För åtta år sedan visades filmen ”Även de döda har ett namn” av Folkets Bio. Henry Ascher, barnläkare från Göteborg som själv var med på Mavi Marmara, ledde ett samtal efter filmen, som handlar om den israeliska attacken mot fartyget på internationellt vatten som lämnade nio döda. Kanske var jag klantig när jag sa att ”Gaza är dagens Warsawa getto”. Henry skakade på tveksamt huvudet och en av de närvarande, varm anhängare av Israel, blev lätt upprörd. Jag borde ha vetat bättre. Man ska inte jämföra.
Idag kan knappast någon vettig människa lyfta på ögonbrynen om man säger att Gaza är ett getto. Det gör Shora Esmailian i en välskriven kort bok (140 sidor), som på ett mycket lättillgängligt sätt presenterar en historiskt överblick över processen som ledde till världens första livesäna folkmord.
Shora är journalist och har länge varit aktivist för Palestina och berättar om sina erfarenheter från Västbanken och Gaza. Trots att hon citerar flera forskare och författare (Walid och Rashid Khalidi, Ilan Pappe, Antony Loewenstein bland många andra) är texten alltid lätt att följa och flyter lätt.
Gaza var ett getto och har blivit nu en dödsfälla: ”Begravningar, begravningar och åter begravningar” är det som Israel sår. Det ursinne och den cynism som israeliska soldater uppvisar förklarar hon med årtionden av demonisering av palestinierna som kulminerade i uttalande om ”human animals”, ”det finns inga oskyldiga i Gaza” och liknande uttryck från Israels ledande politiker.
Boken berättar kort om den 7 oktober och väjer inte för att det begicks krigsbrott av Hamas. Men detta är inte fokus i boken, som inte fördjupar sig i en diskussion om Hamas grundvalar och antagande för att genomföra Al Aqsa flod. Hon har förmodligen rätt: det spelar egentligen ingen roll var det är för tankar eller ideologi som inspirerade Hamas och de andra grupper som deltog i attacken – håller man en stor befolkning, nästan det dubbla av Lettlands, instängd i ett getto, kommer det att explodera.
Esmailian berättar att hon avstod från att fördöma Hamas ”inte för att de på något sätt är mina kamrater eller … önskar se Hamas styra ett framtida Palestina, utan för att jag tror på avkrävande av ett fördömande av Hamas grundar sig i en rasistisk diskurs. Samma måttstockar gäller nämligen inte för dem som uttalar sitt stöd för staten Israel”.
Det är modigt att göra i dagens Europa, särskilt när stora delar av vänstern skräms till tystnad after anklagelser om ”antisemitism”. (I senaste Clarté 3, 2024) publiceras en artikel av Abdaljawad Omar där han kritiserar delar av den västerländska vänster som känner sig tvungna att ta avstånd från Hamas. ”Det är en sak av ha politiska, ideologiska och taktiska meningsskiljaktigheter med Hamas, inklusive etiska problem vad gäller dess målsättningar eller dess krigsförmåga.” Men det är en annan sak att förneka dem rätten att göra motstånd, även väpnat. ”I själva verket är det fräckt, särskilt i en miljö där man sparkar professorer bara för att de uttrycker känslomässigt eller symboliskt stöd för palestinskt motstånd.”
”Al Aqsa-floden var långtifrån att ge palestinierna en omedelbar seger och befrielse, men det signalerade något mycket viktigt till Israel och omvärlden: det palestinska folket vägrar att låta någon långsamt ta död på dem, i alla fall utan motstånd”, skriver Esmailian, som längre fram i boken undrar ”om svenska opinionsbildares och reportrars uttalanden handlat om okunskap, eller varit en medveten kampanj för att smutskasta ett folk och dess strävan efter frihet, och nu även överlevnad.”
Boken är lättläst och trots att jag har tillbringat senaste året med att läsa den ena hemska nyheten efter den andra, måste jag erkänna att sammanfattningen i avsnittet ”Ett livesänt folkmord” var så intensivt att jag fick lägga boken ifrån mig och göra annat en stund för att orka fortsätta läsa.
Läs och sprid den!
Warszawaupproret den 19 april 1943 i Warszawas getto, beläget i Nazityskland-ockuperade Polen var ett svar på nazisternas instängning och misstankarna om att de så småningom skulle skickas till utrotningslägena.
De judiska kämparna, främst medlemmar av den judiska kamporganisationen (ZOB) och den judiska militära unionen (?ZW), var dåligt beväpnade men beslutsamma. De använde gerillataktik och improviserade vapen för att motstå de betydligt bättre utrustade tyska styrkorna. Trots att de var underlägsna i antal och vapen, höll upprorsmännen ut i nästan en månad.
Antalet tyska soldater som dödades under Warszawaupproret är osäkert och varierar beroende på källan. Historiska uppskattningar anger att mellan 16 och 300 tyska soldater kan ha dödats under striderna. Palestinierna gjorde den 7 oktober 2023 en utbrytning från Gazagettot och hundratals israeler dödades, oklart hur många eftersom israelisk militär dödade ytterligare hundratals inklusive sina egna landsmän. Det sades senare att Israel hade rätt att i självförsvar invadera Gaza och kanske om den medicinska tidskriften Lancelot får rätt att döda hundratusentals palestinier.
Nu undrar jag om rätten till självförsvar även gällde tyskarna 1943? Judiska motståndsmän bröt sig alltså ur gettot och dödade kanske upp till 300 tyska soldater och familjefädrar och de kvarvarande judarna skickades till utrotningslägren där få överlevde. Hade tyskarna rätt till den typen av ”självförsvar” med samma logik som det nu sägs att Israel har? Var de judiska kamporganisationerna (?OB) och den judiska militära unionen (?ZW) terrorister?
Sven A!
WordPress kan inte återge alla skrivtecken i Universal Coded Character Set/Unicode. Skriv så här: ”[U+017B]OB” i stället för ”ZOB”, så kan läsaren fylla i rätt skrivtecken i tankarna, i detta fall U+017B LATIN CAPITAL LETTER Z WITH DOT ABOVE.
I modern skrivkunnighet ingår dels att lära sig de viktigaste kodpunktsnumren från UCS/Unicode utantill, till exempel att skrivtecknet ü är U+00FC, dels att veta hur man slår upp kodpunktsnumret vilket tecken som helst.
Tack Jan Arvid G, får bli nästa gång! Just nu försöker jag fly vår plågade värld genom att utforska Cadiz, en riktig pärla, och födelseplatsen för dåtidens kanske mest liberala konstitution, en inspirationskälla för hela Latinamerikas frigörelse men också ett stridsämne, egentligen fortfarande. Att staden är otroligt vacker förminskar inte nöjet.