Låt oss säga det utan omsvep: Den svenska regeringens politik i försvars- och säkerhetsfrågor riskerar att göra vårt land till ett naturligt förstahandsmål i ett krig mellan stormakter. Myndiga svenska regeringsföreträdare har valt sida, och detta utan mandat i allmänna val. Ett inofficiellt byte av generallinje har ägt rum. Sverige sänder ut soldater till områden där krig, eller inbördeskrig, råder. Vi tar ställning i konflikter. Det bör vi inte göra. Det gör oss sårbara. Vi är inför omvärlden ett land som står utanför alla allianser.
Jag har funderat mycket på hur detta skifte har kunnat ske. Det finns ett antal komponenter.
Det tidigare stora, statsbärande partiet har traditionellt haft ett inte oväsentligt politiskt inslag av pacifism och idealism. Det kunde tidigare förenas med väpnad neutralitet, som var detta partis generallinje från andra världskriget och framåt. När landets nationalbeväpning upphörde, med början på 1990-talet, kom en ideologisk aktivism i dess ställe – då gick det bra att förorda bruk av vapen, också för pacifister, men i främmande land. Den politiska oppositionen försvor sig åt en grumlig föreställning om historiens slut.
Alla internationella trätor var över, liberalismen hade segrat. Då kunde man sälja ut landets hela försvarskraft, liksom mycket annat såldes ut. Högteknologiska Nato skulle finnas som en försäkring och Sveriges territorium stå till förfogande för denna militärallians’ behov.
Ett ganska groteskt uttryck för tidsandan är hållningen hos svenska FN-förbundet, som sedan en längre tid förespråkar humanitär interventionism i namn av mänskliga rättigheter och tar lätt på hur det går för världsfreden. Den svårartade tragedin i Jemen är det sällan någon i dessa kretsar som bekymrar sig om. I Jemen har interventionismen ställt till det; det gjorde den också på Balkan. Där lever befolkningen ständigt med epidemier, hunger, våld. FN-förbundet vill göra FN:s säkerhetsråd till en krigsmaskin, genom avskaffande av stormaktsvetot som är en återhållande kraft i världspolitiken. Bryr det sig alls om hur det går för oskyddade Sverige i en sådan situation? Varför bedriver FN-förbundet kritik mot Förenta nationerna, men inte av svensk regeringspolitik?
Sverige är oskyddat främst därför att det inte har någon egen värnkraft. Dess medborgare har gjorts till åskådare, en publik som kan sitta framför datorn – givet att nätuppkopplingen inte är utslagen – och se hur det går för landet, som under ett fotbolls-VM. De politiska och militära eliterna ges fritt spelrum. I coronatider ser man emellertid motsatsen: hur medborgarna inte är åskådare, de är ansvarstagande aktörer. De hamstrar, de isolerar sig, de sköter sin sanitet. De får leveranser från andra eller levererar själva livsmedel och andra förnödenheter till behövande. Evenemang ställs in, traditionella aktiviteter skjuts upp. En viss misstro – eller kanske snarare skepsis – mot myndigheter finns. Den är sund, den bör finnas även i normala tider.
Men om någon beredskap som utlöses genom insatser utifrån är det inte tal. Inga solidaritetsförklaringar eller solidaritetsklausuler här inte! Det nationella tar överhanden. Det är på sätt och vis rimligt.
Sveriges statsminister ringde till Sydkoreas president för att få goda råd i dessa kaotiska tider. Utmärkt! Vi behöver ha vänner överallt. Här handlar det inte om mänskliga rättigheter eller ej, utan om simpel överlevnad. Vi ska inte förlora våra egna i onödan. Så borde också vår försvars- och säkerhetspolitik vara inriktad. Dess uppgift kan inte vara att vinna segrar, egna eller andras, utan att undgå eller minimera förluster. Vi ska inte dra på oss angrepp. Hellre i nöd än död. Hellre isolerad än exponerad. Den inofficiella generallinje som vår regering tycks ha antagit i säkerhets- och försvarspolitiken är bokstavligt talat livsfarlig. Den kan komma att dra olycka över oss. Men den retsamma Nato-lobbyn myser.
Artikeln ursprungligen publicerad på alliansfriheten.se.
Detta var en mycket intressant ”sammanfattningsartikel”. Den vill jag kommentera. Men då skall jag först tänka. En sak dock redan nu. Då jag vet att Anders B. brukar vara noga med orden måste jag fråga vad ordet idealism står för i ”… har traditionellt haft ett inte oväsentligt politiskt inslag av pacifism och idealism.” Är det idealism i motsats till materialism som avses eller den vanligare slappa betydelsen?
Utmärkt formulerat! Historiens dom över dessa politiker blir hård! Den transatlantiska Nato-ordonnansen H-ltqv-st borde sättas i karantän. Han är en riskfaktor. Just in Time–tänkande när det gäller militärt och annat försvar är direkt livsfarligt för vårt land!
Mycket bra och översiktlig logik Knut Lindelöf.
Bertil C!
Skulle tro att man här ska förstå idealism som motsats till realism.
Ja, nog är det lätt att bli misantrop. Först har vi i nästan två hundra år en neutralistisk säkerhetspolitik. Så gör vårt politiska etablissemang på några decennier om oss till en amerikansk frontstat. Och det utan något folkligt motstånd alls.
Donald Trump sände den 12 juni detta meddelande till det ryska folket:
”På uppdrag av den amerikanska regeringen och det amerikanska folket gratulerar jag Rysslands medborgare när ni firar ”Rysslands dag”. På denna helgdag firar vi 30-årsjubileet för förklaringen om ryska statens suveränitet, som erkände de ryska folks demokratiska ambitioner och suveränitet, deras århundraden med historia, kultur och traditioner och deras oförstörliga rätt till ett värdighetsliv. Det garanterade också deras rättigheter och lika skydd under rättsstatsprincipen och deras beredvillighet att leva i fred och harmoni med alla andra länder och folk.
När världssamfundet markerar 75-årsjubileet för slutet av andra världskriget, hedrar USA de delade uppoffringarna från alla som arbetade för att besegra nazismen, inklusive de miljoner ryska soldater och civila som ådrog sig enormt lidande och död. Vi får aldrig glömma att det i slutändan var samarbetet mellan stora nationer, inklusive våra två länder, som gjorde slut på nazisternas aggression i Europa.”
Samtidigt uppträdde USA:s moskvaambassadör Don Sullivan i en video och sade ungefär samma sak.
Kan vi nu hoppas på en insiktsfull analys av detta av SVT:s moskvakorrespondent Bert Sundström eller den frilansande Elin Jönsson?