Den 6 november 1984 publicerade Expressen delar av ett tal som författaren Lars Gyllensten höll på ”skolveckan” i Stockholms Folkets hus veckan innan. Det blev en svidande vidräkning med ”åsikter och opinioner som är giltiga i vissa inflytelserika kretsar i skolvärlden” – läs Skolöverstyrelsen. Han hade lusläst senaste numret (nr 25, 1984) av ”tidningen” Läroplansdebatt och funnit mycket som var intellektuellt synnerligen tvivelaktigt. Denna märkliga tidning utgavs mellan 1976 och 1991 och var ett slags propagandamaterial från staten för ”progressiv pedagogik”. Artikeln är egendomligt nog skriven som om den riktade sig direkt till elever. Han citerade korta stycken och gav sedan sina reflektioner och kommentarer till det.
Jag återger här andra halvan av artikeln:
”Vidare i den här publikationen: ´Tillsammans med era lärare skall ni alltså bestämma vad ni skall arbeta med. Det är du och dina klasskamrater som tillsammans med dina lärare skall lägga upp arbetet.´ Observera ordningen. Det är alltså eleverna, du och dina kamrater, och så kommer lärarna.
Man kan fråga sig om det här är en rimlig beskrivning av hur det går till. Om det är en rimlig beskrivning av hur det bör gå till. Eller är denna formel också en slags Potempkin-kuliss, som är ägnad att ge en ideologiskt tillrättalagd make-up på vad som verkligen sker i skolan.
Det måste väl ändå vara så att det är läraren som vet mer och kan mer i detta game, som leder barnen och styr dem, styr dem till vad de skall lära och styr dem när det gäller uppläggningen av arbetet. Varför skall man då ha en sån besynnerlig beskrivning?
Enligt min mening måste det vara en ren kuliss. Varför inte säga som det rimligtvis är och som det rimligtvis bör vara? Skolan och lärarna skall ge eleverna sådant som de inte skulle kunna få utan skolans och lärarnas inflytande.
Jag fortsätter i publikationen. ´Man lär sig bra om man själv får undersöka, dra egna slutsatser och ser hur saker och ting hänger ihop.´ Men då skall jag säga så här. Att upptäcka hör till det allra svåraste som finns. Vanligen ser man bara sådant som man är präglad på att se, som man är van att se. Man lär sig bra om man börjar med att ta till sig vad andra har undersökt och upptäckt och dragit slutsatser av.
Varje seriös forskare är en stor läsare, en flitig elev, och så är också varje stor författare, målare eller kompositör. Varför skulle barnen vara annorlunda?, och tvingas att likt den anekdotiskt berömde bysmeden själv uppfinna velocipeden? Vi möter här en strävan och en människosyn som i och för sig är framvuxen ur en fin och respektabel kärna, en vilja att främja människornas, elevernas eget skapande. Men strävan tar sig uttryck i ett program som får rakt motsatt effekt.
Den får en anti-kreativ, konservativ och resignerad verkan. Skomakaren bliv vid din läst. Gräv där du står. Och lyft inte blicken från den plats där du har råkat bli satt. Nöj dig med vad du har, odla din egen kål men låt dig inte lockas av vad andra kan ha att berätta som har dragit vida omkring i världen. Det är ju ett konservativt program, därför att det låter den vara fattig och kulturellt arm som redan är det, men inte hämmar den som på andra vägar har förutsättningar för kulturell, informativ och annan stimulans.
Så fortsätter jag då i den här skriften: ´Ni kommer snart att märka att många av huvudmomenten finns i flera ämnen och att en del huvudmoment är svåra att dela upp i ämnen. Då passar det bra att diskutera om i inte kan arbeta med flera ämnen samtidigt.´ Diskutera? Vad har barnen att säga om dessa ytterst komplicerade frågor? Om förhållandet mellan specialister och generalister. Om detaljer i intensivkunskapernas nödvändighet för att man skall kunna göra synteser och överblickar och spåra sammanhang kontra risken för snävsyn och fackiditoti om man inte också försöker ha ett kritiskt perspektiv utifrån på sitt ämne.
Vad är en sådan diskussion värd? Är inte den också en Potempkin-kuliss som döljer vad det är fråga om, nämligen det som framgår av den ledande formuleringen av frågan? Den döljer vad det gäller – en pedagogisk ideologi, en tilltro till värdet av blockämnen och möjligheter av genvägar till överblick och syntes. Eleverna skall alltså via dessa diskussioner manipuleras till att bli övertygade om blockämnenas värde och om möjligheterna att göra stora synteser och överblickar med ganska rapsodiskt hopsamlade detaljkunskaper.
Men så går det ju inte till i seriös och kreativ forskning eller i litterär och konstnärlig verksamhet. Det finns inga genvägar till självständiga och kreativa synteser. Försöker man sig på genvägar förbi de svåra och mödosamma kritiska intensivstudierna så hamnar man i en kåseri-kultur och inte i en kreativ och kritiskt hållbar kultur.
Skulle barnen och deras lärare vara bättre skickade för att ta sjumilakliv ut ur kunskapernas och färdigheternas täppor in i vishetens och mästerskapens riken? Bättre skickade än Goethe, Dante, Newton, Linné, Berzelius, Michelangelo, Karl Marx, Leonardo eller vem vi än väljer av sådana som verkligen har försökt sig på de övergripande synteserna och tagit sig dit steg för steg med stor möda och ödmjukt arbete och respekt för problemens rikedom och komplikationer.
Amatörism riskerar att hamna i ytlighet och nivellering och låter dem förbli kvar i kulturellt armod som bringas att nöja sig med det ytliga och ofullgångna.”
Här tog alltså en av landets ledande intellektuella klivet från sin Akademi ner till lärarnas och elevernas vardag och fann att mycket av det tankgods som dominerade skolans strävanden var inget annat än välvillig rapparkalja. Jag minns inga särskilda reaktioner på detta. Det blåste snabbt förbi.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Lars Gyllensten, Läroplansdebatt, Skolöverstyrelsen
Jan Myrdal undrade en gång över hur tidningsartiklar i den tidiga arbetarrörelsens press var så avancerade att de idag inte ens skulle ha kunnat presenteras för en doktorand. Han föreslog ingen förklaring, men egentligen är den självklar: Läsarna av arbetarrörelsens tidiga press ville något, medan skolutbildningen alltmer har setts på som en sorts konsumtion som ska konkurrera med film eller danstillställningar. Och då måste man resonera som dåvarande skolöverstyrelsen.
Problemet är än större idag, då ungdomsarbetslösheten ligger uppåt 30 procent. Varför ska man anstränga sig när man ändå inte får något för det – om inte som konsumtion? Som då måste säljas på samma sätt som annan underhållning.
För att skolan ska bli en seriös källa till kunskap för ungdomar, som själva anser sig ha behov av denna, måste ungdomarna ha ett mål för kunskapen. Ett intresse. Tidiga fackföreningsaktivister hade intresset att ta över landet, och kunde därför utsätta sig för träningsvärk. Idag framstår detta som en helt apart utopi, men vad finns istället?
Vad föreslår du själv, Knut?
Jan W!
Jag tror det ligger mycket i vad du säger. Om föräldrar manar sina barn att plugga för att det ska gå bra för dem, bättre än för det gick för dem själva, blir eleverna duktiga. Det visar sig bland t ex iranska invandrare, som blivit mycket framgångsrika i sina studier i Sverige. De och andra kommer delvis att ta över makten i landet inom en generation. Det är alltså möjligt att lyckas bra.
Men, systemet kan antingen uppmuntra dessa goda krafter eller gynna destruktiva tendenser. Sedan 30 år tillbaka har de destruktiva tendenserna lillåtits dominerat. Låt oss börja med att ändra på den saken.
Men om nu ungdomarna genomskådar all denna uppmuntran? Eller kanske man hellre skulle säga att rösterna från reklamvärlden överröstar eventuell uppmuntran från föräldrar och skolvärld?
”Framgång” förefaller ju vara minimalt kopplat till sånt man lär sig i skolor. I den värld ungdomar möter är framgång kopplat till att bli ”upptäckt” och sponsrad – närmast av en slump. Dessutom kommer Pikettys nya sköna kapitalvärld in där framgång är kopplat till att gifta sig med rätt arvtagare snarare än att ha framgång i yrkeslivet.
Vad har skolor att komma med här? Eller snarare – varför skulle skolan stå i opposition till dessa krafter? Skolan är ju ett officiellt organ som inte kan avvika alltför kraftigt från vad stat och kapital gör i övrigt. Jag tycker att det är lite obilligt att lägga på lärarna att vara nån sorts motståndsrörelse. De gör sitt jobb som vilken snabbköpskassörska som helst.
Jan W!
Ja, du kanske har rätt. I morgondagens mediala sköna nya värld står sig skolan och lärarna slätt. Det är kanske så att skolan då är mera till skada än till nytta, alltså i en obehagliga framtid. Trots denna möjlighet dristar jag mig till att hålla fast vid gamla folkliga värderingar.
Knut!
För all del. Men det känns obilligt att tvinga en yrkeskår att driva frågor som varken allmänheten eller de närmast berörda förefaller intresserade av.
De har tillräckligt mycket med mer näraliggande fackliga frågor, t.ex. att slippa allt rapporterande och annan NPM-idioti, så de kan ägna tiden åt eleverna.
Inte ens detta klarar de ju av, för övrigt. Lärare är nog den mest mjäkiga yrkesgrupp som existerar …
Även jag håller styvt på det tidiga 1900-talets folkbildningsideal. Men jag har aldrig trott att en statlig (eller för den delen marknadskapitalistisk) institution ska kunna vara till så stor nytta i det avseendet. Det får sin näring genom opposition, systemkritik och vilja att ta makten. Och sånt kan aldrig, aldrig tillåtas husera i ett offentligt organ.
Den blomstertiden nu vissnar
Dåliga framtidsutsikter för den svenska skolan.
Ingen nämnvärd förbättring av den svenska skolan är i sikte, så länge den oansvariga och alienerade vuxna befolkningen inte intar en mer intellektuell och kulturellt inriktat förhållande till tillvaron.
Så länge konsumismen fortsätter att odlas, (vulgärt och degenererad ”Ullareds-shoppandet”) och ytlig förströelse dominerar livsvärlden, (Onödiga renoveringar, meningslösa resandet, medelmåttig kulturförtäring, med mera), kommer de önskvärda och nödvändiga förbättringarna av den svenska skolan endast att bli på sin höjd marginella.
Emellertid, med kultursvaga och populistiska skolministerkandidater, som Björklund och Baylan, är dessutom förutsättningarna till förbättring mycket magra …