Väljarna har nu sagt sitt, och vad de sagt borde stämma alla demokrater till eftertanke. Vi ska vara glada att svenska medborgre sagt ifrån med sådan tydlighet och kraft.
Av de 8 partierna i riksdagen är det ett som är just avvikare – på ett trovärdigt sätt (SD). Jag säger inte att deras politik faller mig i smaken, men de framstår för en allmänt missnöjd väljarkår som konsekvent avvikande och oppositionella mot de senaste årens oroande inrikespolitiska utveckling (social nedrustning [sjukvård, skola, marknadisering…], okontrollerad invandring, ghettoisering, gängbrottslighet, dödsskjutningarna, organiserad knark- och människohandel, den fria rörligheten, svartjobb…), för vilken de sju gamla partierna måste kunna hållas ansvariga. Det är detta som givit skredet i årets val. Vän av vanlig och förutsägbar ordning och reda känner inte igen sig längre. De högerpartier som under galgen – av maktpolitiska skäl – vände på klacken och anslöt sig till SD:s politiska agenda gjorde ett klent valresultat. Varför rösta på en dålig kopia? Bättre att ta originalet.
Denna trend har nu pågått i 20 år. Årets valresultat är både en mycket tydlig tendens, alltså en fortsättning på något länge pågående och något från folkdjupet kommande i svensk politik. Det är ett skred, då SD nu växt till en maktfaktor som ingen längre kan ignorera.
Ungdomar, män och landsbygdsbor har strömmat till SD. Ungdomar för att de vill se snabba förändringar, män för att SD erbjuder enkla lösningar på konkreta problem och landsbygdsväljare för att man misstror det fina folket i massmedia och makthavare i storstaden. Äldre människor och kvinnor i allmänhet i storstäderna har valt att försvara ”anständighet” mot det hårdnande diskussionsklimatet, den offentliga sektorn och välfärden mot marknadisering och nedskärningar, genom att välja vad de uppfattat som tryggheten hos S och Magdalena Andersson.
Det var ett val mellan antingen ett ”uppror mot etablissemanget” eller ”tryggheten hos det etablerade”. Eller annorlunda uttryckt, mellan en tillbakalutad vänsterförsoffad konservatism (S) och en högerpopulistisk värdekonservatism (SD). En sund radikalism – i meningen för folkets välfärd och landets självbestämmande – menar jag helt har saknats alldeles för länge i svensk politik. Alla – inklusive SD – är för globalism, marknadisering, EU och Nato. Det är i mina ögon en stor bedrövelse.
Jörgen Huitfeldt skriver idag i DN en signerad ledare om hur fel (odemokratiskt) de sju partierna agerat mot SD sedan de gjorde riksdagsentré 2010. Han menar att SD ska bedömas utifrån vad de säger nu och bevaka att de håller sig inom demokratins ramverk. För, det är faktiskt tillåtet att kritisera invandringspolitik och public service till exempel. Det ligger alltså klart inom demokratins ramar. Varningsropen på att vi närmar oss en tysk 30-talssituation är kontraproduktiva. Jag citerar:
”Jag tror inte att SD, så länge de håller sig inom ramarna för det demokratiska systemet, kommer att kunna förändra landet i en riktning som en majoritet av medborgarna inte vill ha. I oron för SD finns en underton av elitism och ett slags rädsla för att väljarna inte förstår sitt eget bästa.”
Den sista meningen träffar mitt i prick. Etablissemanget verkar vara snubblande nära att sluta tro att allmänna val tjänar demokratin? Det är minst sagt olycksbådande. Men det får vi diskutera en annan gång.
Bra skrivet Knut.
Elisabeth II avled i veckan. I den sevärda filmserien The Crown finns en scen där den unga flickan, prinsessan Elisabeth undervisas av sin guvernant och får lära sig relationen mellan staten, konstitutionen och The Crown. Den kunskapen bar hon sedan med sig genom alla år. Därför kunde hon agera som statschef under alla möjliga och omöjliga parlamentariska krumbukter i staten. Till gagn för landet.
Det märks att vi i Sverige har en svag statschef. I vårt land verkar nämligen ministrar tro att de är staten. De tror att makten (deras makt) är lika med demokratin. När maktfördelning sker genom allmänna val (när de förlorar sina statsrådsposter) försvinner följaktligen också demokratin och vi övergår (enligt Strandhäll och andra) till fascism.
Jag hoppas att vår monark kan bringa ordning på torpet Sverige. Talmannen får väl stå för kaffe och dopp.
Det var väl samma ”från folkets djup” kommande krafter som, oväntat, förde Trump till makten 2016. Då var det ”rostbältets” bortglömda människor som, plötsligt, gick till valurnorna därför att dom uppfattade att någon förde något som kunde uppfattas som deras talan. Och samma ”vind” kan åter föra Trump till makten i nästa val! Det är mycket svårt att förhålla sig till en sådan situation – med Biden-regimen i åtanke och det FAKTISKA elände den har ställt till med (Trump pratade just mest, om och i drastiska former).
Ett skrämmande exempel på elitismen bland de s k eliterna var när tv-kändisen och statsvetaren Henrik Oscarsson Ekengren på twitter 2019 uppmanade eliterna att inte abdikera från ansvaret att opinionsleda. Men redan då hade eliternas opinionsbildande antagit folkfientliga och anti-demokratiska former. Det var lögner som presenterades som sanning och sanningar som angreps som påstådda lögner. Hur ska undersåtarna kunna känna tillit till en sådan elit? Ja, eliternas svar på den frågan var ökat ljugande och att organisera angreppen på fakta genom s k fact checkers. En sådan metod kommer förr eller senare att nå vägs ände och radera folks sista uns av tillit till de auktoritära eliterna.
Att medlemskap i våra traditionella partier har en ständigt neråtlutande trend är ingen bra utveckling för vår gamla folkrörelsedemokrati. Ett nytt parti visar dessvärre en annan enastående utvecklingskurva och det är Sverigedemokraterna. Förvisso är detta parti också ett ”folkrörelseparti” men med helt andra byggstenar i grunden. Inte alls homogen i samma mening, där bland annat fackföreningens samlade politiska kraft i organiserad form spelade en betydande roll.
Frågan är om det går att återfinna mångfalden och rötterna till den kraft som vilade på en tid då marken bröts för vårt styrelseskick, eller måste vi utveckla något annat nytt och stabilt i en annan form av organiserad folkrörelseanda.
Svåra frågor som folket inte får lämna över till diverse oerhört inflytelserika tankesmedjor och andra maktintresse, vilka med försåtlig agenda påverkar oss i flera avseende.
Som 40-tallist och därmed en liten del av efterkrigstidens uppbyggnad av välfärdssamhället sker mitt tillbakablickande med en viss sorg i hjärtat och jag tänker, vi kunde ju gjort så mycket bättre. Följt vår kartbild på ett mera noggrant sätt ty den är/var egentligen inte så illa ritad som andra starka intressen gärna ger sken av.
Oavsett är det trots allt en fantastisk resa min/vår generation gjort. Kanske blev inställningen alltför mycket; nu är det mesta färdigbyggt så vi kan luta oss tillbaka och bara njuta av vårt självspelande piano, samt utveckla med viss justering vårt fina reformarbete. Men ack vad vi bedrog oss, en ny tid tog över och nya systembyggare tillkom, som med kraft försöker lägga ut kursen mot deras utstakade mål.
Mycket, mycket bra Knut!
Kanske en inledning till den debatt om demokrati som du bjudit in till? Själv samlar jag material för en lämplig ”salva”.
Jag börjar med en kommentar som jag lagt på globalpolitics.se rörande valresultatet.
”En fungerande demokrati skulle lätt kunna avstyra Donald Trump och hans dubbel>gångare. En misslyckad demokrati och bankrutt liberalism säkerställer deras överlägsenhet.” Så inleder Chris Hedges en artikel på Scheerpost.
Det skulle kunna översättas till svenska förhållanden: ”En fungerande demokrati skulle lätt kunna avstyra Jimmie Åkesson och hans likasinnade. En misslyckad demokrati och bankrutt liberalism och socialdemokrati säkerställer deras överlägsenhet.” Betrakta det liberala centerpartiets ”För Sveriges bästa” och det socialdemokratiska ”Sverige kan bättre”. Handlar det ens om politik? Jämför det med följande socialdemokratiska slogan från extravalet 1958 om våra pensioner. På en av vår tids mest berömda valaffischer stod det: ”Gärna medalj, men först rejäl pension”. När jag var 16 år var SAP fortfarande ett parti som emellanåt ägnade sig åt arbetarpolitik.
Knut L skriver i andra mening börjar sin artikel med ”Vi ska vara glada att svenska medborgare sagt ifrån med sådan tydlighet och kraft.”
Jag är inte glad, varför skulle jag vara det? Ska jag vara glad för att så många svenskar tror på att Sverigedemokraternas avledningspolitik är riktig och rätt när de säger att alla allvarliga problem folket i Sverige nu har – med brottslighet, gängskjutningar, kvinnors otrygghet, den avvecklade välfärdsstaten, social missär m m – i huvudsak beror på den stora invandringen. Detta i stället för se att allt detta beror på en politik som gagnar och utformas av den härskande klassfraktionen, monopolborgerskapet, och att SD:s avlänkningspolitik gynnar denna del av borgerskapet. Men det är inte konstigt att folk har låtit sig förvillas då inga gängse massmedia eller någon av riksdagspartierna pekar ut de verkligt parasitära bovarna.
Jag är inte heller glad åt att vi nu med den tillträdande regeringen får en ännu mer nyliberal politik.
SD definierar sig som ett kultur- och socialkonservativt parti. De skriver i sitt partiprogram att ”…den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället genom att förena de bästa elementen hos den traditionella högern och den traditionella vänstern. Strävan efter att ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet, strävan efter att ersätta revolutionära tendenser med ansvarstagande reformer och strävan efter att ersätta tendenser till anarki och samhällsupplösning med trygghet, hög moral och lag och ordning.”
SD strävar alltså efter att ersätta klasskampen, det är de inte ensamma om, alla riksdagspartier har i olika grad och inriktning försökt att göra allt detta. Identitetspolitik i stället för klasskamp. Kamp mot invandrare istället för klasskamp. Bara kamp (en ineffektiv sådan) mot den allvarliga gatu-, förorts- och ghettobrottsligheten, men ingen politisk strid mot den enorma ekonomiska brottsligheten med skattefusk, bedrägerier, användande av illegal invandring och svart arbetskraft på byggen och i restaurangnäringen.
SD:s och andras försök att ersätta klasskampen är ju just en KLASSKAMP på utsugarnas sida. Kampen mellan klasserna kan varken SD eller vi andra tänka bort, den pågår med våldsam kraft därute vare sig vi vill eller inte. Just nu har storkapitalet ett stort övertag.
Kenneth L!
Mycket av det du skriver finns också i min text, fast uttryckt i mindre tydliga klasskampstermer. Vad som är min huvudpoäng är att demokratin inte får rundas av de sju (numera fem) anti-SD-partierna. Jag förordade redan efter valet 2018 att S skulle gå i opposition och låta ”högern” bilda regering. Nu är det ofrånkomligt. Kanske hade läget varit annorlunda idag om ”högern” fått makten redan då, kanske hade en förnuftig vänster då kunnat samlas under de nu gångna fyra åren. Risken för en riktigt reaktionär politik är – som du skriver – nu verkligen överhängande. Men allt måste nu hanteras inom demokratins ramar.
Kenneth L skriver ”Ska jag vara glad för att så många svenskar tror på att Sverigedemokraternas avledningspolitik är riktig och rätt när de säger att alla allvarliga problem folket i Sverige nu har – med brottslighet, gängskjutningar, kvinnors otrygghet, den avvecklade välfärdsstaten, social missär m m – i huvudsak beror på den stora invandringen.”
Nej Kenneth, det skall du inte. Men du skall vara glad över att ”så många svenskar” nu mer och mer sett att varken socialdemokrati eller liberalism längre förmår leverera en politik som inte missgynnar dem. Sedan är det din och min (om vi inte är för gamla och skröpliga) uppgift att så gott vi kan hjälpa till med nödvändig folkbildning. En folkbildning som MSM nogsamt kämpar för att ”så många svenskar” som möjligt inte skall erhålla.
Kom ihåg att Jimmie Åkesson ett par gånger före valet – utan att ljuga – kunde säga om de andra riksdagspartierna att det är de som är ansvariga för allt det dåliga i Sverige. Nu står SD inför sitt test: medansvar för förd politik.
Det verkar som att Knut Lindelöf, Bertil Carlman och jag är överens om att de stora problem som folket – i synnerhet det arbetande folket – står inför till stora delar beror på att det monopoliserade och monopoliserande skiktet av kapitalister har varit lyckosamma i sin klasskamp. Jag håller det även för troligt att vi kommer att vara eniga – inte i allt naturligtvis – om det ett bra tag till. Det är bra!
För min del innebär det att jag försöker akta mig för att bli alltför politiskt närsynt. Inte bli bolltittare och lägga allt för mycket uppmärksamhet på SD och de andra riksdagspartiernas parlamentariska göromål, utan att istället koncentrera mig på vad den kapitalistiska och finansiella eliten gör.
Bertil C skriver ”Kom ihåg att Jimmie Åkesson ett par gånger före valet – utan att ljuga – kunde säga om de andra riksdagspartierna att det är de som är ansvariga för allt det dåliga i Sverige.”. Men det är inte sant! Jimmie Åkesson och SD är inte så oskyldiga till den politik som förts, som de låtsas vara. Till exempel två gånger (2014 och 2018) har de tvingat den socialdemokratiska regeringen att regera med en högerborgerlig budget.
Men det viktigaste negativa politiska insatsen de gjort är att de antagoniserat motsättningen mellan invandrare och infödda svenskar. Detta istället för att med demokratiska diskussioner lösa den motsättning. Antagoniseringen av den motsättningen har fått till följd det arbetande folket i Sverige (i vilken majoriteten av ”invandrare” och ”svenskar” ingår) har splittrats, till glädje för storkapitalet. Ty vi inom det arbetande folket har i huvudsak gemensamma intressen gentemot det härskande skiktet.
Knut L. Skriver ”Risken för en riktigt reaktionär politik är – som du skriver – nu verkligen överhängande. Men allt måste nu hanteras inom demokratins ramar.” Jag tror det skulle bli en intressant och fruktbar diskussion om Knut L kunde förklara vilka, dessa demokratins gränser är var de ligger.
Kenneth L!
”Men det är inte sant! Jimmie Åkesson och SD är inte så oskyldiga till den politik som förts, som de låtsas vara. Till exempel två gånger (2014 och 2018) har de tvingat den socialdemokratiska regeringen att regera med en högerborgerlig budget.”
Nåväl, det är sant. Det vet både du och jag Kenneth L. Men hur många bland vanliga svenskar ”vet” och tänker så? I min omgivning vet man knappt vad ledarna för partierna i kommunen och regionen heter. Men man vet vilka partier som sitter i ledningarna (någorlunda). På riksdagsplanet ”vet” man att SD behandlas som ”något som katten tagit in” inte mycket mer. Alltså håller de nog med Jimmie Å.
De sanningar som du och jag vill ha Kenneth L, är nu förskräckande ofta de som MSM stenhårt gör allt för att dölja. Varifrån har t ex min dotterdotter (7 år) hämtat en sanning? Hon frågade mig när jag var i Stockholm i maj:
”Morfar, tycker du att Putin är dum?”
”Inte mycket mer än vad många andra är” svarade jag.
”Men han krigar ju!”
”Vem har berättat det?”
”Det har fröken sagt.”
Nog kommer man att tänka på Pontius Pilatus.