Demonstration som anordnas av georgiska oppositionspartier till stöd för landets medlemskap i Europeiska unionen söndagen den 9 april 2023. Foto: AP Photo/Shakh Aivazov
Västmakternas problem med Georgien tog fart på allvar när Georgien anföll den georgiska staden Tskhinvali 2008 där ryska fredsbevarande trupper befann sig, vilket en stor EU-finansierad rapport kom fram till:
Den sydossetiska befolkningen hade fått en allt starkare önskan att förena sig med sina släktingar i Nordossetien. Bägge pratar ett språk besläktat med persiskan och man hade stora problem att ta sig över den ryska gränsen till Nordossetien. Jag var själv där vid gränsen 2004 och kunde bevittna de veckolånga köerna. Problemen med separatism ledde sedan till att Georgiens regering började attackera sin sydossetiska minoritet.
Men Ryssland ingrep snabbt eftersom även de ryska fredsbevarande trupperna anfölls. Det blev en chock och en läxa för väst, som man till varje pris försökte undvika senare i Ukraina. Även för Vladimir Putin blev det en lärdom och antagligen ville han upprepa en liknande blixtaktion i Ukraina 2022. Jag gissar att det var därför ryssarna var så noga med att kallade det en ”militär specialiperation” och inte en invasion.
År 2019 presenterade den Washington närstående RAND Corporation sin strategi för regimbyte i bl a Georgien under rubriken ”Exploit Tensions in the South Caucasus”, vilket visade att man inte gett upp. Att göra Svarta Havet till ett Natoinnanhav var alltför lockande.
Västmakternas nederlag i Georgien var således inte glömda. Även Georgiens folk vägrade att glömma. Få trodde att Georgien på egen hand skulle ha fått för sig att attackera Ryssland. Uppbackningen från Nato var tydlig precis som i Ukraina. Men till skillnad från Ukraina blev Georgien lämnat åt sitt öde.
Georgien drog då sina egna slutsatser och betraktade inte längre Nato som en pålitlig vän och valde istället en oberoende väg. Och oberoende har på senare år i västligt språkbruk blivit liktydigt med att vara ryssvänlig.
En chans till ett georgisk version av Maidan dök så plötsligt upp när den georgiska regeringen antog den s k ”ryska lagen”. Den blev döpt så av västmakterna för att misstänkliggöra en lag som finns i ett stort antal västländer eller är på väg att införas men som även finns i Ryssland. Georgien kräver precis som i många andra länder att organisationer som till mer än 20 procent finansieras från utlandet skall registreras. Motsvarande finns i USA. Även i Sverige har man diskuterat att införa en liknande lag om man får tro en fråga till Morgan Johansson (s) 2020 som besvarades så här:
”Regeringen arbetar därför aktivt med frågan på EU-nivå. Den 5 oktober 2020, i anslutning till terrordåden i Österrike, gjorde Sverige ett gemensamt uttalande tillsammans med Österrike, Danmark, Finland och Nederländerna. I uttalandet nämns behovet av åtgärder på EU-nivå för att begränsa icke-transparent utländsk finansiering av civila och religiösa organisationer i medlemsstaterna. Detta är också något som betonas i EU-inrikesministrarnas gemensamma uttalande om terrorism den 13 november samma år.”
Men i Georgien kallades alltså samma typ av lag ”rysk” och våldsamma demonstrationer satte igång i Tiblisi på vanligt Maidanmanér, men hade ingen större framgång även om de var välorganiserade med överflöd av EU, Georgien och Ukrainaflaggor. Mitt under de våldsamma protesterna beslöt därför den svenska regeringen att ge ytterligare ekonomiskt stöd åt proteströrelserna:
”Det hårt kritiserade lagförslaget om utländskt inflytande riskerar att slå mot Georgiens fria och oberoende civilsamhälle. Civilsamhället har en central roll för Georgiens EU-närmandeprocess och vi förstärker därför vårt nuvarande stöd med ytterligare tio miljoner kronor, säger bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell”.
Men protesterna lyckades ändå inte trots sin våldsamhet (bl a avfyrades fyrverkeri mot polisen under protesterna).
EU hotade då återigen med sanktioner vilket ledde till att Georgien svarade att man då kanske inte längre var så intresserade av ett EU-medlemskap. Detta blev för mycket för den nya EU utrikesministern Kaja Kallas som hotade med ännu fler sanktioner och i dagarna har Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (m)
deltagit i ett EU-möte och där gett Sveriges stöd åt sanktionerna. Vår utrikesminister hävdade då också att Georgien använder brutala metoder mot demonstranter och säger att Sveriges kommer att driva på så att det ska märkas och kännas om man har bidragit till våld mot demonstranter.
Ett parlamentsval där oberoende Georgisk dröm vann och ett presidentval där den sittande presidenten Salome Zourabichvili förlorade komplicerade ytterligare sakernas tillstånd. Zourabichvili är något så märkligt som en fransk medborgare, född i Frankrike, men med georgiskt ursprung och f d fransk ambassadör i Georgien. Med all rätt tvivlade många på att hon verkligen representerade Georgien. Efter parlamentsvalet anklagade hon myndigheterna för valfusk (utan bevis, ”hon bara kände att det var så”) vilket ledde till att 1/5 av slumpvis valda valdistrikt räknades om. Senare har hon utmärkt sig genom att uppmana skolbarn att delta i de våldsamma protesterna. Efter att ha förlorat presidentvalet har hon nu dessutom deklarerat att hon vägrar att avgå när hennes mandatperiod slutar den 29 december 2024.
Enligt mina gamla vänner i Georgien är det mest väldigt unga människor som deltar i protesterna, vilket kanske är logiskt med tanke på att ett EU-medlemskap erbjuder en hel del fördelar för unga som vill resa, studera och arbeta i utlandet. Men för de lite äldre, som tänker fortsätta bo i Georgien och som varit med om årtionden av manipulationer från Nato och EU var det viktigare med ett oberoende Georgien öppet mot både öst och väst. Men EU:s och Sveriges inblandning i Georgiens interna affärer slår alla rekord.
Går det överhuvudtaget att tänka sig en situation där t ex Ryssland tillåts finansiera organisationer i Sverige, som sedan organiserar våldsamma kravaller mot den svenska regeringen?
Det är också lite märkligt att Georgiens utdragna process för att bli medlemmar av EU följs av ett så fullkomligt raseri när Georgia meddelar att man inte längre är intresserade av medlemskap. EU-eliten har helt enkelt beslutat att Georgien skall bli medlemmar, antingen de vill eller ej, men först efter en långdragen och förödmjukande process där man tvingas visa sin lydnad.
