Denna artikel från den 11 april är av den indiske diplomaten och akademikern M. K. Bhadrakumar, som samlar sina artiklar på sin webbsida Indian Punchline. Det är viktigt för svenskar att läsa om världspolitiken även ifrån ett indiskt perspektiv och om hur de idag balanserar mellan USA-intressen och Kina. Översättning till svenska av google och Redax.
Tidningen Indian Express presenterade idag två rapporter om Indiens indirekta partnerskap med George Soros i ett världsomspännande demokratiprojekt under FN:s paraply. Huvudrapporten ligger bakom betalvägg medan den andra, med titeln ”FNs demokratifond lanserades 2005 vid sidan av Indien-USA N-avtalet” är tillgänglig.
Den första artikeln med titeln ”I New Delhi är George Soros överspelad, farlig och på en lista för opålitliga – hos FN är han inte ett problem” bygger på en fantastisk utredning av dagstidningens chefredaktör Nirupama Subramanian som gjorde ett briljant sanningsgräv och avslöjade inget mindre än Modi-regeringens utrikesminister S Jaishankar. Subramanian fann att den amerikanske miljardinvesteraren George Soros var ”gammal-rik, propagandistisk och farlig”, vilket sannerligen inte alltid varit fallet när de båda var i branschen ”att ingjuta tro på demokratiska värderingar”.
Detta går tillbaka till tiden då Indien och USA var ”naturliga allierade” och 2005 gemensamt skapade en förvaltningsfond under rubriken UN Democracy Fund (UNDEF) med uppdrag att främja demokrati över hela världen genom lokala och internationella NGO-er och civilsamhällets organisationer, ”av vilka många var kopplade till Soros filantropiska imperium”.
Naturligtvis är det höjden av ironi att Manmohan Singh-regeringen och George W Bush-administrationen skapade UNDEF-projektet bara två år efter USA:s invasion av Irak och bara några månader efter den blodiga operationen 2004 av amerikanska styrkor i det antika irakiska staden Fallujah.
Det ”faustianska” i avtalet bakom UNDEF var att rikta in sig på Kina. Märkligt nog skrev Jaishankar en artikel ungefär vid den tiden, som hävdade att Indiens Kinapolitik syftade till att omvandla det oförbätterligt kommunistiska landet till de omhuldade värderingarna av demokrati och för byggande av liberal institutioner.
Kortfattat kan man säga att allt detta bara visar att de indiska styrande eliterna följde en ganska cynisk linje hela tiden. Samtidigt som de bekände sig till demokratiska värderingar och marknadsförde landet utomlands som världens största demokrati. Soros blev passé först när han viftade med fingret mot premiärminister Modi.
Soros har ett stående rekord med att befinna sig på barrikaderna och arbeta för regimförändringar för att skapa lydregimer i främmande länder som tjänat USA:s intressen (och föra fram sina egna affärsintressen som investerare och hedgefondförvaltare.)
Soros passar som hand i handske hos det amerikanska etablissemanget, Deep State och Wall Street. Indien borde ha varit försiktiga med att umgås med Soros – även om ”Faust-avtalet” handlade om att skapa huvudvärk för Kinas kommunistiska regering.
Men Jaishankar överdrev när han kallade Soros en ”farlig” man. Poängen är att det är praktiskt taget omöjligt att starta en färgrevolution i Indien, med tanke på landets storlek, dess mångfald och kulturella särdrag, den nationella säkerhetsapparaten, etc.
Dessutom har utländska ”NGO-er” inte fria händer och deras finansiering är under noggrann kontroll. Dessutom fortsätter demokratiska drag, oavsett hur korrupta och utslitna de än är idag, att skilja Indien från klassiska repressiva stater.
Men under den tröskeln såg Soros kanske ett liten springa för att skapa ”lika villkor” i indisk politik när landet närmade sig valet 2024. Detta är nämligen (mer eller mindre) vad som har hänt i Turkiet, som är på väg mot avgörande parlaments- och presidentval den 14 maj.
Men alltså, strategin som verkade fungera i Turkiet fungerade inte i Soros eget hemland, Ungern, där en splittrad opposition och en blandning av kristdemokratisk politik, konservativ medborgarpolitik och patriotisk politik röstade in den ärkenationalistiske premiärministern Viktor Orban, ännu en jordskredsseger.
Orban själv beskrev den ”överväldigande kraft” som han och hans parti hade kämpat mot i valet som ”vänstern hemma, den internationella vänstern, Brysselbyråkraterna, Soros-imperiet med alla dess pengar, internationella mainstream-media och till sist även den ukrainske presidenten.”
I grund och botten, och till sist, vann Orban tack vare de ”strukturella hindren” för att besegra honom – genomgripande regeringsvänliga offentliga medier, dominans av kommersiella ”Orban-vänliga” nyhetskanaler, en för honom fördelaktigt valsystem, etc. Med andra ord vann han i sitt eget system. Det finns vissa likheter där med den indiska situationen.
Nu visar färgrevolutionernas historia att om de inte har förutsättningar att lyckas, finns det alltid en plan B för att skapa innovativa situationer där regimen sitter kvar, men saker förändras radikalt på politisk nivå under samma gamla personer.
Biden-administrationen testade det nyligen med den brasilianske presidenten Luiz Inácio Lula da Silva som återvände till makten efter år i den politiska marginalen. Biden insisterade på att Lula först skulle besöka Washington, DC – även innan han begav sig till Kina. Lula lydde. Men besöket i Vita huset blev en flopp.
Biden missuppfattade Lulas avsikter och trodde att han var en kapitalistfarare i en socialistisk förklädnad. Men i verkligheten hade Lula en ambitiös ekonomisk agenda för att komma till rätta med orättvis inkomstfördelning och arbetslöshet, vilket också är en integrerad del av hans vision för social omvandling med fokus på afrobrasilianerna – rasproblem i kontakter och blandning mellan grupper i nordöstra Brasilien. (Lula förväntas driva på för ett nationellt program för positiv särbehandling.)
Enkelt uttryckt, Biden hade inte något att erbjuda Lula. Bidens plan B skulle dock lyckas bättre när det gäller Indien. Indiens härskande elit förfinade traditionellt konsten att blidka USA när meningsskiljaktigheterna tog en allvarlig vändning – till exempel över USA:s proxykrig mot Ryssland i Ukraina. Visst, det högprofilerade 4-dagarsbesöket i Indien av Ukrainas vice utrikesminister Emine Dzhaparova var vältajmat.
