Gunnar Johansson – Hufvudstadsbladets legendariske krigsreporter

När Kjell Westö skrev sin hyllade bok Skymning 41 är en av huvudpersonerna journalisten Henry Gunnars. Westö har berättat att han hade Hufvudstadsbladet legendariske reporter Gunnar Johansson till förebild och inspirationskälla.

Olavi Paavolainen skrev i sin berömda bok från krigsåren Finlandia i moll om vännen och krigskorrespondenten Gunnar Johanssons död 15 maj 1942 på slagfältet i Fjärrkarelen. ”Gunnar Johansson är död! Han steg på en mina vid middagstiden och dog på operationsbordet klockan 17. Intet dödsfall under detta krig har träffat mig som detta.”

Det var många krigskorrespondenter som sökte sig till det finska vinterkriget 1939. Från Sverige kom bl a den då 30-årige Barbro Alving (Bang). Hon hade några år tidigare skildrat det spanska inbördeskriget. Den journalist i Finland som dock främst kom att förknippas med både vinter och fortsättningskriget var dock Hufvudstadsbladets Gunnar Johansson. Han var en tidningsman och reporter av stora mått. Höjdpunkterna under reporterbanan kom att nås under vinter- och fortsättningskriget. Han kom också att stupa som många av de frontsoldater han berättade om.

Gunnar Johansson hade sitt civila arbete som redaktionssekreterare på Huvudstadsbladets nattredaktion där han var en arbetsmänniska av rang. Han var en tystlåten man som när han yttrade sig ofta sade något träffsäkert. På fritiden var han en ”skäribo” som man säger i svenskfinland. Han vistades i Ekenäs skärgård där hans rätta element var båtar och fiskarstugor, sol och hav.

Gunnar Johanssons första stora frontreportage gällde slaget vid Suomussalmi. Han visade där att om han hade haft möjligheten hade han blivit en journalist av kontinentala mått. Den bild han ger av den stelfrusna döden i Suomussalmi blev ett instrument för den nationella propagandan i Finland under en svår tid. Hösten efter Moskvafreden skrev Gunnar Johannsson sin berömda bok om den enskilde finske soldaten under vinterkriget, Vi ville inte dö. Med den vann han en tävlan om den bästa svenskspråkiga verklighetsskildringen från vinterkriget. Gunnar Johansson kontakt med vinterkriget hade varit kortvarig och han hade själv inte deltagit i strid. Mycket av materialet hade han fått från arbetskamraten på Huvudstadsbladet Kurt Lillqvist som hade varit patrullchef i Suomussalmi.

Under fortsättningskriget fanns Gunnar Johansson med i fält som frontreporter. Han tog samma risker som sina frontkamrater. I ett av sina reportage från sommaren 1941 berättar han om en ung soldat som ställer frågor till lingonriset, ödets språkrör: älskar – älskar inte? Stupar – stupar inte? Och frontreportern ertappar sig med att bära någonting onödigt i handen, en bar lingonrisstjälk: ”Men jag minns inte att jag skulle ha ställt några frågor till den.”

Gunnar Johansson följer under fortsättningskriget en bataljon från Viitasaari. Han skriver ”Det är praktiskt taget Viitasaaris hela manliga befolkning som nu tågar in i det väldiga riket mot krig och död och seger. Vi tar en paus på kvällen och badar i en finsk sjö, fyller fältflaskorna med finskt vatten – och så tågar vi vidare rakt genom ödemarken på en pionjärväg, som med oändlig möda dragits över myrarna mellan vaarorna. Och när vi trötta och beslutsamma tågar fram konstaterar vi att krig är arbete, arbete, arbete. De knogar tungt framåt på den lösa vägen, kantorn, prästen, kommunalrådet, handelsmannen, fadern, sonen, bonden, arbetaren… sida vid sida.”

Gunnar Johansson gjorde sin värnplikt som frontkorrespondent till hemmafronten. På så sätt var han en del av den officiella krigspropagandan men han hade samtidigt stor integritet. Författaren Olavi Pavolainen skrev då han fick vetskap om Gunnar Johanssons död. ”Jag skulle ha velat vara lika djärv och ärlig som Du. Vinterkriget inspirerade Dig till en roman, i vilken Du ännu delvis var pekoralist. Men det nuvarande kriget (forsättningskriget förf. anm.) är något annat än vinterkriget. Gunnar Du skulle ha kunnat dö under vinterkrigets dagar, men säkert ville du inte dö under detta krig.”

Innan han stupade hann Gunnar Johansson följa de finska truppernas erövring av Fjärkarelens huvudstad Petrosavodsk eller som den heter på finska, Äänislinna. Han konstaterar att ”Det är ett hårt folk som våra svenska pojkar har emot sig. På de döda ryssarna kan ingen lita. De skjuter långt efter striden och många av dem bränna sig till döds hellre än att ge sig till fånga. Eller också lägger de sig på sina handgranater och låter dem explodera.”

Slutet för frontreportern Gunnar Johansson inträffade i närheten av den stora floden Svir långt inne i Ryssland.

”Han skulle ut till en plutonchef som låg i linjen och lurpassade på ryska skarpskyttar. Det var vid Jandeba, mellan två stödjepunkter. Gunnar Johansson hade fått en ordonnans med sig och gick genom skogen ner mot ån. Det var den 15 maj, en ovanligt vacker dag med högt gående moln, så som det borde vara på våren. De två kom vandrande genom skogen och där var en björkdunge, sex, sju träd ungefär och ett taggtrådsstängsel. Ordonnansen gick först och klev mellan ett par stammar som stodo nära varandra och Gunnar Johansson kom efter. Så small det. En rörmina som ingen kände till. Ordonnansen flög framstupa mot taggtråden, och när han kravlade sig upp låg löjtnanten blodig i mossan. Ordonnansen sprang tillbaka till stödjepunkten, fastän han var sårad, och lyckades skaffa hjälp. Gunnar Johansson blev genast förd till förbandsplatsen och knappa två timmar senare var han redan under behandling på fältsjukhuset. Han hade gått på en mina fem minuter före tolv på dagen. Läkarna gjorde vad de kunde och det såg bra ut ett tag. Han var vid full sans hela tiden, men blodförlusten bröt hans motståndskraft klockan halv fem. Det var så han dog.”

Gunnar Johanssons nöjde sig inte med att uppfylla sina formella skyldigheter som journalist.
Han blev soldaternas verkliga vapenbroder, inte bara en utomstående betraktare.