Det glesnar … Innan man fått chansen att förstå hur betydande personer är, är de plötsligt borta. Göran Hägg var två år yngre än jag, nästan jämnårig alltså. Vår levnadstid har varit i stort parallell vilket man kände vid möten. Vi möttes ett par gånger. Första gången i Kunskapsrörelsen, som han noterade med stort intresse, men med sedvanlig kritisk distans. När jag en gång satt i en panel på ABF i Stockholm och talade om läroböcker och deras eventuella betydelse för skolan och undervisningen, satt han i den lilla publiken. Han ställde mig genast mot väggen, samtidigt som han visade att han läst både skolartiklar jag skrivit och min bok Grundskola på grund. Han följde även mitt skrivande, trots att jag inte ens var författare.
Just om läroböcker skrev han i Aftonbladet under många år en dräpande kritisk årlig översikt som vi läste och garvade åt. Läroböcker är ju ofta oerhört komiska i sin överdrivet pedagogiska ton, vilket alltid framgick mycket tydligt.
Hans retorikbok blev en ögonöppnare och hans roman Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå (1983) minns jag särskilt väl för sin burleska öppenhet bland litteraturvetare, och för att den handlade om universitetet i Umeå där jag vistades just dessa intensiva år.
Hans historiska och litteraturhistoriska böcker har jag kvar. Jag saknar redan hans mycket tydliga diktion och typiskt skorrande r, med vilka han formade sina humoristiskt laddade verbalprojektiler, alltid med ett spjuverleende.
