Bild: Wikipedia
Persona non grata heter dokumentären på diplomatspråk. Visas på SVT Play. Om Gudrun Sjödén, den ikoniska klädskaparen och mycket framgångsrika företagaren, som lämnat företaget som bär hennes namn efter att ha anklagats för rasism och dåligt ledarskap.
Dokumentären påstår sig inledningsvis spegla hennes perspektiv på vad som hänt. Men det förblir tveksamt när man ser den. Den är för svajig för det.
Frågor utan svar väcks av denna dokumentär som inte lyckas reda ut vad som egentligen hände. Som åskådare känner man sig allt mer fundersam. Och frestas ängsligt vidga det till: vad berättar detta mer generellt om det rådande åsiktsklimatet i landet?
Stämmer det att Arbetsmiljöverket drog igång en arbetsmiljöundersökning med krav på att åtgärder skulle vidtas efter att kvällstabloiden Expressen ägnat spaltmetrar i negativ riktning åt företagets interna förhållanden? Baserat på anonyma källor. Vad med fackets roll i detta ärende? Räcker det med Expressens klicksökande murvlar för att den statliga myndighetens ämbetsmän skall rycka ut? Och den affektstyrda mobben vakna på nätet med fördömande ord, innan saker och ting utretts.
Amelia Adamo intervjuas, hon känner Sjödén personligen. Inte gör det saken bättre eller klarare. Eller intervjun med VD:n för Gudrun Sjödén som förefaller ljuga som en häst travar. Eller så har hon drabbats av partiell minnesförlust. Ett pinsamt framträdande. Och tydligen hon som är boven i dramat. Men Sjödén har, svårbegripligt nog, tagit på sig ansvar och skuld. Förefaller knäckt i dokumentären, även om hon försöker att hålla skenet uppe. Brister dock ut i gråt vid ett tillfälle.
Och så när det riktigt skall skruvas till. En ung köölsvart – skulle morfar på sandviksdialekt, han som saknade takt och ton, beskriva henne – kvinna från Black Lives Matter fyrar med självbelåten min av en rad högstämda beskyllningar mot Sjödén. Utifrån – ja, vad?
Det parodiska blir att hon beter sig precis som hon beskyller Sjödén för att ha gjort. Hon ägnar sig åt (ålders)diskriminering och särbehandling genom att ”förklara” Sjödéns påstådda illgärningar med hennes ålder och att hon är en vit (sic! inverterad rasism?) kvinna.
Hon omyndigförklarar Sjödén på ett överlägset sätt, ”patronizing” den korrekta termen. Sjöden skall också ha ägnat sig åt kulturell appropiering, låtit de av kulturtanter älskade (dyra) kläderna inspireras av native cultures. Fy, fy. Och bara en sån sak som att Sjödén tillåter sig att säga ”lapp” om samer! Ring i den varnande pestklockan!
Sjödén lyckas inte hon heller göra saker och ting klarare när hon väl får ordet. Hon är som hon är, kunde man säga. Frispråkig och spontan från och till. Inte helt glasklar. Men varför kunde man inte utgå ifrån och stanna vid det, att det räcker så? Varför har de ömfotade inte direkt givit henne svar på tal om och när hon vräkt ur sig dumheter? Varför måste det förstoras till ”kränkning”, ”rasprofilering” och annat ur den politiskt korrekta anmälningsdiskursen?
För att DO och andra skall ha jobb? Organisationer som Afrosvenskarnas Riksorganisation och liknande kunna kvittera ut miljoner i bidrag från staten (skattebetalarna)?
Jag är så förbaskat – strök en saftig svordom för att undvika en tillrättavisning av modern ovan molnen – trött på hur det blivit i det här landet. Snart vågar ingen öppna käften. Det kan ju bara bli fel.
Sjödén funderar på att slå sig ned i Indien. Långt från kränkningskulturen.
Heja heja Lasse!
Låter som ett praktfullt exempel på hur identitetspolitik bidrar till att reducerar vänsterns inflytande till nästan noll.
Ja, identitetspolitik är en fantastisk distraktion som makthavarna/eliten älskar att se oss upprörda över och upptagna med, istället för att granska dem och korrupta politiker och ”journalister” mer kritiskt.
Det var så tydligt att det kan användas som ett vapen, att suga energi ur en bred rörelse och (försöka åtminstone) neutralisera den, som vissa gjorde inför Rage Against the War Machine Washington DC i februari i år; bara för att en del deltagare tyckte illa om VISSA åsikter/ståndpunkter hos en del andra deltagare så började det ställas krav och hotas med bojkott ”om de får vara med och tala”. Trots att de alla var ense om sakfrågan för just den manifestationen. Så enfaldigt. Eller var det kanske genomtänkt och just själva poängen; infiltrera en antikrigsorganisation, som Code Pink, med mullvadar, som kan sabotera rörelsen vid lämpliga tillfällen genom att t.ex. spela på känslor, som identitetspolitik oftast gör. FBI infiltrerar ju ”terroristgrupper” hela tiden, för att sedan vid rätt tidpunkt arrestera dem och visa hur duktiga de är på att fånga terrorister. Att terroristerna inte var terrorister från början, eller någonsin, spelar mindre roll. Eller att de var tvungna att övertygas/övertalas/pressas till att medverka i ett attentat som de infiltrerande agents provocateurs inte bara kläckt idén till, utan också planerat från början till slut och skaffat allt material till, såsom vapen, sprängämnen, o.s.v.
Hmm, sorry, det blev ett sidospår. Så går det när man sitter i soffan på balkongen och njuter av vädret, och fastnar i en intressant artikel på favoritbloggen… 😉
Tack Gunnar T!
Du funderar kring ”vänsterns” inflytande. Jag blev då inspirerad att skriva om denna ”vänster” för nu är det dags att skjuta hål på den där potemkinkulissen som utmålar sig som ”vänster”.
Jag återkommer därför med en egen text.
Tack för inspiration!
Är problemet ”att ingen vågar öppna käften”?
Tycktes vara många som, att döma av texten ovan, hade mycket att säga.
Är inte problemet varför” och ”vad” som sägs, både här och där…
Peter P!
En korrekt iakttagelse! Det är ALLTID ”varför” och ”vad” som sägs som uttrycker ett problem, oavsett om det är verkligt eller inbillat.
Men! Att inte våga säga något kan ju också utgöra ett problem, inte sant? Hur en än vrider och vänder sig blir det tydligen problem i alla fall. Även det kanske kan vara ett problem?