Jag har länge önskat se det östra nordtyska området, som nästan under hela vårt liv (fram till 1990) legat bakom järnridån. En blek gråbrungrön färgton har tills nu beslöjat min bild av detta område. Den enda plats jag haft lite koll på är Pennemünde på ön Useoms norspets, där Nazityskland hade sin fruktade robotbas och skickade sina långdistansare V1 och V2 mot London.
Svensk bildningstradition
Området ingår idag i ”förbundslandet” Mecklenburg-Vorpommern, vars västra gräns sammanfaller med gamla DDRs västgräns. Men DDR-tiden är en mycket kort tid i områdets historia. Den östra delen från Ribnitz fram till nuvarande Polens gräns vid ?winouj?cie var efter Westfaliska freden 1648 mer eller mindre oavbrutet under svensk förvaltning, ända fram till 1815 – hela 167 år. Det här ser man många spår av än idag.
Staden Greifswald till exempel med sitt universitet från 1400-talet hade stor betydelse för Sverige under svensktiden. Den svenske läraren och poeten Thomas Thorild var verksam där 1795-1808 och den kringflackande lyrikern, författaren och vissångaren Lasse Lucidor studerade där redan 1655.
Svenska akademiska och intellektuella traditioner fick starkt fäste här, vilket lockat svenskar även i modern tid. Den nu ganska undanskymde, men på sin tid mycket betydande svenske författaren, poeten, socialdemokratiske politikern och grundskolemannen Stellan Arvidsson, var en, som tack vare sina Thorildstudier kom att knyta mycket starka band med Greifswald.
För att andas luften och själv se området kring ”Svenska Pommern” bestämde jag och några vänner att helt enkelt ta bilen och utan egentlig plan resa runt under fem dagar. Färjan till Rostock från Falsters sydspets (Gedser) tog 1h 45 min och kostade 2400 kr t o r för fyra personer och en bil. Vi tog oss lätt från Malmö till Wismar första dagen. Inga långa körsträckor, drygt två timmar till Gedser och sedan ännu en timme till Wismar allt genom vackra böljande jordbrukslandskap av Skånetyp.
Vi passerade Rostock, Wismar, Schwerin, Güstrow, Greifswald, Wolgast och Stralsund i nu nämnd ordning.
Det mest imponerande är att varje liten stad har minst en imponerande katedral/kyrka – ofta flera – i än mer imposanta dimensioner än Uppsala domkyrka. De i Wismar, Schwerin, Stralsund och Greifswald granskade vi och lät oss imponeras.
Men flera var kalla och luktade mögel. Mer eller mindre permanenta reparationer pågick i samtliga. I Greifswald försökte man avlägsna en ljusgrå totalövermålning, som förmodligen tillkommit under DDR-tiden – ett präktigt kulturmord.
I Wismar var en jättekyrka sprängd under DDR-tiden, endast det enorma tornet stod kvar. Kanske var den skadad efter kriget och inte värd att reparera. Att underhålla kyrkor var knappast högprioriterat i DDR. I det nu vägg- och taklösa kyrkorummet hade man gjort en skulpturpark med flera intressanta bronsskulpturer.
Luther och Hansan
Alla dessa enorma kyrkobyggen talar dock ett tydligt maktspråk. Här var det Luther och hans nya syn på arbete, lydnad, handel och affärer, som satte fart på Hansan; det mäktiga stadsförbundet som sträckte sig från London till Novgorod och som ända från medeltiden representerade en globaliserad ekonomi där det ackumulerades fantastiska rikedomar. Som sagt, kyrkorna, slotten och palatsen i dessa städer talar sitt tydliga språk. EUs föregångare, men mycket mera långlivat och framgångsrikt.
Varken Wismar, Schwerin eller Güstrow har varit under direkt svensk förvaltning, de har vandrat hit och dit mellan fursteätter. Men svenska kungligheter har gift sig samman med Mecklenburgare. Albrekt I:s (av Mecklenburg) son (med svenska kungasystern Eufemia) Albrekt II, var svensk kung i 25 år i slutet av 1300-talet. Denne grundade förresten Östhammar i Roslagen, där jag tillbringade 25 år av mitt liv. Så visst finns band även med Mecklenburg och städerna Wismar, Schwerin och Güstrov. Svenskarna (efter 1648) hade säkert visst inflytande även i Mecklenburg från sina baser i Svenska Pommenrn, några dagsritter bort.
Schwerin är en stad mitt inne i landet, men genom- och omfluten av vatten. På en ö i centrum tronar ett häpnadsväckande sagoslott med lika många tinnar och torn som årets dagar. Denna stad är tack vare slottet ett betydande turistmål. Vi vandrade genom gränderna och ut på ön runt slottet och genom de två stora trädgårdarna Schlossgarten och Burggarten. Allt mycket välskött med välansade rabatter, buskar och träd i skir vårgrönska. Det var fullt tillräckligt att se detta ”underverk” från utsidan.
Nästa avsnitt handlar bland annat om bl a att semestra med bil, hotellen och maten.
Var det inte snarare så att Hansans nedgång som politisk kraft började ungefär samtidigt som Luther slog igenom? Fast det finns inte något samband mellan dessa två händelser, antar jag.
Wismar var ju formellt Sveriges sista besittning söder om Östersjön. Staden pantsattes 1803 på hundra år till Mecklenburg. 1903 avstod Sverige från att betala tillbaka panten.
Du skriver: ”Jag har länge önskat se det östra nordtyska området, som nästan under hela vårt liv (fram till 1990) legat bakom järnridån”. Du får det att låta som man inte kunde turista där på DDR-tiden. Jag bodde en vecka ”all inclusive” i Bad Kühlungsborn omkring 1980 tillsammans med semestrande DDR-medborgare. Billigt och problemlöst om man inte var allt för bortskämd. Jag minns särskilt DDR-marinens orkester, som hade promenadkonserter under ledning av en kapellmästare, som tillika var en mycket talangfull ståuppare.
Björn N!
Jo, min bild var ”aningen amatörhistorisk” och rapsodisk. Jag kommer inte att argumentera emot, utan bara lära och förfina mina grovt tillyxade samband.
Vid närmare eftertanke är Hansan och reformationen två helt olika epoker i handelns och ekonomins utveckling. Hansan var redan på nergång 1517 när Luther spikade sina teser. På Luthers tid var nya mycket mer omfattande handelsperspektiv i sikte. Amerika och Ostindien hade nåtts med avancerade segelfartyg. Koggarna var för tröga för att ta sig så långt. Nya makter som Portugal och Spanien steg fram… Hansan hade redan försvagats och splittrats i regionala Hansaförbund. Då kom Luther…
Säkert har du rätt i att Wismar formellt var en svensk besittning söder om Östersjön, kanske t o m den sista. Svenskt inflytande i dessa områden är påtagligt. Inte minst märktes det på stora marknadstorget i Wismar där den mest framträdande krogen var ”Alte Schwede”.
I dessa trakter lär man tala en tyska, låg- eller plattyska som är någon interpolation mellan svenska och högtyska. Märkte du något av den?
Bert H!
Det var inget rationellt övervägande av mig, saken var bara inte aktuell, det fanns så många andra turistmål… Men faktum kvarstår, så här i efterhand förstår jag att det ”gråa öst” hindrade mig att resa dit.
Jag reste första gången till DDR i början av 80-talet på en vanlig sällskapsresa. Bussresan gick genom DDR, Tjeckoslovakien, Österrike och Västtyskland. Jag var ung då och nyfiken på om allt som hade sagts om DDR och andra kommunistiska länder stämde. Men inte upplevde jag den s k bevakningen så stor som västmedia sa. Tvärtom. I färjeläget Rostock var tullen och kontrollerna som den i Trelleborg kunde vara för östtyskarna. Sedan upplevde jag att DDRs samhälle var sömnigare och mera stressfritt än Sverige och Västtyskland. Ingen skyndade sig. Man tog dagen som den kom.
Men, jag upplevde det aldrig som grått. Det var sommar och det kunde vara att jag såg samhället på ett annat vis än om jag hade kommit dit på vintern.
Men, mina medresenärer var desto mer kritiska. Kan det vara så att vi själva redan från början har en förutfattad föreställning om hur samhället är som påverkar vår syn på landet?
Jag var nyfiken och öppen (och kanske tvivlande på det som har sagts om landet) så jag kanske såg landet med andra ögon än mina medresenärer.
Det var precis detta jag antydde med min min bleka gråbrungröa färgton.