Glada bygd så täckt belägen

När det gäller Sörmlands vackra natur är det frågan om inte Båven och dess omgivningar tar priset. Sjön Båven är belägen mitt i landskapet, i området mellan Gnesta och Flen, med en blandning av större fjärdar och många djupa, vindlande vikar. Här kan man se Sörmlands landskapsfågel fiskgjusen cirkla ovanför sitt bo i talltoppen. I djupet lär den hemlighetsfulla malen smyga sig fram. Stränderna är till stor del obebodda och ofta bevuxna med tallskog som ger ett intryck av vildmark, här och där avbruten av runda berghällar som ett tecken på att här kan det vara en lämplig plats för kanotisten att göra ett strandhugg.

Ett antal gånger har jag paddlat i de här vattnen tillsammans med någon vän. Givetvis i min klassiska kanadensare, ett kravellbyggt hembygge i trä, en gång inköpt för femtio kronor i svårt läckande tillstånd. Men omdukad med oblekt lakansväv och impregnerad och målad enligt alla konstens regler, har den nu många gånger tyst smugit sig fram över Sörmlands insjöar. Ibland har startpunkten för turen i Båven varit under de kraftiga ekarna vid hembygdsgården i Sparreholm. Andra gånger har vi kommit från nordost, via kvarndammen vid Stjärnhov och sedan över sjön Naten och genom den meanderslingrande Natån. Där lövverket står tätt som i en djungel och luften är fylld av fågelkvitter.

Turerna kan bli såväl idylliska som äventyrliga. En natt vände vinden, tilltog och slet i tältduken. Vågorna såg oroväckande höga ut ute på fjärden, som vi måste över i rak motvind för att komma hemåt. Men efter omlastning för förflyttning av lastens tyngdpunkt red den gamla kanadensaren, med marginellt fribord, vackert över vågtopparna och vi tog oss lyckligt in i lä av den motsatta stranden.

En annan gång glimmade solen blank och trind över vattnet som en spegel. Tystnaden och stillheten över vattenytan bröts bara av det stilla droppet från paddelbladen. Naturupplevelsen fördubblades och intensifierades av att omgivningarna syntes både i original och i form av en så gott som perfekt spegelbild.

Bland den sparsamma bebyggelsen längs stränderna finns Rockelstad slott där Hermann Göring den 21 februari år 1920 för första gången såg sin Karin. Som nyanställd pilot vid Svensk Lufttrafik AB åtog han sig vad ingen annan vågade; att i en snöstorm, som stoppat alla tågförbindelser, flyga greve Eric von Rosen från Stockholm hem till Rockelstad. Genom att följa järnvägsspåret fram till Sparreholm och sedan Båvens strand söderut kunde den före dette stridsflygaren Göring landa planet välbehållet på isen nedanför slottet. I slottets trapphall möttes Herman Göring och den redan gifta Karin von Kantzow och följderna av det mötet orsakade stor skandal i societeten. Men det är en annan historia.

En aktuellare historia, som skapat rubriker i pressen, är paret Göran Perssons och Anitra Steens köp av en jordbruksfastighet vid Båvens strand och planer på att bygga en mangårdsbyggnad. Persson säger sig ha funnit den vackraste platsen på jorden, för att realisera sina sedan länge närda drömmar, vilket retat såväl min som min hustrus nyfikenhet. Vi gav oss därför iväg på en bilutflykt för att beskåda trakten. Väl där kunde vi inte låta bli att också svänga in på den smala grusväg som ledde fram mot fastigheten. Här är naturen verkligen bedårande vacker. Inte konstigt att paret Göran och Anitra fastnat för platsen. Inne på grusvägen upptäckte vi också att vi var fast. Ingen plats fanns att vända så det var bara att fortsätta fram till planen mellan det gamla bostadshuset och ladugården. Där vände vi så diskret och snabbt som möjligt bara för att upptäcka att vi återigen var fast. Mot oss på den smala grusvägen kom en jättelik lastbil som upptog hela vägens bredd. Bara att backa tillbaka upp på gårdsplanen och försöka se ut som vi lockats dit av ett verkligt ärende och inte vår nyfikenhet.

Boytan och byggnadsstilen för den planerade mangårdsbyggnaden har fått åtskilliga kommentatorer att se rött eller skall vi snarare säga blått. Den forne arbetarpojken har omgående döpts till patron Persson och anses nu svika sina och rörelsens ideal. Vilket Persson åtminstone utåt sett tycks ta med ro, vilket han gör alldeles rätt i. Att köpa en jordbruksfastighet med målsättningen att hålla åkrarna öppna kan inte ses som annat än berömvärt. Liksom att bygga en mangårdsbyggnad som med sin klassiska herrgårdsstil väl passar in i odlingslandskapet. I båda fallen investeringar som blir till nytta för kommande släkten. Att paret Persson/Steen väljer att använda sina pensioner till betalning av räntor och amorteringar kan jag inte se som annat än ett mycket klokt val. Slit- och slängkonsumtion finns det redan alldeles tillräckligt av.

PS Rubriken till min krönika har jag lånat från Lidingös hembygdssång som jag fick stifta bekantskap med redan i de första klasserna i Klockargårdens skola. Skriven av Carl Michael Bellman när han gästade Elfviks gård längst ut på Lidingös nordöstra udde. Sjungs till samma melodi som Bellman senare använde för ”Fjäriln vingad syns på Haga”. DS

LIDINGÖSÅNGEN
Av Carl Michael Bellman

Glada bygd, så täckt belägen
mitt i vattnets lugna våg.
Dina åkrar pryda vägen
med en hög och gulnad råg.
Dina vikar tyst förära
fångst av gädda, mört och mer.
Överallt i dälden nära
man de röda smultron se.
På en hög och ljusblå bölja
fladdra seglen bort och fram.
Stundom masterna sig dölja,
stundom höjs en vimplad stam.
Dagens timmar lätt försvinna
under nöjen, spel och sång,
där en värd och en värdinna
ha förbjudit krus och tvång.

Artikeln publicerad på Folket i Bilds hemsida 2005-09-02.