Utvecklinglinjen Palm–Erlander–Andersson (Kollage: Redax)
En tidigare kollega till mig, nationalekonomen Sven-Olov Daunfeldt, lämnade högskolevärlden och akademin för att via Handelns Utredningsinstitut (HUI) landa som chefsekonom på Svenskt Näringsliv.
En intresseorganisation företrädande ett markant särintresse, hette tidigare Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). En mer med verkligheten överensstämmande beteckning än den intetsägande förra.
Även om det borde heta ”arbetsköpare”. Ingen ”ger” någon ett arbete. Men det är en semantisk bisak i sammanhanget.
Jag minns Daunfeldt, i högskolekorridorerna en sympatisk man med trivselvikt, från institutionsmöten där han så fort han hann undslapp sig mantrat ”marknaden”.
Och hur vi på högskolan blint måste anpassa oss efter vad denna ansiktslösa ”marknad” dikterar. Det lät som om han talade om en ICA-butik. Ge kunderna vad de efterfrågar och vill ha! Det var som att lyssna till Chicagoskolans big boy Milton Friedman.
På samma ämnesavdelning som Daunfeldt fanns Kurt Wickman, den hårdhudade stalinisten som ”frälstes” från sin ideologiska tro under ett besök i Nordkorea, enligt honom själv, och blev nyliberal. Från en extrem till en rakt motsatt extrem samhällsuppfattning.
På gränsen till löjeväckande med diverse bisarra, verklighetsfrämmande utsagor. Mer av poserande än analys som kunde leda till praktiska implikationer. Lek med provocerande ord. Men älskad av många studenter för sin retoriska slagfärdighet.
Förmodligen ägde Wickman, epigon till de svenska nyliberalernas guru, framlidne professor Ingemar Ståhl, ett stort inflytande över adepten Daunfeldt.
Som nu högstämt deklarerar att det ”måste mer till för att få fart på Sverige”. Det menar arbetsköparna och deras lakejer i och för sig hela tiden på det mest tjatiga vis.
Dock en kommentar till att det så kallade ”balansmålet” tydligen har antagits av Tidöregeringen.
Fram till nu har en EU-anpassad finanspolitik, med exakta procentangivelser, bestämt hur mycket pengar som en regering får låna, för att uttrycka det enkelt. Nu skall däremot ett ”balansmål” utgöra den finanspolitiska ramen.
Glöm John Maynard Keynes och hans ekonomiska lära. Inga upplåningar, som kunde finansiera en satsning på den kraftigt eftersatta välfärden med allt fler anställda som drabbas av utmattning på grund av all stress, är tillåtna. [1]
Åtstramningar och uppsägningar kommer obönhörligen att verkställas. Den pågående slakten av det offentliga och gemensamma fortskrider.
Samtidigt som nya ”jobbskatteavdrag”, som främst gynnar de högavlönade, införs. En renodlad, cynisk klasspolitik från en högerregering.
Hur många minns längre den enträgne Sven Grassman? En ovanlig person, unik bland ekonomer av facket med sin stora integritet. Han hävdade, tämligen ensam och alltmer utfrusen bland de avregleringsbesjungande kollegerna, att ett land kan låna hur mycket som helst.
Bara det sköter sina amorteringar. Storleken på nationalskulden är inte intressant i sig. Utan betalningsförmågan. Och den har rika Sverige.
Socialdemokraterna i riksdagsbänkarna ansluter sig till balansmålet. Det har väckt upprörda protester inom rörelsen. Men dessa röster lär tystna. Få är så lojala mot sitt parti som socialdemokratiska gräsrötter.
När ledningen höjer piskan, tiger man och hukar snällt. Vad det än gäller. Och de heltidsanställda funktionärerna sågar ju inte av den gren de sitter på.
Ropande röster i öknen fortsätter att eka. De som döpt sig till ”Reformisterna”, med affischnamnet Daniel Suhonen i spetsen, efterlyser en socialdemokrati som sedan länge är död. De får hållas, repressiv tolerans opererar. Det måste låta som om det är högt i tak inom S.
I Flamman drömmer den välskrivande chefredaktören Leonidas Aretakis om en fördelningspolitiskt inriktad vänster som i varje fall inte jag kan se skymten av. Och han har nämnt Reformisterna som en omistlig del av denna progressiva vänster.
Illusionspolitik och inget annat. Hur länge ska Aretakis och, ännu mer, ”vanliga” socialdemokrater tro på och hysa förhoppningar om en socialdemokrati som inte längre finns? Inte på länge gjort det.
Det fortsatt relativt starka stödet enligt opinionsmätningarna för Magdalena Andersson, och hennes ”lotteriparti”, tror jag, rätta mig om jag har fel, vilar på ingenting annat en fåfäng, nostalgiskt eftersläpande föreställning om ett parti som inte vill något annat än makten.
Gör det ont för ”vanliga” socialdemokrater, bortom funktionärerna och ombudsmännen, att komma till insikt? Se den politiska sanningen i vitögat? [2]
[1] Enligt Försäkringskassans utredning ”Från ryggont till utmattining” (2023), Se HD 250105.
[2] I socialdemokratiska Arbetarbladet 24-12-15 menade den mot S vanligtvis lojala ledarskribenten Jenny Wennberg att S numera är en ”professionell kampanjorganisation”, inte en folkrörelse.
Jag har alltid undrat detta: skulle det inte vara mer i enlighet med marxistisk teori att skriva ”arbetskraftsköpare” i stället för ”arbetsköpare”?
Visst gör det ont när sossar brister, men dom som fortfarande av någon anledning kallar sig socialister och likafullt stöder S, är sannolikt bortom bristningsgränsen vid det här laget.
S har varit ett nyliberalt parti i mängden i minst 40 år nu och ingen sosse kan längre bli förvånad över partiets totala uppslutning bakom den oreglerade kapitalismen, USA och imperialismen.
Stödet för S idag handlar nog mer om någon slags bekväm förhoppning att dom kanske inte är lika extrema som dom andra nyliberalerna, men eftersom vi har det någorlunda bra, räntorna är relativt låga o s v så behöver man inte fördjupa sig mer i politiken än så.
Det som kan förändra läget är troligen som vanligt en rejäl lågkonjunktur, men arbetslöshet och höjda räntor. Knappt någon är utan lån idag, antingen på huset, bilen eller något annat. En rejäl lågkonjunktur lär slå mycket hårt mot många människor i nuläget. Banken tar både huset och bilen. Då kanske en del börjar undra vad ”arbetarpartiet” tänker göra för att försvara vanligt folk.