Anton Karas var länge en helt okänd storhet. Men en stjärnklar afton i slutet av maj år 1948 råkade filmregissören Carol Reed, mest av en tillfällighet, uppehålla sig på samma Wienersylta som Karas, troligen för att svinga en bägare eller två, rimligen också för att koppla av så smått efter dagens jobb.
Förhäxad lyssnade Reed till det ena glansfulla solonumret efter det andra av cittra-fenomenet Karas, och redan samma kväll blev denne varaktig medlem av film-teamet, det team, nämligen, som för tillfället var i full sving med att spela in ”The Third Man” – Den tredje mannen på det språk som uppges vara ärans och hjältarnas eget idiom. Med den bitterljuva Harry Lime Theme slogs tonen an i varje bemärkelse; Karas känslofulla harmonier blev en oupplöslig del av filmen.
Åren 1949-50 drabbade ”Harry Lime-soundet” en stor del av världen och drog segrande fram överallt. Som filmmusik kan nog bara Doris Days ”Que sera sera” från demonregissören Alfred Hitchcocks ”The Man Who Knew Too Much” (1956) konkurrera fullt ut. Utan Anton K:s nerviga cittraspel hade ’Tredje mannen’ aldrig blivit vad den nu blev.
Harry Limes klassiska gökurs-monolog högst uppe i pariserhjulet på ett nöjesfält i Wiens utkanter fanns inte heller med i förberedelserna, och obotfärdiga pedanter har under årens lopp i förtvivlans mod sökt efter något som åtminstone avlägset påminner om denna monolog i Graham Greens filmmanus. Konnässörer i både öster- och västerled har länge trott att Orson Welles, som ju spelade den vämjelige Harry Lime, helt enkelt improviserade hela härligheten däruppe i hjulet, ev. med hjälp av Joseph Cotten, filmens tappre ”Holly Martins”, en boren förlorare – men en kanonjuste sådan.
”Trots blodsutgjutelse, utbredd terror och ständiga krig”, säger Harry Lime, ”föddes i Italien både Renässansen och män som Lionardo da Vinci och Michelangelo … medan Schweiz, med all sin demokrati, sin broderskärlek och sin 500-åriga fred, aldrig har lyckats få fram något bättre än – gökuret”.
Detta är alltså gökurs-monologen, en av filmhistoriens mest famösa repliker – och den kanske mest cyniska av dem alla.
