Det var den 29 september 1568 – på åttaårsdagen av Gustav Vasas frånfälle – som Erik XIV:s väpnade styrkor tvangs kapitulera för bröderna Johans och Karls soldatesk. Därmed var spelet till ända, kungen detroniserad och riksäpplet dessvärre ännu ruttnare än tidigare.
Utan pardon spärrades konung Erik, drottning Karin och deras bägge telningar Sigrid och Gustav in på Stockholms slott, där de fick leva i ovisshet och förnedring. De majestätiska husarresterna kom sedan att växla med tiden och med de politiska konjunkturerna. Från Stockholm bar det av till Åbo, därefter till Kastellholmen, vidare till Gripsholm och därnäst till slottsarresten i det gamla Aros. Där, i Västerås, bestal man Erik på hans gemål – ”min hustru nu med våld ryckt bort ifrån mig” – och lade beslag även på småttingarna.
Fängelset i Örbyhus kom att bli slutstation för den fjortonde. Här vistades han från 1574 tills han blev giftmördad, 43 år gammal, av halvbrodern Johan den 26 februari 1577. Den dagen serverades arsenik som huvudrätt, och måltiden avnjöts, anser vi oss numera veta, snarare med fisksoppa som tillsats än med ärtsoppa.
Konungens närmast anhöriga gick skiftande öden tillmötes. Fyra av dem gör anspråk på vårt särskilda intresse, och jag vet åtminstone något om dessa fyra:
Georgius Petri Salemontanus, alias Jöran Persson från Salberget i Västmanland – riksbekant som Eriks högra hand, vänstra hjärnhalva, sekreterare, prokurator och alltiallo – greps av Johans soldater redan den 21 september och behandlades ingalunda med vantar av silke. Först skar man av hans båda öron och hängde honom högt, firade därefter ner honom till marken, alltjämt levande, varpå han långsamt mörbultades och rådbråkades. Planmässigt krossades hans armar, ben och bröstkorg med upprepade hugg och slag utan att den arme mannen undslapp sig ett enda ord i protest. I nästa sekvens blev han omsorgsfullt steglad och sedan, f ö på hertig Karls inrådan, halshuggen. I finalen genomborrades hans lekamen med en tjock påle och sänktes i närmaste kärr.
Ingenting tyder på att han blev sig själv igen efter denna minnesbeta. Jöran Perssons avhuggna huvud liksom hans öron, händer, näsa och hals spikades traditionsenligt upp på strategiska platser i kungliga huvudstaden i avskräckande syfte.
Mot Karin Månsdotter, en gång sjuttonårig tvåbarnsmor och rikets krönta drottning, strålade Lyckans Fe betydligt generösare än mot västmanlänningen Jöran Persson (som f ö adlades Tegel några år före sin ohyggliga död). Efter fängelseåren deporterades hon till Finland, där hon som förläning tilldelades det vackra herresätet Liuksiala vid sjön Roines strand nära Tammerfors. Där blev hon uppskattad och djupt respekterad av traktens befolkning och fick ta emot en rad ynnestbevis. Men någon Liten Karin, som Carl Snoilsky benämner henne i sin kända dikt Kung Erik, lär hon aldrig ha varit. Tvärtom var hon ett gott stycke över medellängd, kraftigt byggd och enligt vittnesgilla bedömare en stor skönhet även på äldre dar. Lugnt och ostört somnade hon in, 62-årig, på sin finska kungsgård efter en tids sjukdom.
Dottern Sigrid, den förstfödda, levde ett rofyllt familjeliv bakom samvetsgrant nedrullade persienner och har inte lämnat några djupare avtryck efter sig i historien. Hon knöt hymens band två gånger och en av hennes söner, Åke Tott, blev meriterad härförare och vida känd som Gustav II Adolfs ”snöplog” i trettioåriga kriget.
Lille Gustav, med tillnamnet Eriksson Vasa, skildes som sagt med våld ifrån sin far, som sjuåring också från sin mor, och uppfostrades i Polen. Han var en lysande studiebegåvning och måste nog betecknas som en språkvirtuos. Förutom svenska och polska talade han flytande tyska, ryska, franska, italienska och latin. Först 29 år gammal återsåg han äntligen sin mor vid en familjesammankomst i Reval; under djup sinnesrörelse omfamnade Gustav Eriksson och Karin Månsdotter varandra, men sedan träffades de aldrig mer. I avskedspresent fick Gustav några av sin fars gamla dagböcker, som han senare tvangs pantsätta för att överleva.
Tidvis släpade sig Gustav fram i armod och misär. Hans livs stora passion var att göra riskabla kemiska experiment, och bland vännerna gick han under namnet ”den nye Paracelsus”. Hans tid här på jorden varade i 39 år, då han, sjuk och utblottad, gick in i den eviga vilan efter att ha suttit internerad bakom lås och bom i Ryssland på själva sluttampen.
Till arvfurste var han dubbad, men tronen nådde han aldrig. Ty bondeplågaren Johan, sedermera den tredje, såg till att Gustav Eriksson Vasa inte fick bli rikets konung.
Konung Erik på sin luta leker,
Lutan lagd på silkes-stickat knä,
Och den vita handen välljud smeker
Fram ur silversträng och cederträ
Liten Karin lyssnar tyst därpå,
Tills i hennes ögon stora tårar stå.
Är herdinnan min
Icke glad i sinn’?
Kung Erik leker på luta.
