Man ska vara noga med vad man skriver. Inte slarva och köra på känn. Man ska kolla alla uppgifter, t ex om städerna i Mecklenburg–Vorpommern varit under svensk förvaltning. Även Wismar var alltså det från 1642 – före Westfaliska freden – fram till 1803, hela 161 år. Men det slutade inte där. Ända till 1903 var Wismar faktiskt en del av den svenska staten, för staden var efter 1803 bara pantsatt till hertigen av Mecklenburg-Schwerin på 100 år, vilket alltså upphörde 1903, då hertigen även formellt övertog staden. Kunnig läsare pekade på mitt slarv, tack för det.
Efter två nätter, en i Wismar och en i Schwerin rullade vi österut mot tidgare Svenska Pommern. På vägen valde vi att passera den lilla staden Güstrow, delvis på grund av att vi där väntade oss finna spår av den svenske hjältekonungen med ett liknandeklingande namn, han som befriade traktens folk ur papisternas bojor, han som med tiden blev tämligen fet – ni vet. Men, till vår besvikelse fann vi att namnet har helt andra rötter. Det kommer från polabiskan (ett gammalt västslaviskt språk), i vilket ordet Gušterov betyder ”ödlans plats”.
Nå, den svenske fältmarskalken Magnus Stenbock huserade i alla fall i stadens slott tillsammans med Peter den store (av Ryssland) och August den starke (av Sachsen) vid en förhandling om vapenvila 1701, alldeles i början av det stora nordiska kriget, det krig som blev slutet på det svenska stormaktsväldet. Men detta svenska inslag är bara en mycket liten marginalanteckning i staden Güstrows historia.
Vi vandrade runt i gränderna en stund, förbluffade oss även över dess enorma medeltida tegelkyrka, hoppade över slottet (för lite extra motion ;)), intog en snabblunch på en Kneipe och körde sedan vidare mot Greifswald.
Ett ganska tydligt intryck var att städerna i öster var mindre välansade och uppsnyggade än Wismar och Schwerin. I Greifswald, Stralsund och Wolgast t ex var städernas trädgårdsunderhåll på en klart lägre nivå, rabatter var fulla av ogräs, gräsmattorna var oklippta och man fick ett skräpigare intryck. Man såg också fler orenoverade gamla hus mitt inne i respektive ”Altstadt”. Är kanske mark- och fastighetspriser lägre ju närmare Polen man kommer? Är det så att de östra delarna generellt är fattigare med högre arbetslöshet än de västra delarna av gamla DDR. Eller är det bara olika lokala prioriteringar? Kanske var det delvis en synvilla. Återkommer till detta i sista avsnittet.
Området är mycket bilvänligt. Det kostar inte särskilt mycket att ta med bilen. Bränsle är lite billigare än i Sverige. Och eftersom hela resan genom Danmark och Tyskland fram och åter klarades på mindre än en tank, reste fyra personer faktiskt billigt. Bekvämt är det förstås, man kan ju ha med med sig allt man behöver och slipper bära packning långa sträckor eller trängas och vänta i allmänna kommunikationer. Visst ser man mer av landets karaktär om man färdas på inbyggarnas vis. Men bekvämligheten väger trots allt tungt för fyra pensionärer. Man kör rakt in ”Richtung Altstadt” i varje stad och finner alltid parkering nära kyrkan, särskilt nu under lågsäsong.
Hotell är inte billigt, men alltid hög standard, onödigt hög kanske. Men de goda frukostarna är värt mycket. Youghurt, müsli, frukt, ägg, kallskuret, grönsaker, gott bröd, juice, kaffe och/eller te. Vid frukosten planerar man i lugn och ro dagens etapp. Ett dubbelrum med frukost kostar mellan 85 och 110 euro per natt.
Det var nu mitt i sparrissäsongen. Vit tjock sparris alltså, inte den smala gröna vi ser mest i svenska affärer. Den serveras överallt i olika former. Jag åt panerad schnitzel med sparris, pommes frites och hollandaise första kvällen. En standardrätt på våren i Nordtyskland. Mycket gott, men ganska tungt. Den mesta maten är tung. Grönsaker serveras, men är en bisak, och sällan sallad. Grönsaker är alltför ofta stuvade morötter och ärtor i en klibbig sås. Och färsk fisk var inte vanligt, trots närheten till havet. Panerad schnitzel i olika varianter däremot överallt. Det fanns särskilda Schnizelrestauranger. Schnitzel stod snart flera av oss upp i halsen. Man längtade efter sallad och grönsaker. Sparrissoppen med ett glas mineralvatten till lunchen i Güstrow var nog min bästa maträtt. Och en tjock välgrillad Bratwurst med stark senap i ett riktigt gott bröd på gatan i Zinnowitz var också en höjdare. Bröd är alltid gott.
…
Sista avsnittet kommer att handla om spåren efter DDR.
Eftersom jag är från en stor familj – fem systrar och en bror – så var min mor tvungen att vända på slantarna och baka vårt eget bröd. Fyra limpor gick åt på tre fyra dagar. Plus vetebullar och några kakor. När hon fick den maskinella assistenten gick det lättare. Men jag har fortsatt i hennes spår och bakar till en viss del mitt eget bröd – ungefär samma bröd som min mor.
Det finns inget som går upp mot hembakat och nygräddat ljummet bröd med smör som nästan smälter. Inget pålägg behövs. Dagen efter blir det ost och rökt korv.
Eftersom vi bodde på landet utan gård men hade en massa äppelträd (och hallon, vinbär och krusbär – kräm på detta under hela vintern) så lagade hon stekt äpple (så att det blev mos) och fläsk. Mycket gott!