Mitt första besök i Las Vegas var strax efter finanskraschen för snart tio år sedan. Flera halvfärdiga byggen hade övergivits, och stan såg rätt deprimerande ut. Jag gick på strippen och fånglodde upp på hotellfasader och enorma reklamtavlor. Det var därför jag trampade i något kletigt på trottoaren, som visade sig vara bajs, människobajs.
Jag och sonen hade varit på biltur till Grand Canyon och den närbelägna Hooverdammen, båda längs Coloradofloden som flyter ut i Baja California-viken i Mexiko. Vi hade stannat för att äta lunch. Vi tog oss igenom ett rökigt kasino upp på andra våningen, där vi vräkte i oss en buffé av kött, fläsk, fisk, kinamat, pizza, coca-cola, efterrätt, kaffe och bakelser för elva dollar per skalle. Sedan vidare genom Death Valley och hem.
Mitt andra och senaste besök var för två år sedan. Nu var det full rulle, glitter, musik och massor med folk. Och otroligt hett. Vi hade bokat hotellrum och var på väg till New Mexico – frun och jag – och skulle se på stan och fortsätta nästa morgon. För några dollar mer kunde vi tagit in på Donald Trumps förgyllda hotell, men det låg lite för avsides.
Det var nyheten om massakern på 58 människor, som fick mig att ”återvända” till Las Vegas i morse. Steven Paddock, 64, från Mesquite, en småstad 15 mil bort på gränsen till Arizona, hade tagit in på hotell Mandalay Bay i ett rum på 22:a våningen, med ett dussintal skjutvapen, automatgevär, kikarsikten, pistoler, stativ, ammunition och en del elektroniska prylar.
Diagonalt över strippen – huvudstråket genom centrala staden – pågick en konsert, och han brassade på rakt genom fönstren med sina uppriggade automatvapen. De dödade människorna befann sig 400 meter bort. Han hade skaffat sig rejäla don.
Mr Paddock fanns inte i något brottsregister, och hans vapen tycks ha inhandlats helt legalt, bl a i butiken Guns & Guitars i hemstaden Mesquite.
Trots att jag läst många nyheter om amerikaner som dött av skottskador (några tiotusental per år), blev jag lite skakad av detta.
Å andra sidan händer det rätt ofta att 60 människor dödas av någon självmordsbombare, men det är nästan alltid i Afghanistan eller Mellanöstern och engagerar oss knappast. Både offer och förövare förblir anonyma och ses i väst som ”expendable”, oetiketterad förbrukningsvara.
Dock vill jag hävda att det finns ett samband mellan krigen mot försvarslösa länder i främmande världsdelar, militarismen på hemmaplan och hopplösheten, nihilismen, ökande överdoser och självmord och det blinda ursinnet hos så många så kallade vanliga amerikaner.
Men som vanligt begriper ingen någonting. Mannen bodde i sitt hus i sin lilla stad, och verkade helt normal. Det finns ju så många onormala typer.
En av dem, kanske också 64 år gammal, sitter nästan var dag några timmar på stentrappan upp till dörren in till mitt hus. Jag gissar att han sitter där av den enkla anledningen att jag aldrig bett honom flytta på sig. Det har förmodligen mina grannar gjort, när han testat deras trappor. Han ser otroligt lycklig ut och hälsar alltid på mig som en kär gammal vän. Jag hälsar tillbaks och kliver förbi honom uppför trappan. Han har aldrig försökt inleda en konversation, kanske talar han inte engelska. Ej heller tigger han, utan brukar mest pilla med sin mobil. Annars hänger han ofta utanför spritbutiken nere i gathörnet. Skulle han härskna till en vacker dag, har jag anledning att hoppas han går lös på grannarna och inte mig.
Vad som började som en protest av några fotbollspelare (amerikansk ”fotboll”!) mot polisbrutalitet riktad mest mot svarta amerikaner, har spridit sig och resulterat i en diskussion om stjärnbaner och nationalsång. Bakgrunden är bland annat att militären rutinmässigt visar upp sig på fotbollsmatcher, paraderar på plan, vecklar ut (och ihop) enorma amerikanska flaggor, leder ceremonier, spelar marschmusik och nationalsång. Redan har protesterande spelare avstängts eller fått sparken från sina jobb. På de stora matcherna flyger stridsflygplan i formation över stadion. Det känns välkommet att en och annan börjat protestera.
Jag sitter alltså i vilddjurets mage, the belly of the beast, och försöker förmedla några spridda tankar om läget. Väsentligen händer inget särskilt. Ett massmord här, lite protester där, ekonomin tuffar på och vapenfabrikanternas aktier steg i morse. Efter varje ”masskjutning” sprids rykten om att kongressen ska införa hårdare vapenlagar, vilket får folk att rusa till närmaste vapenhandlare och bunkra upp medan det är fritt fram.
På veganrestaurangens uteservering intill spritbutiken nere i hörnet sitter smala damer och intar sina veganluncher, medan deras snälla hundar serveras garanterat rent källvatten. Mitt emot är yogastudion igång från tidig morgon till sen kväll. Damerna (mest) som frekventerar detta etablissemang är än smalare och medför ibland hund. Kanske deltar även hundarna i yogaövningarna. I vart fall gör de ett väldigt harmoniskt intryck. Vi måste väl trots allt leva i den bästa av världar?
Bengt S!
Intressant med dina reflektioner direkt från LAS Vegas. Har kollat statistiken och de bekräftar naturligtvis det man spontant tänker.
USA är det land som har överlägset flest vapen per invånare och capita, följd av Jemen med Finland på tredje plats och Sverige som nummer tolv.
Finnarna har även drabbats av två vidriga dödsskjutningar 2007 och 2008 då sammantaget 18 personer sköts till döds.
Drygt 100 000 amerikaner dör varje år till följd av dödsskjutningar varav 32 000 kopplade till regelrätta mord.
Tror du är på rätt spår när du kopplar ihop de aggressiva krigen runt hela världen, den gigantiska militära försvarsindustrin, den sociala misären med droger, kriminalitet och avsaknad av sjukvård för folkflertalet o s v med det meningslösa bestialiska våldet.
Bengt S!
Balanserade och mycket väl återgivna glimtar direkt från ”the belly of the beast”! Såväl Stephen Paddocks eskapader som konflikten mellan Donald Trump och NFL/NBA har beretts rejält utrymme i den svenska medievärlden.
Inte minst intressant är det du skriver om den ohöljda nationalismen och den militära närvaron på diverse idrottsevenemang. Den förefaller olycksbådande, milt uttryckt. Själv har jag svårt för att etikettera USA som fascistiskt, men jag är öppen för att imperiet, numera, utvecklas ”i fascistisk riktning” och, kanske definitivt, befinner sig i nerförsbacken. Vad anser du själv?
Det faktum att en infantil gaphals som Donald Trump just nu är USA:s president säger i koncentrat något om hela vår – ja, om hela vår världs – situation just nu. Samtidigt är det väl klart att goda krafter finns även i USA. Presidentvalet borde ha stått mellan Trump och Sanders i stället för mellan två ungefär lika usla alternativ.
Vilka är de största hoten på den internationella arenan? Skulle USA ge sig på Nordkorea, om inte Kim Jong-un var en kärnvapentestare av hög klass? Det är jag långtifrån säker på.
Å andra sidan är det svårt att vara säker på någonting för tillfället. Det är det så många andra som är.
Jag vet att det är populärt här på denna blogg och andra politiska bloggar att förutspå USA:s nära kommande hädanfärd.
Jag tillhör inte den skaran som tror det, baserat på många vistelser i USA och familj i några av USA:s (och världens) mest dynamiska områden. Dessutom med möjlighet till jämförelser med Ryssland genom
återkommande resor dit.
Starka och oberoende institutioner i USA är t ex universiteten, med en mångfald som inte överträffas någonstans. Inom matematiken är USA en supermakt, där numera den tidigare balanserande faktorn av sovjetiska matematiker i världsklass saknas.
Jan Myrdal har, helt korrekt enligt min uppfattning, påpekat att han hade haft en mycket starkare plattform om han flyttat till USA och tagit en professur med hög anställningstrygghet och stor frihet vid något universitet. Jämför med Noam Chomsky.
Mats L!
Det är ju allt detta du säger om det storartade i USA som är så svårt att tänka sig att det inte ska kunna bidra till att räta upp den katastrofala utrikespolitiken och den dykande ekonomin. Här stångas två starka krafter mot varandra; folkets/bildningens/förnuftets institutioner gentemot MIC…
USA har en statsskuld på 21 triljoner dollar vilket är ruin inom 5-10 år enligt ekonomer från alla håll och kanter. Ohållbart!
Saudiarabiens Kung besöker nu Ryssland. På agendan – med Kina uppkopplad på länk – all handel med olja mellan Saudi, Kina och Ryssland kommer inom kort ske i den kinesiska valuta yuan (Renminbi).
Om Kina inte köper någon olja av Saudi blir det istället ökad import från Ryssland och Iran. Med tanke på att Saudi själva har mycket svåra ekonomiska problem innebär det att de tvingas gå med på oljehandel i den kinesiska valutan. Den är konvertibel med guld som backup.
USA:s hädangång som supermakt är ett faktum, det är bara tidsperspektivet som är lite osäkert, och vad som kan hända på resans gång, nya krig osv.
IMF har föreslagit att dess huvudkontor ska placeras i Kina, ytterligare en indikation, efter 70 år i USA.
Det som oroar mig mest är de totalitära tendenser som präglar urholkningen av den amerikanska demokratin.
Mats L!
Håller helt med dig i din beskrivning av ett litet, men viktigt segment, i det amerikanska samhället. Men politiska och ekonomiska omvälvningar sker inte nödvändigtvis för att folk har det dåligt, utan snarare när de känner att de håller på att få det sämre.
Det kan vara svårt att förstå och acceptera ”fiendens” styrka eller goda sidor. ”Med en så’n värsting (Trump, Putin) vid rodret måste undergången vara nära”, typ.
Mats Larssons påpekanden är viktiga. Även om kapten ligger och spyr i sin koj, finns det gott om duktiga matroser, som ser till att skutan seglar vidare.
Stormediernas ekonomirapporter är förvirrande men nästan alltid optimistiska: Andelen i arbete minskar, men det gör ju arbetslösheten också! Sysselsättningsgraden bland folk under 35 har minskat, men bland dem över 55 har den ökat! För kapitalismen är det väl strunt samma vem som trälar därute?
Till sist ett citat från Antifa in Theory and in Practice
av DIANA JOHNSTONE:
“Fascists are divided into two categories: the fascists and the anti-fascists.” (Fascister är uppdelade på två kategorier: fascister och antifascister).
– Ennio Flaiano, Italian writer and co-author of Federico Fellini’s greatest film scripts.