Den 11 september 1973 förändrades livet för många chilenare (Kollage: Lisa Jansson)
En främling bär alltid / sitt hemland i famnen /som ett föräldralöst barn (Nelly Sachs)
Grå höst i Uppsala, året 1973. Datum 12 september. Om morgonen. Doktorandseminarium på Sociologen, att ledas av professor Ulf Himmelstrand. Sent omsider glider han, som vanligt iförd murarskjorta, långsamt och eftertänksamt in i salen.
Signalerar med sin kroppshållning djup bedrövelse. Rösten tunn: ”Militären har dödat Allende och tagit makten.”
Länge dröjde det inte, innan politiska flyktingar från Chile kunde höras i korridorerna på institutionen. Politiskt medvetna och välartikulerade med starka argument till hands.
De flesta aktiva i eller sympatiserande med MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionaria), långt till vänster om president Allende och det socialistiska parti han varit medgrundare till. Partiet förbjöds efter militärkuppen.
Hetsiga diskussioner, framförallt på institutionsfesterna. Om politiska strategier, vad Allende borde ha gjort och vad han inte gjorde när kupplaner började florera i Chile. Förhistorien tydlig med en demonstrerande, de fattigas regim hatande bourgeoisie. Varningssignaler inför vad som väntade.
Bara en tidsfråga innan de reaktionära krafterna, med stöd av USA och CIA (aktörer senare på Balkan och i Ukrainas proxykrig), skulle störta Allende.
Det slog mig, som om tiden inte fanns för det eller att det helt enkelt gjorde för ont, att det aldrig talades om känslor häftade vid den ofrivilliga flykten. Detta att tvingas bort för att gå i exil i ett fjärran land i den kalla nord. Hemlängtan? Rotlöshet? Saknad?
Som om dylika, svåra känslor inte existerade, men det gjorde de naturligtvis. Förträngdes när de började att uppstå?
Och är man vänster, är man en homo politicus i första hand. Allt annat måste stå tillbaka. ”Det privata är politiskt”, ett dåtida slagord. Men, för att tjata om det, vad med kvardröjande känslor? Och den tunga känslan av nederlag?
Aftonbladets kulturchef, poeten Karl Vennberg skrev, nästan sönderciterat, på ett mer allmänt plan: ”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse.”
Polen 1981, i december militärkuppen. Krigsförklaring mot den egna befolkningen. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc skulle krossas. Inte minst för att förhindra att statsoberoendets systemomstörtande idé skulle sprida sig till andra, totalitära östländer.
I Upsala dyker flyktingar upp, undan Jaruzelski och hans anhang. Jag engagerar mig i Solidarnosc stödkommitté. Ett viktigt och nödvändigt arbete. Pengar samlas in. De fängslade fackföreningsaktivisternas familjer har det bekymmersamt.
Transporter med livsmedel och varma kläder arrangeras till Polen. Jag erbjuder mig att åka med i en av dessa. ”Då måste du raka av dig skägget och klippa håret för att inte väcka uppmärksamhet.”
Likadant med de polska flyktingar som jag lär känna. Nog måste de ha saknat sitt hemland, där de vuxit upp och levt? Det pratades aldrig om Polen som något annat än ett politiskt projekt. Och hur man skulle främja solidaritet och stöd i Sverige och annorstädes.
90-tal. Muren har fallit. Jag handleder M, kommunist från Turkiet som obehindrat läser Michel Foucault på franska. En tvättäkta intellektuell, min spontana tanke. Ljusår från genomsnittsstudenten.
DDR erbjöd honom en fristad när han kastades ut och portades från Turkiet. Jag, kritisk mot DDR, diskuterar just ”realsocialismen” med honom. Vara kritisk mot beskyddaren, den hand som födde honom? Han tvekade inte. Fast jag kunde avläsa att det kostade på.
Men han vägrade att blunda för vad DDR egentligen varit, definitivt inget socialistiskt frihetsrike. Hans ideologiskt betingade lojala hållning prövades mot verkligheten. Den senare vann. Men smärtsamt var det politiska uppgivandet av de sista ”socialistiska” staterna för honom.
Allt han trott på, offrat sig för, fängslats och torterats för. Ett högt pris att betala.
M skrev en uppsats om sin själsliga belägenhet, fann orden för det som också fick döpa uppsatsen – den inre exilen. Den förtärande känslan av att inte höra hemma någonstans. Inte minst politiskt.
En flykting utan tillhörighet. Och utan att kunna föreställa sig flyktens upphörande. Ett svårhanterligt tillstånd. M led och brottades med det, uppsatsskrivandet fyllde därvidlag en hjälpande funktion.
Det låter patetiskt, och vore naturligtvis för mig främmande att jämföra mig med den som flytt för sitt liv. Men jag känner det som om jag också befinner mig i en inre exil, för att låna M:s uttryck, i samtiden.
Politisk ensamhet ett annat sätt att säga det på.
Hur agera, hur hantera det dåliga politiska samvetet, inhyst i den politiska ensamheten, för ett gammalt rödskägg?
Men, och det är ett viktigt statement. Ekstrand är en melankoliker, filosofiskt en existentialist, inte endast en homo politicus. Den senare spelar en allt mindre viktig roll när åldrande pågår. Den förgängliga existensen ställer sig för ett aktivt samhällsengagemang. Framtiden krymper.
Fotnot: I minne av 11 september 1973.
Lite märkligt men Chile är fortfarande delat i de som ansåg militärkuppen var berättigad och de på vänsterkanten som naturligtvis var emot. Allende var ju helt lagligt vald men hade det lika folkvalda parlamentet emot sig och försökte runda det genom att styra med presidentdekret. Om det nu var rätt eller fel?
Helt fel var i alla fall den brutalitet som användes vid kuppen och omedelbart efter. Det fanns ingen beväpning eller något hot från vänster och fackföreningarna. Och Pinochet var egentligen inte initiativtagare även om han nu blev symbol för kuppen. Han var inte ens invigd utan var på födelsedagsfest hos sin dotter när dom ringde och frågade om han var villig att vara med. Och det var han i högsta grad. Att kuppmakarna gav honom den möjligheten har tillskrivits någon sorts militär tradition att respektera senioritet och rang så överbefälhavaren Pinochet fick det bli.
1999 var jag i Santiago, Chile som återfått sin demokrati och just då passade en av de ledande kuppmakarna general Gustavo Leigh på att kola vippen. Och jag kunde se tidningarnas löpsedlar med stora bokstäver: ”El Busto Morte”, El Busto var tydligen smeknamnet. Och så blev det ett ståtligt begravningståg med stor militärorkester genom Santiago.
Jag bodde mitt emot presidentpalatset och kunde se att man förberedde sig på protester genom att köra fram vattenkanoner men det hela gick lugnt tillväga. Men lite märkligt kändes det, ungefär som om man skulle ordnat en parad för Hess i Berlin.
Fina och innehållsrika bilder direkt ur den Chilenska (och svenska) verkligheten!
Tack för dessa, Lasse E och Lennart P.
Ja Lasse. Detta är vänsterns ödesfråga. Den tas upp redan i Strindbergs Röda rummet. Den sympatiske snickaren Olle Montanus träder fram och håller sitt berömda tal:
Om Sverige – Några synpunkter.
I kapitlet som heter just Om Sverige, debatteras det friskt om Sverige, nationen och klassen.
Mycket läsvärt.
Eller, kanske den gjorde det trots allt. Men i så fall enbart mentalt. Han fick en fristad i Albion på sina yttersta dagar, men var då intagen på sjukhus och riskerade inte utlämning. Jämför med dagens situation där yttrandefrihetsaposteln Julian Assange, trots sin uppenbara ohälsa ej tagits om hand för vård utan fortfarande riskerar utlämning till vår moderna bödelstat, de amerikanska s k ”förenta staterna”. Med dagens motsättningar är det svårt att se enigheten föras vidare till kommande generationer.
Rum för eftertanke alltså! Mycket talar för en uppdelning i tre territorier av det förutvarande ”amerikas företa stater”; ett i mitten av traditionellt konservativa och inom ramen för detta helt överskuggande budskap demokatiska och två på respektive öst- och västkurst som officiellt hyllar ”demokratin” men i realiteten skyr vad folkstyret i realiteten kräver. Och vad ska vi i det läget med ett ”Nato” till? Detta är frågor vi som svensk nation skulle behövt dryfta under icke begränsad tidsrymd utan under flera år.
De patetiska ”Nej till Nato”-aktivisterna borde ställa sig denna fråga och se på vilket sätt den möjligen skulle kunna bli en påtaglig verklighet för varje röstberättigad medborgare i nordens största land (ja, bortsett från Ryssland förstås, men det blir vi ju varje dag påminda om dess helt monumentala oväsentlighet i nordiska frågar). I dagens jubilarietider fär vår senast regerande Bernadotte under femtio år kan det vara något att reflektera äver. Eller vad säger de juridiska finlirarna under Bernadotte-parollen ”Alliansfriheten”?