GÖRAN VÄRMBY: DAGS FÖR MER REALISM I KLIMATFRÅGAN

1. Numer är det mig mest intressant att läsa olika kommentarer i denna fråga. Följande tre från GP är nog ganska typiska:

   Johan Ahlgren – 11 timmar sedan
   Detta må väl vara definitionen av en klimatrealistförnekare. Sorgligt att se denna typen av antivetenskap i gp.

   Ragnar Hellspong – 12 timmar sedan
   En utmärkt artikel av Göran Wärmby och kudos till GP för att man vågade trotsa PK-vallen på klimatområdet.

   Marcus Lindberg – 12 timmar sedan
   Man läser och läser, försöker analysera och åter analysera. Ändrat mig flera gånger om hur det egentligen står till och om man fokuserar på rätt saker.

   Frågan blir hur dessa tre uppfattningar är fördelade i folkopinionen. Det finns naturligtvis också en fjärde ”Jag bryr mig inte”.

2. De första plikt man har som debattör är att hålla sig till det relevanta. Göran Värmby skiver likt många andra som vill vara ”realister” om mängden ”känslomässiga argument” i klimatfrågan. Det är inte relevant. De känslosamma människorna har ju ingen större inverkan på någonting i energiproduktionssystemen.

   Den andra irrelevanta linjen som Göran Värmby följer är att tala om saker som ”Hockeyklubban” 1998, ”Himalaya-skandalen” 2007 och ”Climategate” 2009. Det har ingen betydelse för sakfrågan att några gjort fel när de velat varna för klimatförändringar.

   Dessutom upprepar Göran Värmby den vanliga ”realistiska” åsikten att temperaturökningen till stor del kan vara naturlig (vilket kan vara sant) och han menar underförstått att då får vi anpassa oss. Det följer inte, menar jag. Man kan hävda att uppvärmningen måste hindras även om den inte är människoskapad.

3. När – som jag förstår Göran Värmbys artikel – avsikten är att slå mot klimatdebattens överdrifter får det väl sägas vara relevant att exemplifiera på det sätt som sker. Det vore intressant om någon av bloggens initierade läsare ville kommentera Värmbys påståenden om den över de senaste 170 åren jämna temperaturökningstakten samt relationen till CO2-ökningen efter 1940.

   Visst kan man hävda att även en icke människoskapad uppvärmning bör motverkas, men vad som oavsett orsak bör diskuteras är hur en beredskap inför effekterna av uppvärmningen kan utformas, och inte minst balansen mellan olika insatsers kostnad och effekt. Ty ingen vet idag om eller när uppvärmningen viker eller kan betvingas. Se t ex den av dansken Björn Lomborg torgförda och i Sverige nästan osynliga diskussionen om kostnadseffektivitet i miljöarbetet!

4. Jan-Peter Stråhle!
   Visst är det, i princip, rätt att skriva om ”klimatdebattens överdrifter”. Jag undrar bara varför det är vanligt bland klimatrealister att börja sina inlägg med en kritik av känslosamma överdrifter. Överdrifterna har nästan ingen betydelse för vad som faktiskt görs.

   En tumregel är att det inte blir en bra sanningssökande diskussion om en deltagare framhäver något ovidkommande, som att vissa är känslosamma (känslosamma personer finns ju i alla diskussioner). Det brukar tyda på att personen har en fast övertygelse snarare än en sökande attityd.

   För det andra, problemet med alla dessa argument om att temperaturen och koldioxidhalten stigit så och så och att glaciären X börjat smälta då och då är att vem som vill kan bygga ihop utvalda fakta till en berättelse som pekar i valfri riktning: alarmistisk eller lugnande. En förutsättningslös sammanvägning av material från alla håll fordras om man vill komma någonstans med så komplicerade frågor.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.