Varken mer eller mindre! När man för ett ögonblick glömmer det kan allt gå fel. Jag har mina exempel från barnen och skolan och har skrivit det många gånger. När diagnoserna blir viktigare än att lära känna eleven som en hel liten människa kantrar tillvaron fort för eleven. Rektorn, elevvårdaren, assistenten och läraren får sina löner oavsett hur de ställer sig i denna fråga. Men elevens chanser till skolframgång står och faller därmed.
Gerda Antti har idag en lysande artikel i SvD Kultur om samma sak. Hon angriper det på sitt sätt och pekar på att vår tid gör oss inskränkta:
”Nej inte talar vi om praktiskt arbete i dag, knappt att vi talar om människan, nu är det hjärnan som är på tapeten. Vi har fått hjärnan på hjärnan. Hjärnan, den som vetenskapen har klargjort bit för bit och gett namn på kvarter efter kvarter, och som det nu gäller för människan att hitta rätt i och komma till tals med. Inte livet som är huvudsaken, utan hjärnan. Och när vi talar om den är det som att bara tala om övervåningen i ett hus, som om nedervåningen och bottenvåningen inte fanns. Men hus med bara övervåning finns det inte.”
Saken är mycket allvarlig. Vi håller på att förlora förståelsen för fysiskt arbete, det som bygger på förbindelserna mellan fysik och tanke, att man blir klokare av att ta alla sinnen i tjänst för att lära nytt. Pianistens och hantverkarens händer lär hjärnan, inte tvärt om. När vuxna reducerar barns naturliga fysiska aktiviteter begår de övergrepp på den växande människan. Betrakta tvååringen som tultar omkring och pillar med saker hela sin vakna tillvaro. Även ätandet är fysisk förkovran. Samtidigt tränas språkets alla kanaler. Inte det ena först och det andra sedan alltså. Allt på en gång. Sömnen är den nödvändiga vilan mellan arbetspassen.
Samma sak talar Maciej Zaremba om i sitt första stora reportage i DN om den svenska sjukvården. Det är en uppgörelse med detta att dela upp en människa i olika krämpor och diagnoser. Herr Gustav B dör inte av sin svårartade cancer, utan av att bli behandlad av över 80 läkare under sina dryga 100 dagar på sjukhuset. Den ena hann inte ta reda på vad den tidigare kommit fram till, utan tog itu med det akuta tillståndet och pumpade i ännu en lugnande spruta. Eftersom en människa på sjukhus inte är lönsam (ur recurstilldelningssynpunkt) jagar vårdapparaten andra prissatta aktiviteter som kan förbättra ekonomin. Dit hör inte att låta en läkare ansvara för en patientens hela behandling.
Det här hade inte varit möjligt utan det som kallas New Public Mangement, som infördes på 90-talet och förvandlade vår mänskliga offentliga sektor till en koloss där ingen längre tar ansvar för människan. Skolans elever är resursgenererande enheter, lärare och annan skolpersonal är en tärande resurs. Vårdens patienter i ett ständigt flöde ut och in på undersökningar ger klirr i kassan, medan multisjuka på sjukhus tär på ekonomin.
Till S-kongressen i början av april har 175 motioner inkommit, där man med olika förslag försöker komma till rätta med denna nu snart 25-åriga kontrarevolution. Men S-ledningen, som behandlat och svarat på dem alla, är allmänt kallsinnig till allt som inte talar Löfvén-ledningens tydliga marknadsspråk. Lite nya restriktioner och kontroller kanske, men absolut inga strukturförändringar. Då förloras medelklassväljare (tror man).
Hjärnan, handen, foten, kroppen, könet, diagnosen, matematiken, hemland, språket, cancern, psyket, sexuell läggning och alla andra saker som formar människan, ska fortsätta att betraktas var för sig.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: diagnoser, Gerda Antti, nyckelord, Maciej Zaremba, S-kongressen, sjukvård, Socialdemokraterna
Det här med inlärning fungerar också baklänges.
Något jag blir medveten om under ett samtal med mammas ansvariga sjuksyster på det särskilda boende där hon nu framlever sina dagar under demensens ökande tyngd.
Efter att hon kommit in där och fått äta upp sig en tid tyckte vi bröder att hon återhämtat sig väl fysiskt och med ledsagare tog hon hyfsat långa promenader. Men sen kom vintern i månadsskiftet november-december och numer är effektiv snöröjning närmast okänd, vilket innebar ett abrupt slut på de fysiska aktiviteterna. Och nu märker jag sedan en tid att hon går allt sämre och ostadigare.
Syster Malin förklarar att det är en effekt av demensen. Vi lär oss att gå tidigt i livet, men för att behålla förmågan måste den underhållas. Kopplingarna i hjärnan måste hållas öppna, annars blir signalerna ut till de olika extremiteterna osäkra! Och jag förstår med ens att livslångt lärande har en djupare mening!
Ja, det är ett helvete att bli gammal! Så länge man har hälsan och förståndet någorlunda i behåll kan man glädjas. Många som var folkhemsradikaler på 60- och 70-talen kommer inom kort att hamna på våra äldreboenden. Många av oss kommer att bli dementa och kanske drabbas av cancer.
Exemplet Herr B i Zarembas artikel är för mig inte särskilt upprörande. Att vara gammal och ha cancer i terminalt stadium är sannerligen inget att drömma om. Det enda sjukvården kan göra i ett sådant fall är att lindra cancersmärtorna och försöka se till att döden blir så värdig och smärtfri som möjligt. Det lyckas så klart inte i alla fall.
Fy fan för att bli gammal!
Bosse!
Å ena sidan är det förstås oändligt sorgligt att livet på jorden bland människorna går mot sitt slut. Men är man runt 80 är slutet ganska naturligt trots allt. Man har då fått det som en människa rimligen kan begära. Man får glädja sig åt det och söka lite tröst i att döendet faktiskt är en lika självklar del av livet som födseln, som faktiskt är lika för alla.
”Jag går mot döden var jag går” heter det i en gammal psalm från 1700-talet. Men hellre än att deppa över åldrandet bör man dra sig till minnes vad Glynne Kihlberg, kvinnlig metallarbetare i Göteborg, sade på sjuttiotalet när hon intervjuades av författaren Folke Isaksson: ”Man är inte gammal förrän man är död”. Så hette också hans intervjubok med henne, utgiven 1973 i samarbete mellan Gidlunds förlag och Folket i Bild/Kulturfront.
Tack Margareta! Det där hade jag glömt.