Det finns många som skriver eller uttalar sig intressant om Ukraina. De kan komma från de mest olika yrkesverksamheter och påfallande många av dem har nu nått en aktningsvärd ålder som till exempel Diana Johnstone, Noam Chomsky eller John Pilger. Det gäller också amerikanen Graham E. Fuller, född år 1937. Följande text är från den 18 juni 2022 som han publicerat på sin hemsida. Du hittar den här. Henrik Linde har översatt artikeln från engelska och har kompletterat den med bilder.
KRIGET I UKRAINA har pågått tillräckligt länge nu för att avslöja vissa tydliga utvecklingslinjer. Först två grundläggande utvecklingslinjer:
1) Putin måste fördömas för att ha startat detta krig – liksom varje ledare som startar ett krig. Putin kan kallas en krigsförbrytare – i gott sällskap med George W. Bush som har dödat betydligt fler än Putin.
2) Sekundärt fördömande drabbar USA (Nato) som medvetet provocerat fram ett krig med Ryssland genom att oförsonligt driva fram sin fientliga militära organisation, trots Rysslands upprepade betoning om överskridande av röda linjer, ända fram till Rysslands port. Detta krig hade aldrig behövt komma till stånd, om Ukrainas neutralitet, á la Finland eller Österrike hade accepterats. I stället har Washington krävt ett tydligt ryskt nederlag.
Vart är utvecklingen på väg medan kriget sakta maler på mot ett slut?
Tvärt emot Washingtons triumferande uttalanden håller Ryssland på att vinna kriget och Ukraina att förlora det. Eventuella skador för Ryssland på längre sikt är en öppen fråga.
De amerikanska sanktionerna mot Ryssland har visat sig vara mycket mer förödande för Europa än för Ryssland. Den globala ekonomin har saktat ner och många utvecklingsländer står inför allvarlig matbrist och risk för allmän svält.
Det är redan djupa sprickor i den europeiska fasaden av så kallad ”Nato-enighet”. Västeuropa kommer alltmer att beklaga den dag då de blint följde det amerikanska lockbetet till krig mot Ryssland. I själva verket är det inte ett rysk-ukrainskt krig utan ett rysk-amerikanskt krig, fört av ombud till den siste ukrainaren.
I motsats till alla optimistiska deklarationer, kommer Nato i verkligheten att slutligen utgå försvagat. Västeuropa kommer att tänka länge och allvarligt på det kloka och det kloka i och de stora kostnaderna av att provocera fram djupa och långvariga konfrontationer med Ryssland och andra ”medtävlare” till USA.
Europa kommer förr eller senare att återgå till att köpa billig rysk energi. Ryssland ligger vid dess tröskel och naturliga ekonomiska relationer med Ryssland kommer till sist att visa sig överväldigande logiska.
Europa uppfattar redan USA som en stormakt på nedgång med en felaktig och hycklande ”vision” grundad på ett desperat behov av att bibehålla ”amerikanskt ledarskap” i världen. Amerikas beredvillighet att gå ut i krig för detta ändamål blir allt farligare för andra.
Washington har också gjort det klart att Europa måste ställa upp på en ”ideologisk” kamp mot Kina, som i en slags kamp av ”demokrati mot diktatur”. Dock, om något, är detta en klassisk kamp om makt över hela världen. Och Europa kan ännu mindre kosta på sig att av misstag hamna i en konfrontation med Kina – ett ”hot” uppfattat främst av USA – som dock är föga övertygande för många europeiska stater och för världen i övrigt.
Kinas Belt and Road Initiative är kanske det mest ambitiösa ekonomiska och geopolitiska projektet i världshistorien. Det ha redan förbundit Kina med Europa via järnväg och sjöfart. Ett uteslutande av Europa från projektet kommer att medföra stora kostnader för den delen av världen. Observera att Belt and Road passerar rakt genom Ryssland. Det är omöjligt för Europa att stänga dörrarna till Ryssland och samtidigt vara en del av detta megaprojekt.
Ett Europa som redan uppfattar att USA är på nedgång saknar drivkraft att ansluta till kampanjen mot Kina. När kriget i Ukraina är över kommer det bli nödvändigt med allvarliga överväganden i Europa om fördelarna med att stötta Washingtons desperata försök att behålla global hegemoni.
Europa kommer att drabbas av växande identitetskriser när det ska bestämma sig för sin framtida globala roll. Västeuropa kommer att tröttna på sin 75-åriga underkastelse av USA-dominans över europeisk utrikespolitik. Just nu är Nato europeisk utrikespolitik och Europa förblir oförklarligt blygsamma i att vara en oberoende röst. Hur länge kommer detta förhållande att råda?
Vi ser nu hur massiva amerikanska sanktioner mot Ryssland, inklusive konfiskering av ryska fonder i europeiska banker, får större delen av världen att tänka över hur klokt det är att i framtiden ha sina banktillgångar utomlands helt i dollar. Diversifiering av internationella ekonomiska instrument är redan på gång och kommer att försvaga Washingtons en gång helt dominerande ekonomiska position och dess ensidiga användning av dollar som ett vapen.
Ett av de mest störande resultaten av kampen mellan USA och Ryssland i Ukraina har varit den totala korruptionen av oberoende medier. USA har verkligen helt klart vunnit informations- och propagandakriget och orkestrerat alla västerländska medier till att sjunga från samma hymner när de beskriver kriget i Ukraina. Västvärlden har aldrig tidigare upplevt maken till denna våta filt som lagts över landets ideologidrivna geopolitiska perspektiv i hemlandet. Givetvis kan man inte heller lita på den ryska pressen. Mitt i en virulent anti-rysk propagandaspärr, vars like jag aldrig såg under kalla krigets dagar, måste seriösa analytiker i dessa yttersta dagar gräva mycket djupt för att hitta någon djupare förståelse av vad som egentligen händer i Ukraina.
Skulle den här dominansen av amerikanska medier, som förnekar så gott som alla alternativa röster, vara bara som en kort blink orsakad av händelserna i Ukraina? Men europeiska eliter kanske långsamt kommer till insikten att de har präglats in i detta tillstånd av fullkomlig ”enighet”; sprickor börjar redan dyka upp i ”EU:s och Natos enighet”. Men den farligare slutsatsen är att vi går in i framtida kriser, där en genuint fri press i sort sett håller på att försvinna. Den faller i händerna på företagsdominerade medier nära politiska kretsar, nu förstärkta av elektroniska sociala medier, alla manipulerande berättelsen för sina egna syften.
När vi rör oss in i förutsägbara större och farligare kriser av instabilitet genom global uppvärmning, flyktingströmmar, naturkatastrofer, och troligen nya pandemier, så kommer rigorös dominans av stater och företag över västliga medier att bli mycket farlig för demokratin. Vi hör idag inte längre alternativa röster om Ukraina.
Slutligen har Rysslands geopolitiska orientering nu på ett avgörande sätt lutat över mot Eurasien. Ryssland har under decennier försökt bli accepterade inom Europa men har ständigt hållits på armlängds avstånd. Västvärlden vill inte diskutera en ny strategisk och säkerhetspolitisk arkitektur. Ukraina har helt enkelt intensifierat denna utveckling. Rysslands elit har inte längre något alternativ till att satsa på att lägga sin ekonomiska framtid i Stilla havet där Vladivostok ligger bara en eller två timmars flygväg från de stora ekonomierna i Peking, Tokyo och Seoul. Kina och Ryssland har nu på ett avgörande sätt pressats närmare varandra genom en gemensam önskan att blockera USA:s ensidigt deklarerade frihet till militär och ekonomisk intervention världen över. Att USA skall kunna hindra Rysslands och Kinas samarbete är ren fantasi. Ryssland har vetenskaplig briljans, ett överflöd av energi, god tillgång på sällsynta mineraler och metaller, samtidigt som den globala uppvärmningen ökar möjligheten till jordbruk i Sibirien. Kina har kapital, marknader och arbetskraft för att bidra till det naturliga partnerskapet tvärs över Eurasien.
Till Washingtons nackdel, visar sig alla förväntningar på detta krig vara felaktiga. Faktiskt kommer västvärlden att se tillbaka på detta krig som det slutgiltiga argumentet mot att följa Washingtons sökande efter global dominans genom nya och farligare konfrontationer med Eurasien. Och större delen av resten av världen – Latinamerika, Indien, Mellersta östern och Afrika – finner få riksintressen i detta i grunden amerikanska krig mot Ryssland.
Så länge jag följ debatten inom vänstern, och det är ganska exakt 50 år, så har tongivande debattörer räknat ut USA, och det har varje gång visat sig vara önsketänkande. Kinas utveckling har förvisso varit imponerande och det är fullständigt klart att det är Kina som är USA:s huvudfiende. Proxykriget med Ryssland är bara en förpostfäktning om än en viktig sådan.
Dock ser jag inga tecken på att Ryssland skulle vinna detta krig. Tvärtom pekar krigets utveckling hittills på att ryska vapen och rysk underrättelsetjänst står sig ganska slätt mot Västvärldens motsvarigheter. Ryskt pansar har stoppats med handburna pansarbrytande vapen och drönare tycks ha gjort stor skada bakom ryssarnas linjer. I Donbass slår man sig nu fram meter för meter, säkerligen med stora förluster. Det rimliga borde ha varit att omringa de ukrainska styrkorna där med pansarattacker och klippa av deras försörjningslinjer, men det klarar man uppenbarligen inte av. Jag har sett uppgifter om att sådana försök gjorts men misslyckats.
USA och övriga Natoländer levererar nu allt mera sofistikerade vapensystem till Ukraina som skryter med att man snart ska inleda en stor motoffensiv i söder. Stoltenberg påstår självsäkert att Ukraina kommer att vinna detta krig, och Nato kommer sannolikt att se till att det blir så. Västvärldens politik, och inte minst Sveriges bygger på detta scenario. Brådskan med Natoanslutningen beror antagligen på att man vill vara med och dela på krigsbytet; lönsamma återuppbyggnadskontrakt och jungfruliga marknader.
Frågan är bara vad som händer sedan. Om alliansen mellan Kina och Ryssland ska brytas räcker det inte med att driva ut Ryssland ur Ukraina. Då krävs det en Operation Barbarossa ver 2.0. Vi får nog acceptera att det 3:e världskriget redan har börjat och att Sverige kommer att vara krigförande på USA:s sida. Kriget är redan väl förberett med den propaganda som Fuller beskriver.
Lite grand samma diskussion.
Man undrar ju varför inte ryssarna sätter igång en sommaroffensiv värd namnet, nu när väderförhållandena är optimala. Tyskarna startade sin väl förberedda sommaroffensiv den 28 juni, 1942, och i mitten av juli sträckte sig offensiven över 500-600 km. Östfronten var nära att kollapsa.
Istället verkar ryssarna lite på måfå skjuta raketer mot civilbefolkningen i olika städer. Om de tror att detta ska knäcka den ukrainska hemmafronten så tror jag att de misstar sig.
Ukrainas tillgång till HIMARS verkar skapa problem för ryssarna. Jag väntar fortfarande på en kommentar från ”Moon of Alabama”, och tolkar frånvaron av kommentarer som att tillgången på HIMARS faktiskt skapar problem för moskoviterna.
Om ryssarna inte nu klarar en sommaroffensiv så kan man anta att kriget kommer att fortsätta minst ett år framåt. Det var också den bedömning min frus kusin K i Kiev gjorde när de pratades vid på telefon för någon vecka sedan. Hans fars porträtt hänger på Central Armed Forces Museum of Russian Federation i Moskva för insatserna under det stora fosterländska kriget.