rågan dryftades ingående på ett seminarium på måndagskvällen. En grupp på fem yttrandefrihetssakkunniga hade bjudits in till en panel av gamle fibbaren Nils Funcke, numera lärare på Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet, f d JMK (om jag förstått saken rätt).
Han inledde med att peka ut flera kritiska punkter som riskerar att kunna användas av statsmakten som öppningar mot framtida inskränkningar. Indragningsrätten till exempel är en sådan sak, som ligger och ruvar, men som inte använts sedan kriget. Det finns fler.
Paneldeltagarna gjorde sedan var sin spaning på något de ser som problematiskt. Justitierådet Helena Jäderblom talade om skillnader mellan Sveriges och övriga Europas syn på offentlighetsprincipen. I diskussionen framkom att avvägningen görs olika i olika länder om vad som är skydd för det privata livet och vad som bör vara offentligt. Sverige verkar för närvarande vara på väg mot en mer europeisk – alltså mer begränsande – syn på vad som ska vara offentligt, vilket kan komma att bli ett hot mot vår traditionellt vidsträckta offentlighetsprincip.
Justitierådet Thomas Bull berörde konfliktytan som kan uppstå mellan yttrandefriheten och upphovsrätten och redogjorde för fallet med Louis Vuitton (det kända väskmärket) som under lång tid drev en process mot en dansk konstnär i Holland. Denna hade avbildat en av deras väskor som symbol för rikedom och flärd i ett av sina verk. Konstnären dömdes till höga böter i flera instanser, men vann till slut mot Louis Vuitton och har fått sina enorma advokatutlägg betalda. Alltså, det är inte givet att den ekonomiska makten segrar.
Ett annat fall han berörde är Kent Ekerots privata film, som blev till den så kallade järnrörsskandalen. Själv lät han publicera delar av filmen på SD:s hemsida. Men SVT och Expressen fick tag på hela filmen från hemlig källa och publicerade resten som var mindre fördelaktig för upphovsmannen Ekerot, som då gick till domstol för att försvara sin immateriella egendom. Det var i princip en konflikt mellan yttrandefriheten och upphovsrätten, som prövades ända upp i marknadsöverdomstolen där Ekerot till sist förlorade och yttrandefriheten vann.
Det diskuterades även mediernas benägenhet att publicera namn på ännu icke dömda personer, alltså att respektera personers rätt till integritet. Alla verkade överens om att fallet Örjan Rahmberg och flera utpekanden av förövare (icke dömda) i metoo:s efterdyningar varit klart tveksamma. Svåra avvägningar sa Viveka Hansson (utgivare TV4), som också pratade om sin syn på “utgivarskapet i ett förändrat medielandskap”.
Där gav hon en – enligt min mening – mycket typisk och ganska uppgiven mainstreambild av rådande förhållanden. Inte ett pip om att konkurrensen från “alternativa medier” får de skattefinansierade och resursstarka stormedierna att skärpa sig och utvecklas. Inte ett pip om problemet med den relativa samstämmigheten i samma resursstarka medier och att denna samstämmighet gynnar uppstickare av alla de slag. Behandlingen av Nya Tider på bokmässan 2017 förstärkte bara problemet. Hon poängterade däremot vikten av att hålla fast i det “pressetiska systemet” (PO/PON) för att bromsa ropet efter strängare lagstiftning, vilket alla verkade helt eniga om. Presstödssystemets strömlinjeformande inverkan diskuterades därmed inte heller.
Men, ruvar ändå inte ett yttrandefrihetsproblem här; att alla inordnar sig i en korporativ tendens, en slags politiskt korrekt anständighet inte helt olikt “Pravda-förhållanden”. I oroliga tider måste systemet fungera i praktiken, vilket det inte verkar göra.
FiB/K har ju sedan starten försvarat yttrande- och tryckfriheten som få andra, men sedan starten även deklarerat att man inte erkänner PO/PON – det pressetiska systemet. Det gäller alltså även för denna sajt.
Men, jag som redaktör (i samråd med ansvariga utgivaren) sätter dock en ära i att – annat än i yttersta nödfall – inte nämna folk vid namn i känsliga sammanhang, se till att ingen ägnar sig åt kränkande tillmälen, inte släpper fram anonyma skribenter, tillämpa rimlig replikrätt… Men allt detta är i princip redaktionella bedömningar, inte ett underordnade av något korporativ överrock. Men vi tänker oss alltså för, för att vi respekterar och försvarar yttrandefriheten som grundlag till både bokstav och anda.
Alltså, som gott och trovärdigt exemplet och utan presstöd vill vi vinna respekt. Visst, vi är nästan helt ensamma om denna principiella pressetiska hållning, men vi framhärdar.
Vi är definitivt inte heller överens med de stora medierna som idag ideligen påstår att de och endast de åstadkommer “kvalitetsjournalistik” – i motsats till alla småskuttar utan presstöd och utanför det “pressetiska systemt”. Att “kvalitetsjournalistik kostar pengar” är inte heller det det avgörande. Nej det är, som Hans-Gunnar Axberger (professon i konstitutionell rätt, f d JO och PO) inflikade; huvudsaken med yttrandefriheten är att alla medborgare ska kunna hålla sig väl informerade. På modern svenska kan man uttrycka det som att olika grupper inte ska befinna sig i sina egna små bubblor.
Presstödssystemet bygger på att alla medier ska kunna behandlas lika. Det var lättare så länge alla medier (utom etermedierna) var tryckta på papper. Idag kapar nätmedier åt sig allt mer av det journalistiska utrymmet och en allt större publik samtidigt som de representerar utveckling och förnyelse. “Gammelmedierna” däremot är idag i någon mening en samhällsbevarande (konservativ/bakåtsträvande) kraft. Ännu kämpar de flesta gamla papperstidningar för sin fysiska existens och är enormt resurskrävande.
Men bilden kommer att förändras, vad än dagens pensionärer tycker om det. Kampen om människors tänkande kommer framför allt att föras på nätet i framtiden. Och där är de stora aktörerna helt andra än på gammelmediaområdet. Där är det Google, Facebook, Instagram, Amazon… som styr våra tankar med allt mer sofistikerade metoder. Schipsted, Bonnier och några till försöker förstås hänga med i racet, men det är inte lätt, eftersom de är så baktunga med sina stora papperstidningar, som allt färre kommer att ta i framöver.
Vi riskerar en uppdelningen i mediala A-, B- och kanske C-lag. Det ser jag som en riskabel utveckling. Den kan på sikt rubba förtroendet för “medier” i allmänhet på samma sätt som förtroendet för “politiker” idag är allvarligt rubbat.
Både Hans-Gunnar Axberger och Nils Funkcke uttryckte trots allt optimism för yttrandefriheten och utvecklingen i framtiden. Det brukar vara så att teknikskiften gör att även kvalitén tar språng. Jag håller med om det. Även om en skrämmande undervegetation härjar till synes gränslöst på nätet idag, så utvecklas även det fria ordet där. Vägen framåt är att uppträda trovärdigt på nätet, att där skapa läsvärda, informativa och öppet resonerande publikationer till upplysningens nytta under yttrandefrihetens grundlagsparaply. Fördelen med nätet är att det faktiskt med mycket små resurser går att skapa tekniskt bra produkter. Det gäller bara att på allvar ta upp striden om idéerna även där och inte lämna medborgarna i undervegetationens kvicksand. På så sätt är jag också optimist.
Det var ett lärorikt seminarium.
Texten publicerates först på fib.se
”Vi riskerar en uppdelningen i mediala A-, B- och kanske C-lag. Det ser jag som en riskabel utveckling. Den kan på sikt rubba förtroendet för ’medier’ i allmänhet på samma sätt som förtroendet för ’politiker’ idag är allvarligt rubbat.”
För min del hoppas jag, och tror delvis att det är så, att folk mer och mer lär sig att skilja på de olika mediekällorna. Och det vore ingen ”riskabel” utveckling.
Utmärkt redogörelse för seminariet! Vägen framåt blir då att försöka hålla fanan högt i dessa nya medier och inte förfalla till det lättköpta. Mer Lindelöf, alltså!
Man kan väl diskutera huruvida innovationer i detta sammanhang alltid innebär kvalitetsförbättringar; kanske för tidigt att avgöra. Frågan om vad som i sammanhanget kännetecknar kvalitet är ju i sig en fråga. Nya snabba media tenderar kanske att gynna det korta och ytliga. Det är dock tydligt att ”gammelmedia” är i svettning och deras prat om kvalitet och fakta rimmar illa med vad de presterar. Tänker på sånt som rapportering från pågående krig (Syrien, Venezuela, Afghanistan), där man rapporterar vad ”världssamfundet” behöver. Men nu rubbas polerna i kraftfältet och många rapportörer får hålla upp sitt blöta finger för att orientera sig. Sverige är nu ett djupt delat land. Sen är det ju den där frågan om kapitalismen…