Under midsommarhelgen 1941 befinner sig CH Hermansson och hustru Märta vid Gottskärs havsbad utanför Göteborg. De vaknar upp till nyheten att Hitlers arméer på alla fronter marscherat in i Sovjetunionen; att Operation Barbarossa hade inletts. Det dröjer till midsommaraftonens kväll innan de kan lyssna till den brittiske premiärministerns tal; den rabiate antikommunisten, Sovjethataren, kolonialherren, imperieföreträdaren och överklassaren Winston Churchill ska tala. Och han lovar nu att ge Stalin och Sovjet all hjälp som överhuvudtaget går att uppbåda.
”Varje människa och varje stat som deltar i kampen mot nazismen kommer att få vår hjälp /…/ varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende. CH drar en suck av lättnad. (Schmidt, 2005, s 104)”
Från den stunden formeras enhetsfronten i världskriget. Vem som är vän och fiende i Europa står helt plötsligt klart. Och det förlopp som nu växer fram bildar också underlag till Den stora berättelsen om andra världskriget: kampen mot nazismen. Borta är det så kallade Låtsaskriget, borta är vankelmodet kring Hitlers ockupationer i Norden och Västeuropa, borta är Finlands sak är vår, borta är tveksamheterna kring vän eller fiende, borta är kålsuparteorier att det inte bara är Hitler, utan även England minsann, och USA minsann, teorier som delats (fram till midsommarhelgen 1941) av så skilda personer som Knut Hamsun och svenska kommunistledaren Sven Linderot.
Nu, midsommarhelgen 1941, blir fronten tydlig. Nu går Linderot och Hamsun skilda vägar. Nu är det allas krig mot Hitler som gäller; för eller emot Hitler.
Den stora berättelsen är rådande inte bara under kriget utan förblir sanning under cirka 50 år, från 1945 och framåt. Sanningen att Röda Armén under Stalin räddade Europa från den bruna despotin skrivs i sten och står sig fram till Sovjetunions fall. Därefter har bilden angripits.
Nu, 75 år efter krigets slut menar den samtida mediebilden i väst att det inte bara vara Hitler som orsakade kriget, nej det var Stalin och Hitler tillsammans som startade förödelsen. Det finns även de som menar att Hitler nog inte hade varit så jävlig som han blev om han inte hade lärt sig av hur Stalin utrotade folk och sköt ihjäl presumtiva förrädare. Det finns till och med de som, mot alla fakta, förnekar den industriella förintelsen av miljontals judar.
Sedan finns det en tendens (från vänster) att återuppliva kålsuparteorin, att jämställa Churchill med Hitler, bägge är ju folkmördare och imperialister, och egentligen av samma skrot och korn. En ung generation född under detta millennium får därmed en helt annan bild av kriget än vad jag fick som är född 1950 och tog del av Den stora berättelsen.
Amerikanska studenter var förvisso redan på sextiotalet okunniga om att USA och Sovjet hade kämpat på samma sida under åren 1941 och 1945. Okunnigheten om kriget (trots en uppsjö av spelfilmer och dokumentärer) är förstås oroande. Därför är det bra att det kommer nya böcker om vad som egentligen hände i världen de där åren för 75 år sedan.
Därför såg jag fram emot att läsa Gunnar Walls bok: Andra världskriget och myten om det goda kriget, 2020, Bokförlaget Semic. Författaren är en undersökande journalist som grävt djupt (djupare än de flesta) i Palmeutredningens alla skrymslen och vrår. Hans insatser härvidlag är enastående och med all rätt prisade (Guldspaden). Förutom böckerna om mörkläggning av mordet på Palme skriver Wall också intressant om bedrägerier, konspirationer och rymningar. Han har också under många år varit knuten till tidningen Internationalen.
Och nu har han tagit sig an andra världskriget med särskild uppmärksamhet på myterna kring detta krig. I 35 kapitel som närmast liknar 35 essäer går Wall genom viktiga händelser under 1900-talet första hälft. Läsaren får möta hur allianserna skiftar i krigets olika skeden, hur USA tar hand om nyttiga militärer från den tyska armén, hur USA tar hand om hela Japan, hur Stalin och Churchill köpslår om Grekland, hur Sverige inte bara tillåter tysk permittenttrafik utan även trupp på väg mot anfallen i Operation Barbarossa, hur Sven Hedin beundrade Hitler (och vice versa), hur Stalin rensar ut inte bara i sitt eget land utan även i den spanska folkfrontens led.
Boken tar upp många skymda händelser, exempelvis de japanska illdåden (Nanjing 1937) och ockupationerna i Asien, men även hur rasism kom att prägla den amerikanska kampen mot Japan (”japsarna ska utraderas”), den famösa interneringen av japaner i USA. Detta internationella (inte bara europeiska) perspektiv på andra världskriget är välbehövligt.
Det leder till att författaren ifrågasätter, något så till synes självklart, som när kriget egentligen började och slutade. Den eurocentrerade tideräkningen är ju som bekant 1 september 1939 till 7, 8 eller 9 maj 1945.
Men hur var det? Började andra världskriget kanske redan 1935 när Mussolini går in i Abessinien? Eller 1936 när Francos rebeller gör uppror mot den spanska regeringen? Eller 1937 när Japan invaderar Kina? Eller 1941 när Tyskland går in i Sovjetunionen (det är ju den officiella sovjetiska/ryska tideräkningen)? Ja, så där håller han på Gunnar Wall, vrider och vänder på givna sanningar om kriget, och visar upp oheliga allianser och märkliga sammanträffande.
Mycket läsvärt och så långt är jag med. Men tendensen är ändå klar: Alla är bovar. Den gode Roosevelt med sin fina New Deal är en klassisk USA-imperialist, Stalin är en enögd despot som lierar sig med Hitler så mycket att han inte förstår att Molotov-Ribbentrop-pakten är bruten ens när Wehrmacht är på väg till Minsk, Per-Albin Hansson gör eftergifter som han inte behöver göra, Hitler är en galen antisemit, men galnast av alla nog ändå Winston Churchill?
Och här kantrar, menar jag, Walls bok, som innehåller mängder av enskilda iakttagelser som sprider ljus över krigets elände, men som missar de stora penseldragen – att Hitler, av alla onda, var det mest onda. Och Churchill får sig en rejäl släng av sleven. Wall synar Churchills uttalande om den brittiska kolonin Indien (och inte minst Ghandi), hans blodiga kamp mot fackföreningarna i England, hans i grunden rasistiska försvar av folkmorden i Nordamerika och Australien, hans engagemang för de brittiska krigen Afghanistan, hans delaktighet i svältkatastrofen i Bengalen 1943 mm mm. Wall beskriver i kapitel 17 Hitler och nazismen som en gåta, men Churchill är inte samma gåta, han är en klassisk produkt av den brittiska överklassens koloniala despoti (ehuru parlamentarisk). Och denna Walls beskrivning är säkerligen med sanningen överensstämmande; den gick att läsa i den tyska propagandan under hela kriget.
Men den stora frågan kvarstår. Vad var huvudmotsättningen i världen under 1940-talet? Går det att undvika att ta ställning till vad Churchill sa i sitt tal timmarna efter att Operation Barbarossa inletts? Talet som gjorde att CH Hermansson drog en suck av lättnad.
Jag menar att det är omöjligt. När Churchills insatser i andra världskriget ska värderas är och förblir huvudfrågan enhetsfronten mot Hitler 1941–1945. Wall verkar tycka det är möjligt att ta lätt på denna enhetsfront. Det hela påminner mig om det resonemang som utredarna av mordet på Palme gav de svenska TV-tittarna juni 2020; vad kan man runda och vad kan man inte runda? Palmeutredningen menade ju att Skandiamannen var svår att runda den där februarikvällen 1986. Wall som kan alla detaljerna kring Sveavägen och mordet på Palme har inga större svårigheter att runda denne Engström den kvällen, men han har betydande svårigheter när han försöker undvika att runda Churchills tal midsommaraftonens kväll 1941, och hans insatser därefter.
Denna svårighet hos författaren skaver, menar jag. Förra gången jag tog del av liknande kålsuparteori var i Håkan Blomqvists bok om Gåtan Nils Flyg. Flyg och hans socialistiska parti vände sig också mot absolut allt; tysk nazism, abessinska kejsare, engelsk och fransk imperialism och, inte minst, sovjetisk stalinism. Det kan låta fint förstås, men under åren före andra världskriget gick det inte att göra politik av en sådan hållning. Frågan är om det går nu, 75 år senare? Den frågan kan vara en bra utgångspunkt för ett fortsatt utforskande av vad som var vad, vem som var vän och fiende, under andra världskriget. Och där kan Walls, som vanligt mycket välskrivna, bok spela roll. Själv går jag gärna in i den diskussionen med samma suck av lättnad som CH Hermansson beskrev midsommarhelgen 1941: ”Churchill är med oss.”
Benkt Lundgren!
Tack för ditt svar, men frågan kvarstår. Vad tvivlar du på? Eller är det bara ett omständligare sätt att driva tesen; Utan tvivel är en inte riktigt klok!
Som sagt ”tvivlar” jag inte på att vinterkriget 1939-40 var ett orättfärdigt sovjetiskt angrepp, som också utgjorde en grov politisk och militär felbedömning. Jag är helt övertygad om detta. Sven-Eric Holmström blev upprörd över min insinuation att han anser kriget rättfärdigt från sovjetisk sida. Det anser han tydligen inte, men det skulle vara intressant att veta hur han i stället vill beskriva det.
Benkt L!
Nu handlade frågan inte om vad du inte tvivlar på, utan just om vad du tvivlar på? Den kvarstår obesvarad!
Jag betvivlar – starkt! – att förlusten av 85.000 stupade och saknade (enligt Sven-Eric Holmströms troligen alltför försiktiga uppgifter) och en enorm politisk prestigeförlust hos världens arbetarklass var ett pris värt att betala för att flytta fram gränsen mot Finland. Att Finland skulle ha deltagit i Operation Barbarossa även om vinterkriget aldrig ägt rum är inte alls säkert, trots Holmströms ”djärva gissning” att så skulle ha skett. Han hänvisar därvid bl a till en påstådd finsk beskjutning över gränsen 1936. Det var förmodligen lika mycket sovjetisk lögnpropaganda som de finska ”provokationer” som föregick vinterkriget.
Nu är det faktiskt inte MINA uppgifter. Du verkar tro att jag sitter och hittar på allt. Siffrorna är från de sovjetiska arkiven och sammanställt av en rysk historiker i en bok som innehåller samtliga krigsförluster under sovjettiden in i detalj från början till slut.
Beskjutningen 1936 medgavs av finnarna efter en sovjetisk protest med en finsk ursäkt som följd.
Sen det här med ”brott mot folkrätten”. Jo, det är klart det var. Men var det berättigat ändå? Få verkar ifrågasätta den anglo-amerikanska invasionen av Franska Nordafrika i november 1942. Det var likafullt även det ett brott mot folkrätten.
I den debatt som följde på AP:s bok 1979 förde en av debattörerna fram tesen att München gjorde slut på folkrätten och att därefter härskar nävrätten. En intressant teori.
Sven-Eric Holmström!
Jag tror verkligen inte att du hittar på. Tvärtom har jag insett att du anser att alla officiella sovjetiska dokument från Stalin-tiden uttrycker Sanningen och inget annat än sanningen. Det är, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, en mycket ovanlig åsikt, även om ni som hyser den åsikten är ”överrepresenterade” i den här bloggen!
Om finnarna t o m bad om ursäkt för en enstaka gränsbeskjutning 1936 tycker jag det är ett tämligen tunt ”bevis” för att Finland säkert skulle ha deltagit i Operation Barbarossa även om vinterkriget aldrig ägt rum.
1942 var USA och Storbritannien sedan länge i krig med Vichy-regimen. Att jämföra deras invasion av Nordafrika med Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 är mycket långsökt.
För det första så är det inte frågan om ”officiella dokument”. De här har varit hemligstämplade fram till våra dagar. De var till för att ge korrekt information på den tiden till de styrande – – inte för att lura västerländska historiker 70-80 år senare.
För det andra så var USA och Storbritannien aldrig någonsin i krig med Vichy-Frankrike. Sistnämnda bröt de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien den 8 juli 1940 efter brittisk beskjutning av franska krigsfartyg. Förbindelserna med USA upprätthölls ända till den tyska invasionen av Vichy-Frankrike då USA bröt förbindelserna.
Även om USA/Storbritannien inte formellt var i krig med Vichy-regimen – och därmed invasionen i franska Nordafrika var ett folkrättsbrottt – tycker jag att parallellen med Sovjetunionens anfall på Finland 1939 är långsökt. Att invadera ett område som styrdes av en marionettregim till Nazi-Tyskland var rätt naturligt. Jag tycker jämförelsen påminner om de ”slafsvänsterargument” man ofta hörde på 70-talet, när vänsterdebattörer försökte prata bort övergrepp från kommunistiska regimer med att lyfta fram diverse andra illdåd som begicks av imperialister – ofta av kolonialmakterna för flera hundra år sedan.