Den 6 juni skrev vi på köpekontraktet. Samma dag lossade jag en tunn boardskiva spikad i golvet under dörrmattan. Den visade sig dölja ett ruttet parti av golvet precis innanför dörren. Snabbt fram med såg och lite överblivet golvvirke för en provisorisk lagning. Torrt och fint under, men förmodligen ruttet av alla år med våta stövlar innanför dörren.
Så här skrev jag i dagboken 24 juni om värsta fyndet: ”… under fönstret mot verandan. Där flöt ut en gröt av miljoner myror och vita ägg ur väggen när jag fick loss masonit, panelbräda och tunn papp. Timret var som papper, helt genomborrat av åratals myrätande. Ännu tror jag att jag funnit det värsta. En rejäl reparation behövs av väggen och salsgolvet. Hur mycket som ska rivas och byggas nytt får vi se vad det lider. Just nu är det öppet rakt in i huset under fönstret. Måste få ihop något provisoriskt till helgen.”
Så blev det. Golvet i farstun, som var farligt ruttet, lagades så att vi slapp snubbla på väg ut och in och väggen tätades så att fri passage för småfåglar stoppades. Vi rustade till ett enkelt kalas för några stycken och hade en rolig midsommar full av förhoppningar.
Sommaren blev solig och varm. Det var bara att arbeta på helt planlöst. Ta itu med det som för tillfället såg roligt ut. Jag var mest nyfiken på hur golvet i storstugan såg ut under. Vi slängde ut alla gamla möbler och jag satte kofoten försiktigt i golvet. Tjocka plankor, men mjuka som lös kork på undersidan. Bärande stockar sjönk ihop i pulverhögar när kofoten kom i närheten. Jag bröt upp mer och mer och tänkte att; det tar väl slut. Men icke så, allt var mer eller mindre ruttet. Snart var hela storstugan utan golv. Bärande stockar var angripna av något konstigt vitt nät undertill och kunde plockas sönder som brunt träkol.
Bärande golvstockar hade vilat på upplag av stenar. Mellanrummen var fyllt med sandblandad jord nästan ända upp till golvet. Någon sa att det här byggsättet kallades ”mullbänk” och var vanligt förr för att undvika golvdrag.
Nu började den första sommarens sisufosarbete. Som tur var hade jag från början ingen aning om hur mycket som skulle grävas ut. Det skulle visa sig att berget var ganska ytligt i ena hörnet men djupare ner i två andra. I ett hörn stod spisen. När jag efter ett par veckors grävande och kärrande ut och in genom två dörrar fyllt en ansenlig grop, som senare skulle bli trädgårdsland, öppnade sig ett hällkar inne i rummet. Höstregnen rann rakt in i huset och fyllde karet. Detta vatten rann sakta ut genom sprickor i berget, men stod och fuktade upp huset så fort det inte var torrt ute. All jorden som jag kärrat ut hade varit vattensjuk stora delar av året. Inte konstigt att inomhusmiljön kändes något rå framåt höstkanten.
Men en krypande oro började kännas, myrfyndet kanske ändå inte var allt? Jag kontaktade Skadedjursbkämpare som inspekterade och konstaterade att golvstockarna var angripna av hussvamp (om än inte allra västa sorten) och myrorna var hästmyror (som kan äta hela hus). Men blir det torrt, kommer både svamp och myror att försvinna trodde dom. Alltså, bort med vatten och fukt!
