Izzy Young hade en smart dotter – ”mycket smartare än jag någonsin varit” säger han på sidan 255 – och han älskade sin dotter. Och lilla Philomène hade ”världens bästa pappa”, s 203 – och hon älskade honom.
Pappa Izzy jobbade jämt, med sin affär, sitt Folklore centrum på Wollmar Yxkullsgatan, sin folkmusiktidning och med alla sina tusentals poesi- och musikarrangemang. Han jobbade jämt, och var alltid fattig. Och lilla Philomène följde sin pappa hela tiden; när de blev vräkta, när de satt och väntade på att någon eventuellt skulle komma förbi och bjuda på mat, när de var på väg till folkmusikträff i Jokkmokk, när de bodde i den skitiga källaren under affären.
Philomène Grandin
Albert Bonniers förlag 2021
Vid pappas sida
Ja, hela tiden var hon vid hans sida från de första stapplande stegen på Mariatorget, genom fattigdom och Alzheimer till de sista andetagen på Adagården. Och! På nobelfesten 10 december 2016! Det är den paradoxen som är bokens nerv. Författaren Philomène Grandin hade nämligen en pappa som skulle ha kunnat vara en nörd bland andra nördar. Men det var han inte. Han var en kändis. Var de än gick, vart de än var på väg ropades det: ”Izzy, Izzy.” Alla, särskilt gubbarna, vill vara kompis med Israel, Izzy, Young, för han hade ett nästan sagolikt förflutet: Han hade nämligen upptäckt och lanserat Bob Dylan i Greenwich Village, New York, 1961. Och var man du och bror med Izzy kände man ju nästan ikonen själv, enligt utsagan ”Jag mötte Lassie”.
I den världen växte flickan Philomène upp. Och vem kände Izzy bäst? Och vem skulle alltså kunnat ge de bästa insidertipsen om självaste ikonen? Jo, Philomène förstås. Men, det gör hon inte. Den här boken är inte en biografisk berättelse om Izzy Young, och absolut inte om Bob Dylan. Det är en bok om ett litet barn som växer upp tillsammans med en disträ, slarvig, flitig, fattig pappa – som är snäll. Detta perspektiv är smart – men så är ju författaren ”smartare än jag någonsin varit”. Det ger många fler nyanser av både pappan och dottern än vad en akademisk biografi skulle kunna åstadkomma.
Alla ”kände” Izzy
Många är vi som ”kände” Izzy. Själv var jag tidigt bekant med hans Folklore centrum i NY, jag visste att han flyttade till Sverige i början av 1970-talet, att han hade förälskat sig i Sverige och den svenska folkmusiken (här spelade riksspelmannen Björn Ståbi en inte oväsentlig roll) och att han var förbannad på svenskarna som kunde lägga ut tusen kronor på att gå på en konsert med en amerikansk artist men inte ge en spänn till svensk folkmusik. Jag läste om honom i vänstertidningen Gnistan och förstod att han stod nära KFml/SKP. Han var med i FNL-gruppernas arbete, och när kriget i Vietnam var slut 1975 engagerade han sig för Kampucheas sak. Det visste jag, men att han hade en dotter, det visste jag inte. Och nu skuttar hon fram! Ja, hon skuttar verkligen fram. Titta på bilden på bokens framsida (som ser ut att vara tagen i en fotoautomat) där ser vi en jätteglad flicka med sin lika glada pappa. Möjligen har de spenderat sina sista kronor på att ta detta fantastiska kort.
Nobelfesten
Författaren, Philomène Grandin bygger upp sin bok genom att varva barndomsminnen med det som hände 2016 när Svenska Akademien beslutade att tilldela Nobelpriset till Bob Dylan och skickar en inbjudan till ”herr Israel Young /…/ att närvara vid Nobelstiftelsens högtidsdag den 10 december”. Philomène öppnar det ”bländvita kuvertet” som ligger på pappas bord med ”en evig hinna av kladd som är omöjlig att tvätta bort”. Och samtidigt, med det fina brevet i jackfickan måste hon få ordning på toaletten: ”Hur länge har det varit stopp? En, två dagar… Jag hämtar den fulaste kniven i köket.”
Denna bild speglar hela boken. Det är ofta misär och fattigdom, men lika ofta fest och glädje. Och Nobelfesten är förstås en alldeles extra blomma som växer genom asfalten. Philomène Grandin får frågan om hon vill läsa Bob Dylans tal (ikonen själv väljer ju som bekant att inte komma till Stockholm). Hon avböjer, vilket hon ångrar när de senare på festen får lyssna till den amerikanske ambassadören som läser talet. Pappa Izzy är dement men i lånad frack (och blöja) rör han sig världsvant genom hela tillställningen, hela tiden beskyddad av sin dotter som har både extra blöjor, extra byxor och plasthandskar i sin extra fina väska. ”Izzy, Izzy”, ropar fotograferna, för Izzy är ju denna högtidsdag den person som står närmast pristagaren. Och ”vart han än kommer blir han alltid adopterad” s 222.
Barnets perspektiv
Boken är verkligen skriven med barnets alla sinnen. Det är barnet som är med och får se och känna allt som händer runt dem, och inte minst runt pappa Izzy. Men barnet är huvudperson i boken.
Vi får möta en flicka som snattar mat ur kylskåp hos lekkamrater, pengar ur skolkompisars jackfickor, som ingår ett slags hemlig allians med snälla bibliotekstanten, som får med sig en hjälpsändning med mat och hygienartiklar från folkhögskolan som hon besöker. Runt lilla Philomène och pappa Izzy bygger vänner vid behov stödjande strukturer. Men pappan prisar också den offentliga sektorn, den svenska modellen där barn får fri tillgång till skola, vård och allt annat. Sedan är det väl oklart om han förstår att all denna tillgång har en relation till att folk betalar skatt?
Häromveckan skrev jag på denna blogg om Lena Anderssons bok Dottern. Hennes bok och Philomène Grandins bok har många beröringspunkter. Men där Anderssons bok är en fiktiv skildring av en flicka i folkhemmet, är Grandins berättelse inte fiktion utan helt autentisk. Skildringarna är sinnliga och mycket kroppsnära och viker inte undan när faderns demens fortskrider och kontroll går förlorad: ”Hoppas han inte kissar i soffan” säger Philomène när Izzy är hemma hos hennes familj. Hennes man Lasse, svarar: ”Det är lugnt, han har ju blöjan på sig”. Nästa morgon är ”allt nerkissat, soffan, mattan, golvet. Pappa har lagt sin blöja, snustorr, på soffbordet.”
Affären
Tillsammans med många vänner lyckas Philomène hålla igång pappans Folklore Centrum, men 2018 måste den avvecklas. Och på de avslutande sidorna får vi följa Izzys sista år på Adagården, där han får god omsorg omvårdnad: ”jag känner mig så älskad”, säger han. När dottern för första gången lämnar honom, tänker hon: ”Snöflingor dalar ljudlöst och jag promenerar hem. Nästan inga människor är ute. Nu bär någon annan ansvaret.”
Störst av allt är kärleken
Eftersom jag ”kände” Izzy blev jag till att börja med lite besviken på boken. Jag ville ju läsa en biografi om Israel Young. Men efter några sidor förstod jag bättre. Här fick jag läsa kanske den sannaste historien om Izzy Young, berättad genom hans dotter. Och som extra bonus fick jag lära känna en liten flicka (jo, en liten flicka är det, trots stigande ålder) som är en kompetent överlevare och nästan osannolikt lojal mot sin far. I första hand får du som läsare ta del av ett autentiskt liv som levs tillsammans. Det är bok som gestaltar Pauli ord: ”Störst av allt är kärleken.”
Philomène Grandins bok är en fantastisk barndomsskildring.
Tack! Ska skaffa boken.
Bästa hälsningar…
Fick tårar i ögonen, ska läsa boken.
Samma här! Såg ju honom nästan dagligen när jag bodde på Bastugatan. Han hade många ärenden till posten vid Rosenlundsgatan. Den finns inte heller kvar. Allt fast förflyktigas. Björn Ståbi gick i Blackebergs läroverk (vilket underbart ord!) och bodde vid Runstensplan, vill jag minnas. Leden glesnar…
Izzy var ett mycket välkänt inslag in folkmusikstockholm (och Sverige, antar jag) på 1980-talet och kanske senare. Jag prenumererade i flera år på hans folkmusiktidning, som tyvärr inte överlevt mina flyttar.
Jag kände honom inte personligen, men en gång när jag för ovanligheten hade lånat en bil för att ta mig till en spelmansstämma i en avkrok av Stockholm, med obefintliga kollektiva kommunikationer, stötte jag ihop med Izzy. Han raggade lift tillbaka till stan, närmare bestämt till sin butik på söder, och turligt nog hade jag en plats kvar i bilen. Han var pratsam och social minns jag.
Långt senare, en bit in på 2000-talet, kom jag att bo runt hörnet från Wollmar Yxkullsgatan under några år, men har inget minne av att butiken fanns kvar.
Jag försökte länge stå emot Spotify, men efter den slutliga kapitulationen hittade jag Björn Ståbis album ”Lyckovalsen” tillsammans Bengan Janson, en dragspelare med suverän känsla för folkmusik. Björns och Bengans version av systerpolska nr 2 från Orsa, som jag hört i många versioner och spelat själv, är en höjdpunkt som jag gärna återkommer till gång på gång. (Finns f ö mycket rysk musik på Spotify, som jag och min hustru brukar botanisera i.)
Jag visste inte heller att Izzy Young hade en dotter förrän jag såg henne i TV programmet Gokväll, där hon presenterade sin bok. Jag besökte aldrig Izzy Youngs butik i Stockholm fast jag många gånger tänkt göra det. Jag läste en lång intervju med honom från 70-talet när han nyss etablerat sig i Sverige. Jag tror att det var i tidningen Musikens makt. Jag har stött på honom och köpt några skivor av honom på Bingsjöstämman i början på 2000-talet. Det var tråkigt att höra, att han levde i sådan misär i stor del av sitt liv i Sverige. Han var legendarisk.
För ca 15 år sedan kom en musikintresserad sommarjobbare till min arbetsplats och vi hade mycket gemensam musiksmak trots vår åldersskillnad. Vi kom att prata om The Band och filmen The Last Waltz och då är steget nära till Bob Dylan. Han nämnde Izzy Young och hans Folklore center i det sammanhanget men blev väldigt överraskad när jag berättade att Izzy Young bodde i Stockholm och hade gjort det i bortåt 30 år.
När jag såg Philomene på TV blev jag starkt berörd av hennes bok men jag har ännu inte hunnit skaffa den. Jag går inte så mycket i affärer i dessa coronatider och jag vill ogärna gynna internetbokhandeln, men jag ska köpa boken när jag är vaccinerad.
Tack för en fin recension.
Philomene betyder ”vän av styrka” förresten.
Det stämmer Leif Stålhammar, Björn Ståbi växte upp i Norra Ängby (men med rötterna i Orsa, naturligtvis). Min farfar hade cykelaffären i en källare vid Ängby torg, vilket Björn naturligtvis kom ihåg mycket väl. Cykelaffären var ju centralpunkten i alla grabbars liv.
Tack Leif för denna krönika, nu vet jag boken är värd att läsa.
Tack Maria för kommentar. Jo, läs.
Kanske någon här på bloggen såg och minns Philomène Grandin som Philofix, ett pysselprogram, på SVT mellan 2007 och 2013?
Leif S!
Tack för en fin text. Besökte Folklore Center 1977 och köpte 10 stycken små samlingar av SING OUT. Små därför att det var inga artiklar utan bara! Texter, noter och ackord
till många melodier jag hade på skiva. I ett exemplar fanns Bob Dylans starka skildring av ”The lonesome death of Hattie Carrol”. Den är borttagen i det nothäfte jag äger ”The times there are a-changin”. Kan bero på att Dylan namnger William Zansinger i texten, är osäker varför. Har mitt besök i starkt minne p g a att jag tappade omdömet om min ekonomi. Besökte även Stockholms Kulturhus och köpte flera skivor av Ewan McColl/Peggy Seeger. När jag kom hem till Trollhättan så upptäckte jag att det var över en vecka på semester och ”plåska” innehöll blott 200 kronor. Över en vecka till lön, burkmat fick gälla. Men det är fina nothäften och skivor. Izzy Young ville ju att jag skulle köpa svenskt,
han har ju i princip rätt, undantaget Sing Out.
För många, många år sedan träffade jag Izzy Young på Folklore Center. När jag sen kom med i FiB-styrelsen och bodde hos Sköld-Peter Matthis kom vi under en promenad till Wollmar Yxkullsgatan och jag ville se om Folklore Center fanns kvar. Vid flera tillfällen återvände vi, men det var alltid stängt. Genom denna artikel har jag fått förklaringen. Om boken läste jag i ett nummer av FiB/K, men här får jag veta mer.