Kan inte Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ta varandra i hand och visa var Sverige står? (Montage: Redax)
Belmarshfängelset ligger utanför staden Plumsted vid Themsen strax sydöst om London. Man tar tåget från London Brigde T-banestation och väl framme en kvarts promenad. Fängelset får många besök i dagarna. Men man får naturligtvis stanna utanför. Det är ett så kallat ”högriskfängelse”, befolkat av landets allra värsta förbrytare. Men det hindrar inte att där sitter sedan nära fem år tillbaka en helt oskyldig fånge – Julian Assange.
Om man följer Themsen, en timmes kanotfärd västerut, kommer man till ängen Runnymede, sydväst om London. Där tvingade den engelska adeln sin kung Johan Utan Land att 1215 underteckna en deklaration, Magna Carta, The Great Charter of Fredooms. Deklarationen ses som den första urkunden för hela västvärldens kamp för mänskliga rättigheter. Där står bland annat:
”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.”’
Den 20 eller 21 februari fattas i Londons High Court beslut om Assange ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri, vilket i hans fall kan betyda 175 års fängelse. De två domare som skall fatta beslutet, förstår de vilken tyngd deras beslut har? I domstolen och här i Belmarshfängelset, är det Västerlandets framtid som avgörs? Har vi nått toppen på yttrandefrihetens successiva landvinningar genom århundradena och nu börjar återtåget? En journalist som får sitta i fängsligt förvar i nästan fem år, utan att anklagas för något brott. Helt oskyldig. En grov förbrytare som sitter i häkte måste släppas efter ett par veckor – om det saknas bevis.
Vart är Västerlandet på väg? Assange har avslöjat allvarliga brott, begångna av USA och Sorbritannien under krigen i Afghanistan eller Irak. Enligt USA strider avslöjandena mot USA:s spionerilag, en lag tillkommen i samband med första världskriget, men tanken var väl knappast att lagen skulle tillämpas på journalister, vars verksamhet ju har ett gott skydd i den amerikanska konstitutionen.
Men – amerikansk lag gäller väl inte i Irak? Det har Assanges försvar påpekat, men i den karusell av åtal, överklaganden och återremitteringar av ärendet verkar inte detta faktum ha påverkat de höga brittiska juristerna. I stället handlar det om ett utlämningsavtal mellan de båda länderna. Därför hålls Assange sedan 2019 oskyldigt inspärrad på åtta kvadratmeter under tortyrliknande former. Normala rutinregler för hur länge man får hålla en anklagad i fängsligt förvar verkar som bortblåsta.
Inte nog med det, de krig varifrån Assange har avslöjat allvarliga brott är olagliga i sig och strider mot internationell lag. Julian Assange borde väl därför ha tredubbelt skydd, dels USA:s grundlagsskyddade yttrandefrihet, dels folkrättens förbud mot krig, dels FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det heter att vår värld ”är en värld där människorna äger yttrandefrihet…” Han har dessutom hela världens uppsjö av olika människorättsorganisationer bakom sig.
Stödet från den politiska sfären är dock mycket svagt. Ett stöduttalande från till exempel Sveriges statsminister är inte att vänta, inte heller från oppositionsledaren. När det gäller stödet från världens medier är stödet likaledes svagt. Man får intrycket att politiken och journalistiken här går hand i hand. Vad gör den utländska korrespondentkåren i London? I svenska medier verkar fallet nästan obefintligt. Fallet Assange verkar helt enkelt vara tabubelagt. Här gäller locket på. Fallet borde väl tvärtom trigga reportrarna att vara på alerten, ställa frågor. Att han överhuvudtaget sitter fängslad borde vara tillräckligt för att väcka uppmärksamhet eftersom han inte har begått något brott. Att han sitter fängslad under tortyrliknande omständigheter borde också väcka uppmärksamhet. Att han snart suttit fängslad i fyra år – utan rättegång – borde väl förvåna en och annan rättsreporter. Att han dessutom har avslöjat brott, hundratals krigsförbrytelser i flera olika länder, det borde väl blottlägga absurditeten i att han överhuvudtaget sitter fängslad. Hans belägenhet bland Englands värsta förbrytare väcker inte ens i London någon större medial uppmärksamhet. När tusentals Londonbor försöker väcka uppmärksamhet, håller varandra i händerna och omringar parlamentet i London i en aktion för Assange, då bryr sig inte ens BBC .
Den oro som fallet Assange spritt över hela världen gäller dock inte bara Julian Assanges person, utan än mer vilka återverkningar en utlämning till USA kan få. Julia Hall, Amnesty Internationals talesman i rättsfrågor, hävdar att det handlar om USA:s och Storbritanniens grundläggande inställning till yttrandefriheten och allmänhetens rätt till information. Vilka ringar på vattnet får en utlämning till USA världen över, där det finns gott om politiker och regimer som gärna skulle vilja hoppa över det där med yttrandefrihet och mänskliga rättigheter? Om västvärlden med sitt höga tonläge och pekpinnar till andra kring försvaret av dessa ideal inte själv bryr sig, varför ska då Iran, Ryssland, Syrien, Saudiarabien, Kina, Belarus osv, osv, osv bry sig.
Om Assange utlämnas och ställs inför domstolen i Eastern District of Columbia, vilka ska döma honom? Han är åtalad för spioneri på 18 punkter. Juryn är inte vilken jury som helst, utan består överväldigande av individer knutna till CIA, NSA (National Security Agency, underställd försvarsdepartementet) och liknande enheter knutna till den nationella säkerheten. Domstolen råkar vara belägen ett stenkast från dessa institutioner. Vid fällande dom förlängs de nära fem åren i Belmarshfängelset och förvandlas till livstid.
Flera författningsdokument runt om i världen har inspirerats av Magna Carta, däribland USA:s Bill of Rights från 1791 liksom FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna. Den brutale kungen Johan Utan Land försökte, precis som dagens politiker i London och Washington att kringgå Magna Carta. Men dokumentet lever trotsigt vidare efter 800 år. Det finns fortfarande möjlighet inför beslutet i High Court den 20-21 februari att höja sin röst till förmån för Julian Assange. Kan inte Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ta varandra i hand och visa var Sverige står? Eller har vi nått yttrandefrihetens toppunkt? Och nu återstår bara återtåget?
