Jag är Zlatan Ibrahimovic heter den bok som David Lagercrantz spökskrev för drygt två år sedan. Tanken var att precis allt skulle rymmas på de c:a 400 sidorna: Zlatans uppväxt i Malmö, hans otaliga cykelstölder, kärleks- och familjelivet, relationerna till medievärlden och, viktigast, Ibrahimovics framgångsrika karriär. Klockren zlatanska kännetecknade framställningen. De verbala markörerna duggade tätt med flera hundra ´typ, massa, liksom´ och mer än 350 stycken ´absolut´.
I Svennis – min historia (Norstedts 2013) av journalisten Stefan Lövgren är grundkonceptet identiskt detsamma. Allt skall upp på bordet även här, inte minst hr Erikssons uppskattningsvis 350 kvinno- och otrohetsaffärer med Ulrika Jonsson, Nancy Dell’Olio och Faria Alam som hans mest omskrivna jaktbyten. Eftersom Svennis är mer än dubbelt så gammal som Zlatan – och förblir så i ytterligare 566 dagar – formulerar han sig annorlunda än pågen från Rosengård. Närmare bestämt vimlar det av kanonlag, kanonskott, kanonkillar, kanonhotell, kanonsäsonger och, naturligtvis, kanonbrudar i Svennis-boken. Ovanligt gott om suveräna passningar, suveräna dribblingar och suveräna brytningar är det också.
Såväl det ena som det andra blir ganska tröttsamt i längden. Är man sugen på att ge ut böcker, så gör man klokt i att skriva dem själv och helst med andra drivkrafter än att bara tjäna (ännu mer) pengar.
Men som fotbollstränare kan Eriksson inte viftas bort. Hans tränarkarriär är väsentligen en framgångssaga ända från Degerforssejouren i slutet av 70-talet till ligasegern (”scudetton”) med italienska Lazio år 2000. Inte heller i rollen som förbundskapten för England, 2001-06, misslyckades han, i varje fall inte på det strängt yrkesmässiga planet. Tre kvartsfinaler i lika många stora mästerskap blev hans fullt acceptabla facit. Med vassare straffskyttar och färre skador på nyckelspelare kunde hans 17 redan bärgade titlar ha blivit 18 under London-epoken.
Svennis främsta egenskap som tränare är nog hans förmåga att skapa god stämning bland de spelare han basar över. Som typ är han energisk, frispråkig, godtrogen, jovialisk, orädd och social. Tord Grips betydelse skall heller inte underskattas. I praktiken är det Tord – denne sällsynt lojale och sympatiske dragspelsälskare – som har lärt Sven-Göran nästan allt han kan om fotboll. Press med understöd, zonspel och 4-4-2 kom inte nerdimpande från skyn och är heller ingenting som Eriksson hux flux plockade fram ur sin trollkarlshatt.
Nej, Grip var Svennis mentor och de två lärde känna varandra i exakt rätt ögonblick. Till saken hör att den förre, till skillnad från kjoltyg och kvinnfolk en masse, aldrig har blivit dumpad av sin tio år yngre adept.
På senare år har bollen mera sällan rullat Svennis väg. Någon succé gjorde han varken under sitt korta gästspel i Manchester C, Notts County eller Leicester eller, än mindre, som förbundskapten för Mexiko 2008-09. Till detta kommer att en ärkeskurk vid namn Samir Khan förskingrade minst tio miljoner pund av hans förmögenhet i just den vevan. Det betydde å andra sidan ingenting. Eriksson är ingen fattiglapp, och pengar och pengars värde har ändå aldrig intresserat honom, inte enligt vad han gång på gång intygar i Stefan Lövgrens bok – som dystert nog inte kan räkna med kioskvältarstatus.
Det är knappast sanningen som Lövgren återger; det är snarare den friserade och redigerade ”sanningen”.
Ändå är jag övertygad om att Svennis ror hem sin 18:e titel en vacker dag, låt vara på ett annorlunda sätt än det förväntade: som hedersdoktor vid Karlstads universitet! Om han bekransas vid den ekonomiska fakulteten eller vid institutionen för genusvetenskap återstår att se.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sven-Göran Eriksson, Svennis – min historia, Mats Parner, Stefan Lövgren
