Den 6 juni 2011 invigdes en staty av Gunde Johansson i stadsparken i Filipstad. Gundes fru Ingrid Johansson avtäckte statyn och den från bl a det populära barnprogrammet ”Hajk” kända Bengt Alsterlind invigningstalade.
Rikskänd blev Gunde Johansson genom Torparvisan under 1950-talet. Artikelförfattaren kommer också ihåg ett minne från den egna värnplikten. Under övningsavbrotten för lunch hann vi också med lite kortspel. Dessutom lyssnade vi på det då populära radioprogrammet ”Det ska vi fira”. Då i 20-års åldern ville vi höra någon Elvis- eller Beatleslåt. Gunde Johansson fungerade ibland som firarvärd. Det blev inte så många skivor spelade. Gunde hade så många historier att berätta och dessutom sjöng han lite till sin eget gitarrackompanjemang.
Gunde var inte populär som programvärd bland mina lumparkompisar, som ville ha mer musik och mindre prat. Jag tyckte dock om Gundes finurliga berättelser och att han verkade tycka om sina medmänniskor. I augusti 1967 gav Gunde Johansson ut en LP-skiva, Spelmans möte, med tonsatta dikter av Dan Andersson. Thorstein Bergman hade något år tidigare gett ut en mycket uppmärksammad skiva med sina tolkningar av Dan Andersson. Av två utmärkta Dan Andersson-tolkare greps jag dock mer av Gunde Johansson. Speciellt var det några tonsättningar, ”Syner” och ”Jag skall gå genom tysta skyar”, som berörde på djupet.
Gunde Johansson föddes 1922. I barndomshemmet i stugan i Lindfors mellan Karlstad och Filipstad rörde sig många udda existenser. Redan som barn hörde han en i de arbetslösas skara från Ludvika sjunga: ”Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals, för spökblåa, månlysta snår”.
Det blev inledningen till ett livslångt intresse och engagemang för Finnmarkens stora diktare. Han skriver själv i den vackra boken om Dan Andersson, Finnmarkens spelman. ”Den livskänsla skalden förmedlar – i dikterna, spökhistorierna, novellerna, romanerna – har följt mig genom åren”.
Beträffande människorna i sin omgivning under uppväxten kom Gunde Johansson från småfolkets skara. Pappan var snickare och timmerman, ofta arbetslös, en vek spelmanstyp. Mamman sydde på maskin för att få in en slant. Några släktled tidigare hade både Dan Anderssons och Gunde Johanssons förfäder på fädernas sidor kommit vandrande från Savolax och Karelen. På mammans sida fanns också vallonblod i ådrorna. Gunde Johansson växte upp i Frödings och Ferlins berättartradition. Han arbetade under en period i ungdomen som lanthandlare i Kärvingeborn. Det var då han skrev den finurliga torparvisan som blev en riktig ”landsplåga” och som nu lever vidare i Sven Ingvars upprockade version.
Sedan utbildade Gunde sig till lärare och arbetade som lärarvikarie i olika bergslagsskolor. Som sådan verkar han fungerat lite bohemiskt. Han verkar dock ha varit mycket omtyckt av barnen i de glesbygdsskolor i Bergslagen där han verkade. En elev uttalade ”Jag var inte så bra i skolan, utan när jag hade Gunde, så kände jag att jag dög jag också”. Kanske hade Gunde Dan Anderssons beskrivning av dennes lärarkarriär i åtanke. Dan Andersson beskrev sin egen korta lärarkarriär enligt följande ”Jag lärde ungarna en liten smula, men för det mesta spelade jag fiol för dem eller berättade historier. Jag tyckte vi skulle ha trevligt tillsammans”.
En av Gundes elever berättade att Gunde ställde i ordning en lite butik i ett hörn av klassrummet. Där fanns hans kassaapparat från handelsboden och på så vis lärde vi oss räkna. Rätt var det var kom lutan eller dragspelet fram och så fick vi sjunga. Det var sång och musik nästan varje dag. Senare ägnade Gunde sig åt akademiska studier i både filosofi och religion.
Dan Anderssons vän från tiden på Brunnsviks folkhögskola, Waldemar Bernhard, sade till Gunde när denne sökte upp honom 1953. ”Egendomligt vad Du i mycket är lik Dan Andersson – man kunde tala om reinkarnation, om man trodde på något sådant.”
Som lärarvikarie kom Gunde också i kontakt med en annan av Finnmarkens författare. Den mycket produktive Nils Parling som hade fått sitt genombrott 1950 med kollektivromanen om skogarbetarna, ”Motorsågen”. Nils Parlings ”Finnbäcks-Lars visor” kom ut 1956. De flesta av visorna var tonsatta av författaren men Gunde var också med på ett hörn. Det var Gunde som skrev musiken till ”Finnbäcks-Lars under stjärnorna” och som han också sjungit in på skiva.
En diktsamling av Nils Ferlin var under flera årtionden en stor händelse som berörde även gemene man. Jag vet att mina föräldrar vid nyheten om Nils Ferlins död reagerade starkt. Det var som en vän till familjen var borta. Med denne folkskald hade också Gunde Johansson en nära relation. I det populära radioprogrammet ”Da capo” med Anders Eldeman som programledare kunde man för inte så länge sedan höra Gundes fina tonsättning av Ferlindikten ”Syner i lönesprickningen”. Gunde har också beskrivit att han under en orolig tid
på 1950-talet tidvis bodde hos Nils och Helny Ferlin i deras torp i Roslagen. 1980 instiftade Nils Ferlin-Sällskapet ett trubadurpris. Den förste mottagaren 1980 var Thorstein Berman. Den andre mottagaren blev Gunde Johansson. Gundes LP när han sjunger visor av Ferlin kom ut 1970.
Naturligtvis fanns det personer som ibland tyckte att det blev lite för mycket ”Gunde” i en del sammanhang. Att han tog lite för mycket plats. Ingen förnekar dock hans stora kunskaper och hans djup när han nalkades de stora livsfrågorna om livet, döden och kärleken. Han människosyn kanske kan sammanfattas i hans egna diktrader ”Aldrig mötte jag en enda ond ändå, fast många förvirrade trodde så. Det onda bland oss som på jorden vandra, är det onda vi tro om varandra.”
När Gunde kom i berättartagen som i Hylands hörna var ha svår att få stopp på. Det blev historier från Värmland och uppväxten i Lindfors. Filipstad låg i utkanten av Lindfors enligt Gunde och när han i unga år började spela i hönshuset slutade hönsen att värpa och i den stilen fortsatte det… Gunde påstod också att det var hans berättande som fick Hyland att tappa håret…
Gunde kidnappades också av Lasse Holmquist i hans för några decennier sedan mycket populära TV-program, Här är ditt liv. Där medverkade som en av gästerna Dan Anderssons dotter Monika Sedell. Vid ett tillfälle i augusti 1970 var Gunde sommarvärd i radio. Gunde Johansson startade en egen dansorkester ”Gundes Mexicaner” som var i farten från slutet av 1940-talet till 1990.
Gunde Johansson var drivande i det sällskap som beslutade sig för att 1962 bilda Dan Andersson-sällskapet. Övriga initiativtagare var Ingegerd Bergdahl-Parling, Waldemar Bernhard, Greta Blixt, Otto Blixt, E R Gummerus, Britta Johansson, Ivan Oljelund, Nils Parling, Fridolf Persson, Bo Setterlind och Erik Uhlin. Waldemar Bernhard, Ivan Oljelund och Fridolf Person hade alla en personlig relation till Dan Andersson. Syftet med sällskapet var att hålla diktarminnet levande. Gunde Johansson gjorde stora insatser genom mycket läsvärda förord i nya upplagor av skaldens samlade verk. 1988 gav Gunde ut på LT:s förlag den vackra boken Finnmarkens spelman som utkom i samband med 100-års minnet av Dan Anderssons födelse. Dessutom var han under många år sällskapets ordförande.
I många år fungerade Siv Andersson som sällskapets sekreterare och hon samarbetade då nära med Gunde. Siv var under flera år också entusiastisk och kunnig föreståndare för Dan Andersson-museet i Ludvika. Beträffande Gunde berättar Siv att han var kunnig och mänsklig i de stora livsfrågorna och han sade till Siv: ”Du Siv, man behöver inte få ett svar på alla varför. Svaret kanske redan finns inom dig. Sök upp det.”
Efter Gunde Johanssons bortgång instiftades en minnesfond. Ett pris delas ut årligen till någon person ”som på ett positivt, lyhört och utåtriktat sätt arbetar med att föra ut Gunde Johanssons verk i ord och ton till en bred allmänhet”.
Siv Andersson påminner också om hans avgörande insatser beträffande bygdespelen ”Älvdalssagan” som spelas på Kärnåsen i Norra Råda. Vidare ”Vår herre på Kärnåsen” som visas i kyrkor. Gunde har skrivit både text och musik till båda spelen.
Även om Gunde Johansson fick mottaga många bevis på uppskattning under sin levnad bl a medaljen ”Illis Quorum” av regeringen på sin 70-års dag. Han stod alltid på småfolkets sida. En av hans spelkamrater i ”Gundes Mexicaner” beskrev sin forna spelkamrat på det här viset: ”Gunde kunde ha varit på vilken befattning som helst i samhället. Han kunde tala med vem som helst om vad som helst. Filosofi kunde han sitta och prata hela natten. Mitt i skogen byggde han ett fullt fungerande vindkraftverk, utan att veta något om elektricitet”.
Gundes tonsättningar av Dan Anderssons dikter lever. Sonja Aldén har gjort fina tolkningar av bl a ”Omkring Tiggarn från Luossa”.
Vinjettbild: Gunde Johansson (Foto: Wikipedia)
De må jag skriva, en fantastisk fin presentation av våra nationalskalder som med sina alster i text o musik fortfarande lever och berör.
Också som tidsresa där en förväntansfull framtidsoptimism påverkade med värme den generations upplevelse i ett nära folkligt perspektiv.
Tack Rolf K för denna intresseväckande genomgång av Gunde Johanssons historia och hans solida placering inom begreppet ”folkets kultur” och då inte minst för hans vidare arbeten med Dan Anderssons musikaliska arv. I sanning en skön avkoppling från mycket av det gängse helganknutna fladdret så här vid jultid.
Och visst är Sonja Aldén kompetent och säker i sin presentation av ”Tiggarn från Luossa”. Dock hamnar hon lätt i den lilla släpigheten som ibland karaktäriserar många tolkningar, kanske framför allt de mer kristliga bearbetningarna. Torstein Bergman, som väl hittills gjort den ultimata tolkningen, har senare ibland hamnat långt ner i den religiöst anfrätta traditionen och blir där lite ointressant. Under mellanskedet i Aldéns version märks en tydlig dragning uppåt mot en svängigare, och därmed klart folkligare tradition.
För att illustrera detta ett annat exempel på detta, också från You Tube, en aldrig sinande guldgruva till musik (och inte bara text) i den folkliga traditionen. Märk betoningen av det rytmiska!
https://www.youtube.com/watch?v=JzsmeO7FZcs
Tack Rolf K för ännu ett porträtt!
Ja, säga vad man vill om Hyland men hos honom fanns en scen för landsortens musikaliska artister. Redan 1952 i radioprogrammet Karusellen öppnade han dörren för en av dem, bandyspelaren från Bollnäs, Gösta Snoddas Nordgren. Sedan lät han värmlänningen Gunde Johansson (precis som du skriver Rolf K) ta plats på scen/hörnan och aldrig vilja lämna densamma. Sedan var det dags för en hälsing igen, Cecilia Bruce som spelade och sjöng och tog över halva Hörnan.
En riktig dörröppnare var han, den gode Lennart Hyland från Tranås. Var finns denna person idag?
Här kommer MOTORSÅGEN.
En film efter Nils Parlings debutroman från 1950. En mustig berättelse om hur ett lag skogsarbetare reagerar när skogsbolaget vill införa motorsågen.
Medverkar gör bl a Emy Storm, Anders Nyström och Bo Lindström. Författaren Nils Parling skrev över 50 böcker under sin karriär. Han avled i januari 2002. Han blev 87 år gammal.
Tack Leif Str!
Minnesvärt att Lennart Hyland nämns i sammanhanget. På Youtube går det att finna när Thorstein Bergman gästar Hylands Hörna och där framför Dan Anderssons låt/versrader Helgdagskväll i timmerkojan. Fantastiskt fint tolkat med gitarr musikaliskt framfört. Åsså Skånetösen Siw Malmkvist inte att förglömma som bistod Hyland med sin egen smittsamma glädje och fina personlighet.
Tack Rolf K!
Här kan man höra Gunde själv sjunga och berätta. Gunde Johansson skapade odödliga visor 7:32 min
Publicerat tisdag 5 april 2011 kl 13.57
”Gunde Johansson (1922-1995) som föddes i Lindfors började sin bana som lanthandlare och tog sen folkskollärarexamen i Karlstad, men det är knappast det han förknippades med hos sin stora och trogna publik. Gunde var vissångaren, tonsättaren, historieberättaren och filosofen som kom att ägna särskilt intresse åt finnkulturen i Bergslagen, åt Dan Andersson och Nils Ferlin.
Gunde Johansson blev rikskändis efter ett omtalat framträdande i Hylands Hörna 1962, där han i stort sett inte lät Hyland få en syl i vädret. Men han hade redan börjat sjunga offentligt, skådespela och turnera i folkparkerna.
Det var så tidigt som 1952 som hans tonsättning av ”Omkring tiggarn från Luossa” kom till. Idag en klassiker som i Hootenanny Singers version blev en av de största långkörarna på Svensktoppen.
De kanske mest kända av visorna han skrev både text och musik till är den om den soffliggande filosofen i ”Torparvisan”, som han skrev till sin mors 50-årsdag 1948 och ”Jul i stöga”, glada visor med mycket humor. Men han var också mycket förtjust i Nils Parlings texter och skrev bland annat en högt älskad tonsättning av ”Finnbäcks-Lars under stjärnorna”. Det var aldrig långt mellan skratt och gravallvar hos Gunde.
1992, i samband med 70-årsdagen, tilldelades Gunde av svenska regeringen medaljen Illis quorum för framstående kulturellt och konstnärligt arbete.
I det radioavsnitt som vi här presenterar berättar filipstadsbon Gunde Johansson om en annan filipstadsbo, Nils Ferlin. Gunde hann besöka Ferlin i Roslagen några gånger och tonsatte hans dikter. Avsnittet ingick i en programserie i flera delar med i huvudsak visor som vi, av upphovsrättsliga skäl inte kan delge här.
Ulla Walldén”
Här en inspelning där Gunde Johansson själv sjunger Omkring Tiggaren Från Luossa.
Jag minns när Thorstein Bergman uppträdde i Hylans hörna den 6 mars 1965. Det var främst hans tolkning av Waltzing Matilda som imponerade på mig. Jag visste inte då att sången var australisk och att den betraktas som Australiens inofficiella nationalsång. Jag förknippade låten med Harry Belafonte.
Jag har en av Thorsteins skivor, Latinamerika – spel om en verklighet, från 1970. Det var mer än en skiva, han for runt med en förställning där han uppträdde ensam med förinspelad musik som han sjöng och spelade gitarr till. Det var med inspelade speakerröster (Ann-Mari Laag och Bosse Svensson var uppläsarna) som varje sång introducerades. (de finns även med på skivan). Och vad jag minns var det även bildspel. Föreställningen och LP:n kom till i samarbete med ABF i Mellannorrland. Jag har för mig att Thorstein då arbetade där. I varje fall blev det en bra politisk skiva och föreställning med sång, text och musik av honom. Mycket bra sång och musik som håller än.
Jag ringde upp Thorstein Bergman någon gång efter 2010 för att fråga om han ville ställa upp på en intervju i FiB/K. Vi hade ett mycket trevligt samtal men han sa att han hade slutat och ville inte bli intervjuad. Vilket jag tycker är synd för han tillhör verkligen folkets kultur.
Thorstein Bergman var redaktör för Nya Tidens Sångbok en uppföljare till den klassiska Tidens Sångbok. Enn Kokk skriver om detta här.
Kenneth L!
Du skrev att det ”var främst [Thorstein Bergmans] tolkning av Waltzing Matilda som imponerade på mig. Jag visste inte då att sången var australisk och att den betraktas som Australiens inofficiella nationalsång. Jag förknippade låten med Harry Belafonte.”
Du har den för svenskar typiska, naiva och okunniga, oavsikligt folkmords-medlöpande föreställningen om ”Australien”.
Så här ligger det till. På denna sydliga kontinent varest jag befinner mig nu har vi en situation som ungefär motsvarar hur Europa skulle ha sett ut om det nationalsocialistiska Tyskland hade segrat. Det riktiga nationerna på kontinenten ”Australiens” fastland (Nya Holland) och på Van Diemens Land (Tasmanien) har antingen blivit utrotade eller decimerade, fysiskt och kulturellt.
Jag bor här bara för att bistå världsdelens riktiga folk mot fienden. Att bosätta sig i Sydney och godtaga de vitas samhälle är som att vara SS-nybyggare i staden ”Theoderichshafen” i ”Gotenland”, som nationalsocialisterna tänkte bygga på ruinerna av Sevastopol på Krim.
Den suveräna staten Samväldet Australien existerar (tyvärr) enligt folkrätten – men det gjorde Stortyska riket också 1943. Det moraliska existensberättigandet var/är obefintligt i båda fallen.
Den australiensiska sociala och kulturella nationen, alltså den samling individer som kallar sig ”Australians” har inte heller någon rätt att existera som social enhet; jag syftar alltså på John Pilger, Mel Gibson, Nicole Kidman med flera. Dem åligger plikten att antingen upplösa sig som grupp, sluta tala sitt modersmål, och ansluta sig som associerade medlemmar av världsdelens riktiga nationer – till att börja med utan rösträtt – eller att ge sig av och flytta till Förenade kungariket, Irland, eller andra länder som de egentligen tillhör.
Men ytterst är det inte en fråga om att ”Australien” saknar rätt att finnas. Egentligen är det en barnskyddsfråga. Eftersom ”Australien” kulturellt och andligt är den sämsta sociala formationen i mänsklighetens historia, är det barnmisshandel att låta barn växa upp till ”australiensare”.
Visst betraktas Waltzing Matilda som Australiens inofficiella nationalsång. Ungefär som Horst Wessel-Lied var Tysklands. Ja, Horst Wessel-Lied blev förstås officiell ganska snart, tillsammans med första versen av Deutschlandlied. Men att sjunga och spela Waltzing Matilda är samma sak som att bröla Horst Wessel-Lied.
Jan Arvid G!
Det var ord och inga visor! Kanske lite överraskande i en tråd om Gunde Johansson och svenska exempel på folkets kultur.
Men ditt val av historiskt exempel på utvecklingen inom Australiens statsgränser (i varje fall de officiellt erkända) med Hitler-Tyskland verkar något konstigt. Jag har två andra exempel, fortfarande i full kolonialistisk verksamhet. Dels givetvis USA, som t o m har sitt pågående folkmord på landets ursprungsbefolkning helt accepterat av omvärlden, men även det s k ”Israel” där det sedan 1948 pågående folkmordet ändå på många andra håll i världen ifrågasätts och kritiseras trots att den ledande imperialistmakten nu gör en full satsning på att få sin hegemoni över världen och alla världens folk och länder restaurerad.
Dessa två exempel är betydligt mer aktuella än det sedan snart 80 år nedstörtade försöket att skapa ett tyskt millenierike!
En mycket fin text om Gunde Johansson. I sin kommentar till texten nämner Kenneth Lundgren Thorstein Bergman och FiB/K (Folket i Bild/Kulturfront).
Precis det slag av texter, anser jag, som saknas i tidningen FiB/K.
Gäller för övrigt även ett par texter av Kenneth Lundgren jag läst på Knut Lindelöfs blogg. Den ena heter Cykelsemester med pappa och har senare publicerats i boken Vad folkets kultur är och kan vara utgiven av FiB-avdelningen i Västmanland/Dalarna. Folkliga texter av bästa märke!
Tack Dennis Zackrisson!
Jag blev ledsen av Jan Arvid G:s påhopp på en konstnär som sista åren av sin levnad sade nej till alla sångjobb. Thorstein Bergman hade en ambition, efter succén med Dan Andersson, att föra fram progressiva sånger, av honom själv eller andras. Han skrev SSU:s kampsång Alla Tillsammans. Och Waltzing Matilda som handlar om en luffare som blir upptäckt för att ha fångat ett får. Och det där med inofficiell nationalsång. Juridiskt sett är Du Gamla Du Fria en inofficiell nationalsång. Överklassen ville ha Sverige Sverige av Verner von Heidenstam som nationalsång. Men Underklassen ville ha Du Gamla Du Fria. Källa: Skansens allsångspublik.
Dennis Z!
Om jag vill påstå att många medborgare tar för lätt på viss sak, och om jag vill göra det genom en jämförelse, då måste jämförelseobjektet vara allmänt erkänt som något dåligt.
Jag kunde säga att ”det är fel att publicera en fotografs bilder utan ersättning” genom att jämföra det med att ”stjäla pengar ur fotografens plånbok” eller dylikt. Det vore poänglöst att likna det vid att kopiera en nyligen släppt poplåt, eftersom för få förkastar det sistnämnda.
Att förkasta Samväldet Australien genom att jämföra med ett annat område om vilket det inte finns allmän konsensus att det är en folkmordssituation vore poänglöst.
Jaja, Jan Arvid G!
Medan vi håller på med historielektionen som alla kan ha något att lära av, även om vi sedan inte är överens om våra tolkningar, undrar jag på vilket sätt du menar att Australien skulle vara ett samvälde? Att man ingår i det brittiska samväldet är ju en sak, men det gör väl inte Australien självt till ett samvälde?
Och angående din jämförelse mellan Australien och Nazi-Tyskland haltar denna på ett flertal punkter. Och på alla dessa är såväl USA som ”Israel” bättre objekt för att dra historiska analogier.
Dennis Z, du undrar på ”vilket sätt … Australien skulle vara ett samvälde”?
Officiellt namn: Commonwealth of Australia. Commonwealth = samvälde.
Jag använder gärna de riktiga namnen på länder, regeringar och politiska rörelser. Socialistiska rådsrepublikernas union eller Rådsunionen; Edsförbundet; Demokratiska Kampuchea; nationalsocialister; Förenade kungariket; Förenta staterna; Republiken Kina; Folkrepubliken Kina.
Tänkandet blir bättre, tycker jag, när man undviker beteckningar som riskerar att bliva skällsord, som ”Sovjet” (Såvvjät), ”Röda Khmererna”, ”nazister” och dylikt. Med sådana inofficiella beteckningar på saker och ting riskerar vi situationer varest de riktiga namnen blir sibbolet, så att man blir utstött om man inte säger de socialt accepterade orden. Om man i debatt säger ”Demokratiska Kampuchea” om staten som kontrollerade Kambodjas hela territorium 1975–1978 är man suspekt. Säg ”Demokratiska Folkrepubliken Korea” så betraktas du som diktaturkramare. Bland annat därför är jag noggrann med denna del av språket.
I fallet ”Samvädet Australien” säger jag så för att den suveräna staten Commonwealth of Australia objektivt existerar, medan jag inte erkänner att landet ”Australien” som social och kulturell enhet är något för någon att känna samhörighet med.
I detta sammanhang uppmanar jag läsarna att sprida de utmärkta adjektiven ”statunitensisk” och ”regnunitensisk”. Det förstnämnda är en försvenskning av ett ord från romanska språk, det andra är min neologism, som jag är stolt över.