Kungsbackafjorden (Foto: Peter Sjödin)
Idag är det din stora dag. En dag om året är det så, men just idag är det lite extra. Du fyller ju jämnt! 500 år, och det är minsann ingen dålig siffra. Även om en del vill mena att det gärna kan få vara en nolla till på födelsedagstårtan, så tänker jag inte bråka om det. Högtidsdagen är stor som den är.
Det var Gustav Eriksson, Gösta som allmogen sa, kanske mer känd som Gustav Vasa, som byggde dig. Han red in i Stockholm 1523, kröntes till kung av Sverige och sedan byggde han Sverige – med skicklighet och hårda nypor. Han värnade land och folk, men visst var han också grym.
Grattis Sverige!
Det finns många sätt att hylla dig, och jag tänker berätta om en ganska udda variant. Jag tänker berätta om en liten skara människor som varje år färdas längs din vackra kust i en liten kajak. De kallar sig havspaddlare. Så här är det:
Havspaddlarnas blå band
Redan i början av maj kan du se en, eller kanske två personer. De sätter sig i sina kajaker under Gamla Svinesundsbron, på gränsen mot Norge och påbörjar en lång resa längs den svenska kusten. Slutmålet är Haparanda.
Kajaken
Kajak? Den kanske måste förklaras. Det är en farkost som är drygt fem meter lång och ungefär 60 centimeter bred. Den är spetsig i både för och akter och framförs med en dubbelpaddel. Kajaken packas med mat för flera veckor: färsk mat, konserverad mat, torkad mat, frukt, bröd, ost, korvar, kex, russin och allt som kan smaka när man anstränger sig mycket. Ett litet kök ingår i utrustningen. Eftersom vattnen runt din kust är salt, särskilt på västkusten, måste paddlaren ta med sig färskvatten i små dunkar. I vattentäta säckar packas kläder att paddla i, kläder att ha på land, sovsäck, liggunderlag, hygienartiklar, tält, kartor, sjökort och kompass… ja det är väl allt. Med paddlarens egen vikt brukar allt väga cirka 170 kilo. Det ryms mycket. Kajaken är smal, men lång.
Kusten
Ja, sedan är paddlaren redo att ta det första paddeltaget under Svinesundsbron. Den långa resan upp mot nordliga Haparanda är i gång: längs Bohusläns bergiga stränder, längs Hallands sanddyner, över Laholmsbukten och Skälderviken, runt Skånes låga kust och Blekinges gröna trädgård. Genom Kalmarsund, Öland i öster och Småland i väster, ”Nu börjar Ölands vår”, skaldade Karlfeldt. På Stenö udde, den ligger strax söder om Kalmar Slott kan du göra ett stopp. Det gjorde nämligen Gustav Eriksson år 1520 efter att ha suttit gisslantagen i Danmark. Härifrån Stenö udde påbörjade han kriget mot unionskungen Kristian den II som slutade med Stockholms befrielse och självständighet för vårt land.
Nu fortsätter vår paddelresa
Nu väntar en myriad av vackra skärgårdsöar, färden går nämligen genom Misterhults, Tjusts, Gryts och Sankt Annas skärgårdar och snart är det dags för den mäktiga arkipelagen öster om Stockholm. Efter den skärgården och efter Väddökanal, där allt är lugnt och fint, blir det annorlunda. Det är nämligen dags för Grepen, Öregrundsgrepen där Östersjön lämnar över till Bottenhavet. Det är dags för Norrland. Det är lång norrländsk kust som väntar, den kan vara tuff: förbi Gävles oskyddade vatten, förbi Hälsingland vars blå berg ger en sagolik vy i väster, längs Hornslandets specifika stenformation, förbi Alnön och in i Höga Kustens världsarv. Överfarten till Långroudden är entrén till Västerbottens låga sommarkust och sandöarna i Norrbotten. Där är havsvattnet mindre salt men å andra sidan lyser solen längre. Det är mygg och midnattssol när det är dags att klappa Riksröse 59 strax utanför Haparanda.
Havspaddlarnas Blå Band är fullbordad.
Lite statistik
I genomsnitt tar en sådan här resa 62 dagar. Den snabbaste paddlaren har använt 23 dagar. Det rekordet innehas av Petri Sutinen från Finland som först paddlade Norges hela kust, för att sedan ta sig an den svenska på drygt tre veckor, det är nittio kilometer per dygn. Troligen ett oslagbart rekord. Det berättas att när han efter målgång skyndade sig hem till fästmön i norra Finland, hade hon ledsnat på att vänta på sin sjöman och dragit. Det hela kunde vara en roman av Arto Paasilinna, men den är visst sann.
Hur långt det är från Svinesund till Haparanda varierar! Det beror på de vilka vägval som paddlaren gör. Men i genomsnitt paddlas 2.328 kilometer. Den yngste som paddlat hela sträckan var 18 år och den äldste 80.
HBB instiftades 1990 av kajaklegendaren Jim Danielsson från Solna.
”Låt mig säga det med en gång: Sveriges kust är min absoluta favoritsträcka. Här finns det mesta i skön omväxling”, säger Jim Danielsson som gjorde sig känd efter den riktigt stora kajakfärden från den norsk-ryska gränsen vid Barnets hav till den finsk-ryska gränsen långt inne i Finska viken. Den resan tog hela 148 dagar.
Efter sin första HBB-paddling sitter han utanför sitt tält och ”låter blicken en sista gång svepa ut över Torneälven. Och inom mig vet – jag vill göra det igen.” Och det gjorde han, fem gånger har hand HBB-paddlat runt Sverige. Den senaste gången som 80-åring.
I dagsläget har nästan 200 personer färdats längs kusten i ett enda HBB-svep. Ännu många fler har färdats i mindre etapper.
Det finns en uppsjö av olika kajaker på marknaden men den som ofta används är en svensk långfärdskajak som tillverkas i Västervik. Det kanotvarvet har varit i gång i 100 år, så de vet nog hur en sådan farkost ska se ut. Detta småländska hantverkskunnande är också en hyllning till dig, moder Svea. (Och kanske ett litet Dacke-tjuvnyp till Gösta.)
Ja, en sommar längs din kust är en hyllning till Sveriges fredliga stränder, till den svenska allemansrätten, till traditionen att turista i sitt eget land och en önskan att resa så miljövänligt som möjligt. Det är även en hyllning till alla glada människor (särskilt längs Norrlandskusten) som ger paddlaren glada tillrop, erbjuder mat och bastu; ger stöd till den som i sin lilla farkost hanterar stora vatten, hög sjö eller stilla överfarter.
Till alla oss som älskar vår svenska kust.
Än en gång. Grattis Sverige!
Tack för trevlig nationaldagstext! Det låter som en fantastisk resa.
Underbar sammanfattning av det bästa man kan göra – släppa taget om vardagen och ge sig iväg längs kusten i sin kajak.
Men Sverige finns ju inte! Sverige är nedrivet och förstört. Såväl den geologiska grunden, det biologiska skiktet, det människoskapade materiella skiktet (odlingar, byggnader, husgeråd), och det människoskapade immateriella skiktet (tungomål, seder, berättelser) – nästan allt har förstörts, av dumhet eller med vilje.
Grusåsarna är bortschaktade och omvandlade till skräp (betong). Marken är utdikad. Vattendragen uppdämda.
Nästan alla beboeliga (knuttimrade) hus är rivna. Det handblåsta glaset krossat.
Skriftspråket som Leif Strandberg skrev ovanstående artikel på är inte svenska. Ingen fattar att vi faktiskt skulle kunna ge oss in i arkiven, och från de alltför fåtaliga uppteckningarna återskapa en visserligen fragmentarisk men dock bättre svensk kultur, och bättre svenska tungomål i tal och skrift, än skräpet som vi har nu.
Okunniga välmenande personer som vill ha svensk kultur klistrar ihop en konstlad kultur av oläsbara författare som PO Enquist, Jan Myrdal och Selma Lagerlöf. ”Bildade” människor i Sverige är bekanta med oviktiga namn som Olof Lagercrantz, Pär Lagerkvist, Ivar Lo-Johansson, men ingen känner till de svenskar som har skrivit sådant som skulle kunna användas för att bygga upp en människovärdig kultur i Sverige, som Gösta Sjöstedt, Julius Swenning, Sven Sederström, Åke Hansson.
Vad kommer framtida folk att tänka om vår tid? Låt mig jämföra med begreppet ”folkvandringstiden”. I det begreppet klumpar vi ihop hunnerkonungen Attila, kunskapsnedgång, förgrovning, förstörelse. Positiva saker som nog hände då kommer i skymundan. På samma sätt tror jag att Sveriges ”modernisering” kommer att klumpas ihop med nationalsocialismen, bolsjevismen, Irakkriget med mera under ett epoknamn av typen ”ödeläggelsens tid”. Skolundervisning som påstår att ”svenskan har nio vokaler” kommer att dras över samma kam som utrotandet av ursprungsnationernas språk i Kalifornien. En mexistenvilla eller en millionprogramslägenhet kommer att inge samma rysningar som en Auschwitzbarack.
Tack för en fin, blå gul berättelse.
Jo men visst har vi en fantastisk vacker kuststräcka som träffa direkt varhelst man befinner sig. Kanske man befinner sig inom Stockholm skärgård eller för mig hemmavid, en dag på höjden av Rönneberga backar, med utblick över gulaste rapsfält bort mot Gabriel Jönsson och Ellens Backafall på Ön Ven, omgärdat av ett glimrande Öresund en kväll i juni när solen sänker sig ned i horisonten över vårt fina röd-vita grannland Danmark…
En dag som alla andra…
I brist på annat
fick svenska flaggans dag
bli vår nationaldag…
Eftersom folk
inte kan tvingas fira
6 juni återstod väl inget
annat än att göra den
till en ledig helgdag…
Den 6 juni är
det generalrepetition
inför det viktigare
midsommar-
firandet…
När flaggans färg
är gemenskapens minsta
gemensamma nämnare
utesluts också de
färgblinda…
I vårt land finns
det både svenskar och
världsmedborgare…
Likt jordaxeln
lutar svenskarna
mer åt att fira mid-
sommar än svenska
flaggans dag…
Märkligt sammanträffande, Kungsbacka besöker jag en gång i månaden via västtåg Göteborg-Kungsbacka. Med kontoladdning
35 kronor, kan vistas i K. 90 minuter men det blir ett besök på Fyrens Bibliotek och tillbaka till Gbg. Innan den 12 maj skall jag hämta 2 böcker ”Torntuppen och Porten kallas trång” av Jan Fridegård för att kombinera läsningen med en filmad version på SVT-Play.
Har under förmiddagen zappat runt i TV-utbudet men inte hittat ett enda program om Gösta (Gustav Vasa). För att motverka TV-Mediets ointresse för vår nations grundläggning skall jag i fortsättningen göra 6 juni till en dag jag koncentrerar mig enbart på vår historia 1523- idag startar jag med Strindbergs Gustav Vasa och Mäster Olof.
Arto Paasilinna har jag flera minnen av, på 1980-talet såg jag ihop med en byggnadsarbetare filmen ”Den ylande mjölnaren”. Han var ju även en praktiskt lagd person, i boken ”Nio drömmar” berättar han om dom byggnader han uppfört. Inte bara dråpliga skrönor, en bok startar med ett möte där två män skall begå självmord men utvecklas till en lång resa.
Underbar skildring, Leif Str!
Inga jämförelser i övrigt, men eftersom du nämnd kung Gösta inledningsvis så kan det vara värt att erinra oss hans brev till allmogen där han rosade tillståndet i landet, underförstått hans eget regemente. Avrundat med konungsliga förmaningar.
Sedan de danska tyrannerna fördrivits så gäller att under kung Gustavs nu upprättade fredliga rike:
”kunna både människorna och eder boskap om morgonen tideliga med god frid uppstå och hvar och en glad gå till sitt arbete och näring. Edra drängar och pigor gå utan sorg fridlige och gladelige ut i marken uppå sitt arbete; sammalunde komma de alle om aftonen gladelige och uti frid hem igen.
Alle berg, dalar, åkrar och ängar stå nu utöfver allt lustigt och väl tillflidde.
Dock likväl ären J så otacksamme och förstoppade, att när någre löse förrädare och svärmande andar komma till eder med lögnaktige och diktade tidender, till sådana tidender, till sådana ställen J snart tro och tänken lika såsom J haden själfve gått till skola och voren fast bättre lärde än Vi och flere gode män i riket, så att J väl vissten hvad J göra skullen eller låta, viljandes också lära Oss huru Vi regera eller vad Vi tro skole. Nej, icke så! Vakten J edre hus, åkrar, äng, hustrur, barn, fä och boskap och sätter Oss intet mål före uti Vårt regemente eller religionen. Förty Oss tillkommer på Guds och rättvisans vägnar att Vi såsom en kristelig konung Våre undersåtar bud och regler sätta skole.”
Inte för inte har han betecknats som den främste retorikern i Sveriges historia.
Tack för en fin skildring av havskajakpaddling och Sveriges kust, Leif Str! I dagarna är det precis 52 år sedan min första och sista kanotpaddling. Hade köpt en väl begagnad kanadensare och slängde i den i Strömmen i Motala med sikte på Slätbaken. Övernattade under bar himmel på Borens strand medan duggregnet övergick till åskregn. Nästa dag in i kanalen och regn ända till Ljungsbro, som luktade Cloetta chokladfabrik. Dyngsur tog jag in på det utmärkta vandrarhemmet. Tredje dagen Bergs slussar, som jag släpade kanoten förbi på marken och fick en stor reva i väven men reparerade. Höll på att gå i kvav på Roxen och vände tvärt söderut mot Stångån. Blev uppslussad i Tannerfors, lämnade kanoten hos en hygglig slussvakt och promenerade till Linköpings Central. Jag var en fin illustration till SJ:s dåtida reklam: Så skönt att han tog tåget!
Leif, döpte du medvetet om Barents hav till Barnets hav?
Tack för alla kommentarer!
Några rättelser.
1.
Havet där uppe i norr heter Barents hav, inget annat.
2.
Jim, kajakmannen från Solna rättar mig: ”Jag har gjort 6, inte 5, HBB-paddlingar. Och därtill ett flertal långfärder i etapper längs hela Sveriges kust. HBB paddlas ju i ett svep under ett och samma år.”
Kommentar till Jan Arvid G:
Efter moget övervägande håller jag fast vid min ståndpunkt: Sverige finns! Sverige är stukat, men det finns.
Kommentar till Bengt S.
Oj, övernattning vid Boren. Farligt. Farligt. Du vet väl att det var där som Roseanna (från USA) bragtes om livet i romanen Roseanna av Sjöwall&Wahlöö.
Kommentar till Mats D.
Jo de härskande är mästare i konsten att framhäva sin egen godhet och fiendens uselhet. Det verkar vara själva grundkompetensen.
Jan Arvid Götesson!
Du nämner 4 författare som jag aldrig kommit i kontakt med och är svåra att bedöma. Kan Åke Hansson vara samma person jag var och lyssnade på vid ett tillfälle i södra Älvsborg tillsammans med en biodlare från Borås i mitten av 1990-talet?
Å H var speciellt kunnig om bin och drottningar speciellt.