför allt USA och Storbritannien. Ty även om vi kallar oss motståndare till USA-imperialismen och jobbar hårt med att sprida information om Imperiets alla djävligheter mot jordens folk, så är vi kulturellt sett bra intrasslade i Imperiets nät, det räcker med att titta på TV-tablåerna.
Nu senast syns det i en svensk version av bildstormning à la BLM. Bisarrt. Det är som vår gode vän säger ”Många svenskar beter sig som om de också vore medborgare i USA”. Men det händer saker. Sprickorna mellan Imperiet och dess vasaller vidgas t ex.
SvD har, som andra MSM (”mainstreammedia” KL), varit måna om att ta upp allt negativt man kan hitta eller hitta på om Ryssland, Kina, Iran, Syrien med flera, och samtidigt undvika hur gula västarna blir behandlade. Eller hur Julian Assange blir psykiskt torterad. Häromdagen var det stora insatser av polis i Israel mot demonstranter som tröttnat på ”lockdown” och dessa har SvD inte nämnt.
Den 14:e juli kom det emellertid en artikel av T L Hultin.
”Medellivslängden sjunker i USA – unik trend bland rika länder”.
Fakta är inte purfärska. SvD kunde publicerat artikeln redan 2014/2015. Min tolkning är naturligtvis att det knakar i den Transatlantiska Länken och viljan att visa vad ”möjligheternas land” egentligen erbjuder för möjligheter för de som inte tillhör den lilla, lilla topptusendelen ökar. Och det är viktigt att studera förruttnelseprocessen.
”USA är ensamt bland världens rikaste länder om att ha en befolkning där medellivslängden minskar”.
SCB skriver om Sverige
”Kvinnornas medellivslängd 2019 har ökat med 0,5 år jämfört med 2018. Samtidigt har männens medellivslängd ökat med 0,6 år, eller med ett drygt halvår.”
Vidare i SvD
”Det har skrivits spaltkilometer om dem de senaste fyra åren. Den amerikanska vita [caucasian skriver man i USA] arbetarklassen, som chockade en hel värld av akademiker genom att rösta fram Donald Trump till presidentskapet 2016”.
Nå nu vet vi ju alla vad som egentligen menas med ”en hel värld”, när MSM skriver det. SvD igen
”Sedan dess har vita, icke collegeutbildade amerikaner studerats på längden och tvären av den så kallade eliten. Nu senast av två ekonomiprofessorer från Princeton, Anne Case och Angus Deaton, varav den senare fick ta emot ekonomipriset till Nobels minne 2015.”
”För en vit amerikan i medelåldern är sannolikheten att dö mer än dubbelt så hög som för en invånare i Sverige.”
”Tittar man specifikt på gruppen 45-54 år, så dog 187 svenskar på 100.000 invånare 2016. Bland vita amerikaner i samma ålder är siffran 408 på 100.000 invånare.”
Därefter kommer T L Hultin in på orsaker.
”Är det då det höga opioidanvändandet i USA som är förklaringen? Ett drog- och tablettmissbruk som framför allt har spridit sig bland vita amerikaner.”
”De dör av överdoser, av alkoholrelaterade leversjukdomar eller självmord. Siffrorna över självorsakade dödsfall har stigit dramatiskt sedan 1990, sa professor Ann Case i en intervju i tidningen [Der] Spiegel nyligen.”
”Men om inte den vita medelklassen hade urholkats så hade inte drogmissbruket varit lika stort. Det finns en förtvivlan som ligger och pyr, sa Angus Deaton.”
”Att vara arbetslös i USA betyder dessutom att stå utan sjukförsäkring, och det ofta för hela familjen.”
”Att den vita arbetarklassen har röstat på Trump är därför inte så konstigt, anser de [Case & Deaton]”.
”Trump har kanske inte åstadkommit så mycket för sina väljare rent ekonomiskt, men han ger dem en känsla av att bli sedda och lyssnade på, säger hon [Ann Case]”.
Vad skall jag nu till slut tro? Kommer läsare av SvD – till vilka jag tror att försvarsminister Hultqvist och utrikesminister Linde hör – bättre förstå att deras fjäskande inför den ruttnande Transatlantiska Länken inte på något sätt gynnar det svenska folket? Eller tror de att förruttnelseprocessen i USA under de senaste 30 åren (”har stigit dramatiskt sedan 1990”) kommer att vända om den mentalt instabile Joe Biden kommer till Vita Huset? Det vet vi inte, ty både Hultqvist och Linde hör ju inte – som Leif G V kanske skulle ha sagt, ”…till de vassaste knivarna i lådan”.
Undrar hur en feministisk slö kniv ser ut, tänkte jag. Men så såg jag Hultqvist´n och det klarnade. Socialdemokratin sitter djupt i den svenska själen, likt ett mycelium, och har utformat karaktären på det samhälle vi nu har. Skolan, försvaret, utrikespolitiken, sjukvården och synen på gamla människor (som nu åter läggs ut på rote) samt den gren vi är bäst i: konfliktsrädsla. Detta föder det märkliga nyspråk som breder ut sig sedan länge. Städerska blir lokalvårdare, bara för att ta ett gammalt exempel. Ensamkommande barn ett annat exempel. Snart får man väl inte säga mandolin…
Intressant, Bertil C!
Även om det kostar på att tampas om världsherraväldet (vilket USA slapp efter 1990 ungefär) är det uppenbarligen ännu (livs-)farligare att leva i en stat som är ensam i toppen på gödselstacken; ”Siffrorna över självorsakade dödsfall har stigit dramatiskt sedan 1990”.
Räddningen för det USamerikanska folket kanske är en skärpt kamp om platsen i toppen på näringskedjan med Kina? Men den viktiga frågan för oss här i Sverige är kanske ändå vad den kampen kommer att betyda för oss?
Ja, Förenta Staterna är numera en kleptokrati, inte helt olikt Ryssland under Jeltsin. Bara det att medellivslängden minskat i båda länderna. Något Thomas Pikketty noterat i sin nya tegelsten Capital and Ideology. P är mycket oroad över den drastiskt ökande social-ekonomiska ojämlikhetens konsekvenser, främst i västvärlden men även t ex i Indien. Med all rätt enligt min mening.
Några ord om musikval i Sommar i P1-manus. Mitt i sorgen över hustru Kerstins hemska cancerdöd 2018 skrev jag ett sådant manus. För det första anser jag att Knuts musikval är hans ensak, troligen sprunget ur vad han och Barbro lyssnade på. I mitt fall blev det Sibelius’ Finlandia (inledningen), Mary Hopkins, Springsteen, Marianne Faithfull, Mozarts Requiem, Flying Pickets, Jane Birkin/Serge Gainsbourg och Miles Davis. Sådant som K och jag lyssnade på under våra 39 år. Således, Bertil, finner jag Din kritik såväl missriktad som orättvis.
Du, Knut och jag är j-t priviligierade i denna tid. Men de som inte är?
Från Nätverket Folk och Fred facebooksida:
Dags för lite tysk kultur som nästan beter sig som amerikaner.
Rammstein är för övrigt inte bara ett namn på ett musikband utan också nästan i alla fall på USA:s största flygbas utanför USA i Tyskland i orten Ramstein. Härifrån utgår flygplanen som USA använder för att bomba sönder andra länder som Irak för att tvinga dem till underkastelse och skaffa billig olja åt oss i västvärlden. Basen är också en viktig komponent i USA:s program för att döda godtyckligt vem man vill i 7 länder med drönare vilket avslöjades av när Edward Snowden förde upp det i ljuset 2013.
Tyska fredsrörelsen genomför regelbundet civila olydnadskampanjer mot basen.
Kolla mer om musikgruppen Rammstein med arbetargrabbar från DDR och hur Ramstein och Esrange är del av USAs drönarkrig.
För det andra, Bertil, är jag överens med Din bedömning att det Amerikanska Imperiet sedan länge långsamt krackelerar, trots de ca 700 baserna runt världen. Ta bara Förenta Staternas infrastruktur. 63.000 broar är i akut behov av reparation, järnvägsnätet är så nedslitet att de dieselelektriska loken på många sträckor inte kan köra fortare än runt 40 till 60 km/t. Mobiltäckningen är allt annat än heltäckande. Så här kan jag hålla på ett bra tag. För att inte tala om den för vanligt arbetande folk drastiskt försämrade sjukvården sedan 40 år.
1965 var jag – som storögd 15-åring – i USA. Upp i Frihetsgudinnan, Empire State Building, Times Square, China Town, Princeton University. Svarta gospelkörer i South Carolina, Dr. King och Civil Rights Movement. Los Angeles, San Francisco. Death Walley, Yosemite, Yellowstone. Det var en annan tid, en av stigande förväntningar. Innan Vietnamkriget startade på allvar. Alla talade om ”High Hopes and change for the better”. Och nu? God help us All!
Det där med musikpreferenser är knepigt. Musik sätter sig inte i förnuftet, den går direkt på känslan. Den musik man har i sig efter ett 75-årigt liv är alltså känslomässigt rotad. Möjligen kan man efter att känslan sagt sitt ta ett steg tillbaka och försöka inta coronadistansering och med förnuftet överväga även moraliska och politiska parametrar, men sånt rör sig bara på ytan och förflyktigas fort. Det här var förresten proggens problem, och t ex opera för min del. När jag gäspar under en Bohéme-föreställning, sitter andra och torkar tårar av djup rörelse. Kulturupplevelser av betydelse är alltid framför allt känslomässiga. Jag skrattar högt åt den unge virile och arge August när jag läser Giftas t ex, och tårar tränger sig på när Ulf Lundell sjunger sin Öppna landskap, eller när min yngsta dotter sjöng ”Små små fågelungar” solo i kyrkan på avslutningen i ettan (eller tvåan) för 30 år sedan.
Bra; vi synes i stort vara överens om en sak. Även kulturellt inflytande är viktigt att lyfta till intellektuell nivå när vi debatterar USA-imperialismen, occidenten/orienten med mera. Anders P har för mig påpekat att medelklassen jorden över är väldigt förtjust i ”amerikanska” såpor.
Min ena dotters förtjusning i ”Seinfeld” har skavt i mig.
Bertil C!
Är helt överens rörande amerikanska såpor, något mer lättviktigt får man leta efter från Lucille Ball Show och framåt. Stoppning för tomma skallar. Däremot biter sig somliga långfilmer jag såg på 60-talet sig fast, t ex Guess Who is coming to Dinner, Grapes of Wrath och In the heat of the Night. Inte allt ”from Over There” var dynga.
För egen del har jag nog haft tur vad gäller musikpreferenser. Tack vare en far med intresse för klassisk musik från Buxtehude till Bartok – inklusive de stora ryska komponisterna från Borodin och framåt fick jag ett rikt arv. Plus opera i långa banor.
Så till populärmusik, nu blir det ”namedropping”! Tom Lehrer, Brassens, Jaques Brel, Billy Bragg, Marlene Dietrich, Billie Holliday, Odetta, Miriam Makeba, Tina Turner, Dolly Parton, Bob Dylan, Joni Mitchell, Linda Ronstadt, Wolf Biermann, Kraftwerk, Incredible String Band, Chicago, Santana, Eric Burdon, Cream med många fler.
Ett rikt smörgåsbord för vår generation, klaga inte. OK!?
Några eftertankar kring Förenta Staterna och musiksmak/preferenser. Lika fascinerande som USA var för mig 55 år sedan, är ett återbesök nu mig lika motbjudande. Parallellerna avseende ett imperiums gradvis nedgång är delvis slående vid läsningen av Montesquious ”Considerations sur les Causes de la Grandeur des Romains et de leur Decadance”, 1735. (såvitt jag vet ej översatt till svenska). Edward Gibbons’ ”Romerska Rikets nedgång och fall” I-IV (Bonniers 1977) ger än mer detaljer kring hur ett imperium dels ruttnar inifrån, dels sakta pressas sönder utifrån. Såklart inte identiskt med dagens läge, men likheterna är påfallande många. Kommande år och decennier lär bli stökiga, men tendensen på sikt är inte att ta miste på.
Så några namn som ej fick plats tidigare. Pete Seeger, Woody Guthrie, Leadbelly, Janis Joplin, Charlie Christian, Thelonius Monk, Charlie Parker, Miles Davis, John Coltrane, MJQ (Modern Jazz Quartet). Alla ur-amerikanska, det fanns och finns ett annat USA. Jamen!