HÖGTIDSSTUND! I SVT1 – kan även ses på SVT Play och frestande att som arbetsbefriad göra det redan nu, denna tämligen grå septemberdag – Fattiga riddare från 1944. Jag har njutit av den flera gånger tidigare, men ser förstås med största glädje om den.
Köpings store son i en av huvudrollerna. Och jag säger bara: Thor Modéen!
The one and only. Den lysande stjärnan. Som gick bort alldeles för tidigt. När någon anlade kritiska, om än omtänksamma, synpunkter på hans begivenhet för kunjak, var svaret givet:
– Något skall man ju dö av!
Och så är det. Du kan dö av leda, också. Om du inte passar dig.
Tosse ägde, som glyttarna säger, i varenda scen där han förekom. ”Säg inte emot sig, säger jag.” En av hans återkommande repliker. Och: ”Jo, jag menar det.” Spefull min, något höjda ögonbryn, cigarrstump i mungipan.
En improvisationens mästare. Så förbålt skicklig. Hans exakta tajming.
Jag bara älskar det som nedsättande har kallats pilsnerfilmer! (En kärlek jag vet att jag delar inte bara med gamla stötar typ Skriftställaren. Även med yngre förmågor, som min före detta högt begåvade student Jonas, vi försummar inte att påminna varann om denna gemensamma kärlek.)
Icke minst en kanonrulle som klassikern Pensionat Paradiset. Högdragna, akademiskt skolade kritiker vid namn Sundgren och andra ondgjorde sig å det grövsta över den. Nå, de dömde ut den folkkäre mannen från Åsen, också. Vem bryr sig.
”Pilsnerfilmer” skall de förstås inte heta, med assocationer till snusiga, orakade pilsnergubbar. Folklustspel en bättre benämning. Och alltid med eliten av dåtidens svenska skådespelare paraderande på vita duken, huskorsens huskors Julia Caesar och andra.
Förresten, i Fattiga riddare har Modéen den oförliknelige John Botvid vid sin sida. Denne originelle karaktär. Bara han gör det värt att se filmen i repris.
När de tidiga, om man kallar dem så, svenska filmerna riskerade tas av tidens tand och förmultna, ingrep Ingmar Bergman. Jag har svårt för hans tillgjorda (som vi sa i Sandviken) filmer om neurotiskt navelskådande herrskap, men hyllar honom för hans insats denna gång.
Modéen var ett geni, visste Bergman. Godbitarna måste bara restaureras och bevaras för eftervärlden. Och så blev det. Till glädje för mig och otaliga andra. Heja, Bergman!
Samtidigt som jag skriver detta, snappar jag upp att det varit ett stort slagsmål mellan rivaliserande ”klaner” i Skåne. Och jag noterar att IS-kvinnorna återkommit till Sverige.
Denna förskräckliga samtid! I eftermiddag ned med persiennerna, fram med en kopp kaffe och tre Mariekex, på med Fattiga riddare. Mobilen avstängd och bortlagd.
Tar mig tillbaka till det Sverige som oåterkalleligen gått förlorat. Paradise lost. När folk var som folk. Och varken klaner eller IS-kvinnor fanns.
Jo, jag menar det! Säg inte emot mig, säger jag!
Vi kan heja på Nils Petter Sundgren också! Ett obetydligt minnesfel i Lasse Ekstrands text är att Nils Petter Sundgren spelade rakt motsatt roll i återupplivandet av Pensionat Paradiset. Han ondgjorde sig inte, utan var en av dem som återupptäckte filmen. Den hade tydligen inte visats på en generation, och Nils Petter Sundgren använde sin makt till att se till att den blev visad i TV. I så fall skulle NPS vara den som satte igång de senaste 50 årens tittande på Pensionat Paradiset. Detta kan man se i gamla Kvällsöppet på Youtube. Det klippet är ljuvligt att se: Olof Palme, Vilhelm Moberg, PO Enquist, Harry Schein, Nils Petter Sundgren – och är det inte en ung Mats Gellerfelt? På tal om Mats Gellerfelt, se när han ställer en fråga till Olof Palme!
Lasse E skrev: ”Tosse ägde, som glyttarna säger”. På tal om den yngre generationens oförmåga att tala god svenska, lade ni märke till Vilhelm Mobergs ord om att ”uppleva en situation”?
Ja, den store och esoteriske Ingmar Bergman kunde tydligen se storheten i till synes enkla filmer och skådespelare. Nils Poppe spelade ju en viktig roll i Sjunde Inseglet. Och Rocky från Jönssonligan (Nils Brandt) är faktiskt med i Fanny och Alexander.
Ingmars antagonist Bo Widerberg hade samma fingertoppskänsla för revyskådespelare när han gav Carl Gustaf Lindstedt huvudroll både i Mannen på taket och En handelsresandes död. I den förstnämnda filmen tar ju även Gus Dahlström och Bellan Roos plats som föräldrar till mannen på taket. Scenen med Rönn, Beck och föräldrarna runt kaffebordet är en av filmens höjdpunkter.
Piltnerfilmer saknar kvalitet att jämföra med Ingmar Bergman är inte relevant. Piltnerfilmer är närmast kuriosa och som det duger filmerna.
Höjdpunkten i Pensionat Paradiset är tveklöst Don Carlos stora bravuraria ”Jag är en äkta mexikanare”:
Är detta det tidigaste exemplet på jazz i en svensk film? Riktigt bra dessutom.
Minnet är en skälm. Tack, bäste Jan Arvid Götesson, för korrigering! Jag ber postumt herr Sundgren om ursäkt. Det hade varit mer på sin plats att låta Harry Schein bära hundhuvudet. Han skrädde inte orden, om jag nu minns (!) rätt, när det gällde att döma ut de filmer jag och många med mig ser om och om igen.
Köpings store son är jag inte, trots att jag till skillnad från Thor Modern faktiskt är född och uppvuxen i Köping. Thor föddes i Kungsör, som visserligen ligger ganska nära Köping, men kungsörsborna skulle nog inte hälsa mig välkommen dit längre om jag hävdade att han var Köpings store son. Det vore tråkigt eftersom min lillasyster sitter i Kungsörs kommunfullmäktige åtminstone fram till nästa val.
Lars Jansson. Klart det skall vara Kungsör! Förlåt. Kan inte skylla denna gång på att minnet är en skälm, vet inte varför jag inte skrev Kungsör, vet ju mycket väl att Tosse var Kungsörs store son.
Jo Lasse E, jag säger emot dig. Sverige var tråkigare och mer instängt förr, före invandringen. Klaner – vad sägs om Wallenberg-klanen som styr och ställer än idag? Här var det verkligen inget paradis på 1940-talet då filmen är gjord. Min mamma hade 19 hål i tänderna efter andra världskriget, min pappa hade legat inkallad nästan alla sex åren under gruvliga omständigheter, bland annat i Tornedalens iskyla.
Henrik Persson!
Jag växte upp i ett typiskt svenskt brukssamhälle präglat av en sträng social kontroll. Det fanns saker man bara inte gjorde, det var både uttalat och underförstått. Ljusår från dagens verklighet. Tråkigt? Instängt? Kanske. Man skulle sköta sig, samhället byggde på det. Värderingarna var gemensamma, det rådde inte relativism och normlöshet som nu, med uppkomsten av parallellsamhällen.
Henrik Persson!
Väljer man fakta kan man få fram olika bilder av hur det var förr, ofta motsatta bilder. Du har bitar av korrekt information om hur människor lidit och plågats under 1900-talet.
Men! Det är sannerligen inte svårt att förstå vad Lasse Ekstrand menar, från sitt Sandvikenarbetarklassuppväxtsperspektiv, med det förlorade paradiset när folk var som folk. När jag återkallar i minnet dem som föddes från 1895 till 1935, de som var äldre eller åtminstone vuxna i min barndom, inte är det tråkighet och instängdhet jag minns när jag tänker på det sociala klimat de skapade och upprätthöll. Jag tänker på en arbetare som blev verkmästare och hans hustru, och hur de lade dagar, månader och år på ideellt arbete i Ungdomens Röda Kors. Han nämnde någon gång att utbildning inte vara att tänka på i hans barndom, men det sade han utan bitterhet; det blev istället en skämtsam berättelse om att de bara hade haft brädlappar att skriva på, och av någon anledning en uppstoppad uggla att betrakta, om de ville ägna sig åt teoretiska studier. Men det fick bli som det blev. Man kan ju ägna sig åt omtanke om andra istället för fin karriär. Blott två gånger såg jag honom säga något ovänligt om andra: när finansmannen Anders Wall kom på tal – folk som flyttar runt pengar kunde lika gärna skjutas – och när vi under fjällvandring kom in i Norge till ett minnesmärke över krigsfångar som avlivats av tyskarna. Dessa svenska miljoner som ”var som folk” – smedmästaren, småbrukarparet, hemvärnschefen, skolbespisningsföreståndarinnan som lagade riktig mat – inte var det instängt och tråkigt att växa upp i deras land.
Man behöver inte göra allt till en diskussion om invandring. Bland så kallade etniska svenskar, hur spred sig idén om att tatuera sig? För mig ser det ut som om man vill flagga för omvärlden att inga normer gäller längre.
Uppgiften om att en ung person skulle ha 19 hål i tänderna efter andra världskriget förvånar mig. Under både första och andra världskriget förbättrades tandhälsan på grund av den knappa kosten med mindre socker. Folktandvården kom 1938.
Thor Modén med sin sceniska närvaro, timing och naturliga replik var absolut enastående inom svensk film och teater. En av de absolut största scenpersonligheter vi haft. På sätt och vis långt före sin tid.