EU:s ministerråd, i det här fallet utrikesministrarna, beslutade i mars om ett förbud mot att sända, underlätta eller att på annat sätt bidra till sändning av innehållet från RT (tidigare Russia Today) med redaktioner i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Spanien liksom Sputnik. Svartlistningen utvidgades i juni med Rossiya RTR/RTR Planeta, Rossiya 24 och TV Centre International.
I beslutet som är en förordning, direktverkande EU-lag, kan man läsa att förbudet är utformat ”i enlighet med de grundläggande fri- och rättigheter”, och därför ”hindrar dessa åtgärder inte dessa mediekanaler och deras personal från att utgöra (!) andra aktiviteter i unionen än sändning, såsom forskning och intervjuer”. Forskning ska nog förstås här som en dålig översättning av journalisttermen research som betyder undersöka och förbereda men som sällan kan jämställas med akademisk forskning.
På en fråga ställd till kulturminister Jeannete Gustafsdotter (s) svarar en pressmedarbetare vars namn jag utelämnar här på vägnar av departementet:
”Satellitoperatören SES har avslutat sina tjänster. Inga ryska tjänster faller längre under svensk jurisdiktion. Inga tillstånd har återkallats inga andra åtgärder vidtagits. Inga särskilda frågor har uppkommit vad gäller tolkning eller införande.”
Det kan ju på sätt och vis förefalla lugnande. Men:
”Vid behov agerar rättsväsendet aktivt vid påstådda överträdelser. Polismyndigheten har i dagsläget inte några stängda eller pågående förundersökningar. Andra brottsbekämpande myndigheter har inte någon information att dela med sig av.”
Det är möjligen också lugnande, men inte helt. När rådsbeslutet var helt färskt frågade jag i rådets generalsekretariat i Bryssel hur begreppen ”underlätta eller på andra sätt bidra till” ska förstås. Är det nu straffbart att citera innehåll från RT på sociala medier som Twitter.
Svaret löd, också här från en icke namngiven tjänsteman:
”I guess the re-tweeting of broadcasted material falls into this category.”
På samma fråga ställd till minister Gustafsdotter svarade departementet:
”Överträdelser av ett förbud i en EU-förordning om ekonomiska sanktioner är straffbara. Bestämmelser om detta finns i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner. Straffet kan bli böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst 4 år. Ringa brott medför inte ansvar.”
Här anar man, försiktigt sagt en betydande elasticitet, i varje fall så länge ringa brott inte är närmare definierat.
Departementet, återigen i form av en kommunikationsmedarbetare, försäkrade vidare:
”Dessa åtgärder påverkar i synnerhet inte skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, inklusive stadgan om de grundläggande rättigheterna, samt i medlemsstaternas konstitutioner, inom deras respektive tillämpningsområden.”
Och:
”För innehåll som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) gäller dess bestämmelser om yttrandefrihetsbrott. I övrigt kan Brottsbalkens bestämmelser vara tillämpliga. Det går inte att i förhand avgöra vilken lagstiftning eller brottsrubricering som skulle kunna bli tillämplig. Det görs utifrån den sändning eller det tillhandahållande vars innehåll ska prövas.”
Alltså: Vid ringa brott inget straff. Vid brott som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen är det den som gäller, det vill säga juryförfarande, censurförbud och ingen möjlighet att överklaga friande dom. Det vill säga, menar jag, man kan inte både följa rådsbeslutet och svensk grundlag.
Men, vän av ordning och reda med kunskap om EU-lagstiftning kan undra: Går EU-rätt inte före nationell lag?
Jo. Det finns det talrika domar om – från EU-domstolen – och det är också något av de första som intresserade möter på webbsidor i ämnet.
Men.
Fullt så enkelt är det inte med grundlagar, eller medlemsländernas konstitutioner. Regeringsformen, en annan av Sveriges fyra grundlagar säger i 10 kap. 6 § att beslutanderätt kan överlåtas till EU bara så länge som principerna för statsskicket inte rörs.
Så här står det under en egen rubrik:
”Överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet
6 § Inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Sådan överlåtelse förutsätter att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
Så vitt jag vet har detta inte prövats på allvar i Sverige, bland annat för att Sverige till skillnad från många andra länder inte har en författningsdomstol. Det har i sin tur sin historiska förklaring, och det finns goda argument för att inte ha en sådan – som att jurister inte ska stå över folkstyret. Men i mötet med EU-rätten blir avsaknad av svenskt författningsskydd problematiskt.
I Tyskland har frågan om landets författning är förenlighet med EU-rätten prövats många gånger, närmast som en fast rutin. Resultatet har hittills varit det går an, alltså ingen direkt konflikt, men med upprepade tyska markeringar att till syvende og sidst gäller tysk grundlag. Den tyska författningsdomstolen anser sig vara kompetent till att pröva EU-domstolens avgöranden.
I Danmark slog Højesteret (danska HD) fast i Maastrichtdomen 1997 att vid osäkerhet om skydd för fri- och rättigheter är det dansk grundlag som gäller. Dansk grundlag har i övrigt ett mycket klart uttalat censur- och distributionsförbud.
Så vad bör göras? Anders R Olsson en allt för tidigt bortgången kollega skrev en lärobok Tryckfrihet & yttrandefrihet. Han misstänkte att bokens register i lagens mening var ett personregister och anmälde sig
själv till det som då hette Datainspektionen, idag Integritetsskyddsmyndigheten. Lagen den gången var Datalagen, senare avlöst av PUL (Personuppgiftslagen) som i sin tur blev avlöst av den nu gällande dataskyddsförordning (GDPR).
Datainspektionen avslog hans begäran att skriva en bok på dator, vilket han redan hade gjort. Anders blev den förste och hittills enda författare som förbjudits att göra så – ända till regeringen påminde Datainspektionen om att Sverige har grundlagar, vilket Datainspektionen uppenbarligen inte hade förstått. Förbudet upphävdes.
Så: Om alla närvarande här samlar upp nyheter, citat eller annat från något av de bannlysta ryska medierna, till exempel via VPN, och därefter förmedlar det funna på sociala medier som Facebook, Twitter eller annan plattform, och samtidigt anmäler till polisen vad man har gjort…
Eller ännu bättre: Om de ledande mediehusen Schibsted, Bonnier, Stampen, Gota Media och public service som SR, SVT, TV4 och mediaorganisationer som Journalistförbundet, Utgivarna och andra gör det samma, så kan polismyndigheten få anledning att inleda de förundersökningar som ännu inte gjorts och så kan vi få Justitiekanslern, som är åklagare i tryckfrihetsmål, att ta ställning och så småningom få klargjort vad som väger tyngst; EU-förordningen 2022/350 eller Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen.
För det kan det väl inte råda någon tvekan om?
”Dansk grundlag har i övrigt ett mycket klart uttalat censur- och distributionsförbud” skall väl vara ”Dansk grundlag har i övrigt ett mycket klart uttalat censur- och distributionsförbudsförbud”.