Jag har många gånger bestämt mig för att inte skriva mer i den så kallade skoldebatten. Den har för länge sedan sprungit förbi mig känns det som. Men så hörs plötsligt en ny röst som säger det man själv vill säga, med på ett nytt och konstruktivt sätt, och med referenser som innebär nya och vidgade perspektiv. Bara det senaste året kan jag påminna mig tre sådana exempel: Maziej Zaremba (Zaremba 1, Zaremba 2, Zaremba 3), Sven-Erik Liedman och Johan Kant. Alla tre skrev jag om (länkade ovan), trots mina föresatser att inte skriva.
Så igår smög sig en länk fram till mig via en vän på Facebook. Läs Ronny Ambjörnsson i DN 2011-12-01. Och vips var jag fast igen. I stillsam och eftertänksam ton skriver den bildade klassresenären, med sitt breda perspektiv inympat i sina sinnen, om att grundskolans utveckling inte bara är antingen god eller ond. Det kanske finns något nytt att ta vara på även i 70- och 80-talens skolutveckling, som nu riskerar att spolas ut med det så kallade badvattnet. Han utgår från Ellen Keys viktiga iakttagelser redan på 1880-talet om att läraren bör ”lära lärjungen göra sina egna iakttagelser, lösa sina egna uppgifter, finna sina egna hjälpmedel i böcker, lexika, kartor, o dyl.” annars mister de till slut ”förmågan att själv se”. Det var en reaktion på att hon såg vad som hände med de arbetarbarn som förblev tysta i folkskolan, som bara lärde sig som papegojor, som inte blev litterata i någon mänskligt demokratisk mening. Klassperspektivet var för henne klart. Det var en viktig upptäckt.
Dessa idéer genomsyrade sedan de stora skolreformerna efter kriget. De idéer som initierades redan under mellankrigstiden, men föll i glömska under kriget, men blev ett stort och viktigt framsteg. Här har t ex. Zaremba och andra (Svensk näringsliv och Jan Björklund t ex.) en annan syn. De menar att det var här skolsveket började, alltså med Socialdemokratins sociala ingenjörskonst.
Nå, Ambjörnsson sätter sedan fingret på vad som idag saknas i dagens hopplösa skoldebatt. Klassperspektivet! Varje pedagogisk arbetsmetod (eller skolreform) som inte på allvar alfabetiserar utan pressar ut de kulturellt fattiga från den samhälleligt demokratiska scenen, är en dålig metod (eller reform). Han preciserar att …
”den progressiva dialogpedagogik som med entusiastiska unga lärare trängde ut i våra skolor på 70-och 80-talen var på många sätt en värdefull injektion i ett stelbent och ganska oreflekterat system. Problemet var att det var en pedagogik utformad i enlighet med ideal och vanor i medelklassen, den medelklass som befolkade våra högskolor och universitet. Medan arbetarna lärt sig att vara skeptiska till orden, har medelklassen ofta dessa som sitt levebröd. Självständighet prioriteras, medan det kollektiva inte sällan ses över axeln.”
Man kan alltså omfatta Ellen Keys grundhållning till skolbarnens lärande samtidigt som man kan vara kritisk mot 70- och 80-talens pedagogiska progressivism. Dessutom kan man ge Maciej Zaremba rätt i hans skolkritik, ge Jan Björklund kredit för de tankar som legat till grund för delar av hans reformvåg, samtidigt som man kan vara djupt kritisk till den ultraliberala ”valfrihetsrevolutionen” inom skolan – som skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Alla huvudansvariga, alla partier, har alltså haft både rätt och fel! En tredje ståndpunkt vore här kanske möjlig.
Eftersom jag nu är igång igen måste jag säga att det andra programmet i UR-serien Världens bästa skitskola med sitt Eftersnack berättade egentligen inget nytt. Allt som avslöjades var skåpmat. Eländet har länge varit värre än vad det anständiga sätter gränser för. Exemplen på skolor (Jordbromalmsskolan i detta fall) som lagts ner av valfrihetsideologiska skäl – och lämnat de kulturellt fattigaste i sticket äro många vid det här laget. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är ju den antisociala klasspolitik som vunnit stöd i allmänna val. Dags för förändring! Kalla det bara inte för ”Change” eller något ”som gör skillnad”.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ellen Key, Ronny Ambjörnsson
Gammal skåpmat? Jag tycker inte det. Jag anser att programmet gav en uttömmande och avslöjande bild av hur det unika svenska systemet fungerar. Ensamt i sitt slag i världen. Särskilt intressant är förstås att ledande (?) sossar tillhör dem som skär ut mest pengar ur systemet. Skolan är ju bara en del i detta, samma system har vi sett finns i äldrevården, i sjukvården och i apoteksrörelsen. Att riskkapitalbolag går in i dessa riskfria verksamheter och genom enkla arrangemang dessutom låter vinsterna gå obeskattade ur landet, fulländar bilden.
Att ledande sossar som Feldt, Bodström m.fl bejakar denna utveckling gör inte saken bättre. Salstens sätt att vägra svara på enkla frågor från journalisten tyder på att han har dåligt samvete. Men när man tjänat en kvarts miljard på systemet tror jag ändå att han bär detta dåliga samvete med gott samvete.
Det enda självklara politiska kravet är givetvis att fri privat verksamhet inom skola vård och omsorg inte ska kunna drivas i vinstsyfte. Att stoppa friskolesystemet tror jag är omöjligt. Det behöver dock reformeras.
Allt (i princip) kände jag till redan. Klarlagt många gånger i många sammanhang. Eftersnacket blev sillmjölk. Svenskt Näringslivs representant (tror jag det var) var upprörd och krävde hårdare kontroll från staten. Skolfröken vimsade hit och dit. (S)tjärnkvist var upprörd, men vimsade för att hans partikamrater var så inblandade. Forskaren (vad han nu hette) var den ende med lite substans i sina inpass. Svensk skolkris är i nivå med Greklands och Eurons vid det här laget. Dags för lite eftertanke i Ambjörnssonsk anda.
Knut!
Jag förstår att du är insatt i detta. Men jag tror att många som tittade på programmet, och som inte är lika insatta som du, blev lika upprörd som jag. Detta trots att jag ändå är relativt insatt. Eftersnacket var värdelöst. Tappade intresset efter en kvart! När ingen av töntarna kunde kläcka ur sig det mycket enkla för att få bukt med det som programmet så tydligt klargjorde, nämligen att alla ”vinster” ska återinvesteras i verksamheten och inte får stoppas i fickorna på ägarna, förstår man hur oerhört illa det är ställt.
Det var inte helt lätt att hitta programmet på UR-Play, men det finns där att se på! Den som inte har gjort det rekommenderas att göra det. Sök på ”Världens bästa skitskola”.
Klart att jag också upprördes. Sossepampen som gömmer sig var förstås en bra poäng. Men själva grejen är att alla partier har bidragit till denna politik. Mot detta finns ännu inte någon begriplig parlamentarisk opposition.
Här finns en ”fjärde” ståndpunkt, med en lite annan bild av den nuvarande skolsituationen. Läs docent Elisabeth Hultqvists artikel på bloggen SKOLA OCH SAMHÄLLE
Tack för tipset, en mycket intressant artikel. Tycker dock att den borde passa in under min önskade ”tredje ståndpunkt”. Någon ”fjärde”, tror jag inte vi behöver ännu.
Möjligen kan ett tvång om återinvestering få bort de så kallade riskkapitalisterna ur verksamheten. Men systemet förblir ändå sjukt så länge syftet med verksamheten är vinst, eller överskott. Det styr åt fel håll – åt största möjliga överskott istället för bästa möjliga undervisning. Helt oavsett om den som driver verksamheten är kommunal, statlig eller privat.
Kan meddela att jag har försökt och få Bengt Göransson f.d minister,socialdemokrat, folkbildare m.m att förklara vad det var för bra med kommunaliseringen av skolan. Det var ju han som lade fram propositionen och som Göran Persson fullföljde. Men B.G. vill inte svara utan hänvisar till en bok ”Spjutspets mot framtiden”. Det säger ju en del om svårigheterna för dagens Socialdemokrati att ta
ansvar för dom beslut som togs mellan 1982-91. Under våren -91 togs beslut om en ny kommunallag, den som kallas ”köp-och sälj-systemet”, den har ju också påverkat förhållandena inom skolan. Och som grädde på moset hann man med och lägga in en ansökan om EU-medlemskap under övriga frågor. Smaka, tugga, svälj.
Har själv ingen lärarerfarenhet, men arbetade mellan 1995-2010 som skolvaktmästare, elevassistent och på bibliotek med nära kontakter med både lärare och elever.
Träffade en lärarinna igår (23/12 i Göteborg) när jag var ute och handlade. Det var skolavslutning och hon berättade hur trött hon var. Man kan inte slappna av en sekund var hennes summering av terminen.
Tycker att det pratas för mycket om system i alla samhällsfrågor nuförtiden. Detta skall absolut inte förringas. En bild som etsats fast hos mig var när jag som skolvaktmästare deltog i en lärarinnas pensionering. Hon betonade att efter över 40 år så hade hon inte anammat alla pedagogiska påbud uppifrån, utan hon tillämpade s.k. traditionell undervisning mesta tiden. Som vaktmästare såg och hörde man hur det bedrevs eller icke-bedrevs undervisning. Till skillnad från andra arbetsplatser så finns det ju en debatt och intresse om hur skolan fungerar. Men vad hör man om nedmonteringen av Folkbiblioteken? Tystnaden inom partier och i riksdagen är ju rena döden.