DEN FÖRRE AMERIKANSKE utrikesministern Henry Kissinger uppmanar via videolänk vid en sammankomst på World Economic Forum (WEF) i Davos västvärlden att upphöra med sina försök att tillfoga ryska styrkor ett förkrossande nederlag i Ukraina och varnar för att ett långt krig skulle få katastrofala konsekvenser för Europas stabilitet på lång sikt.
– Det vore ödesdigert för västvärlden att svepas med av dagens känslostorm och helt bortse från Rysslands rättmätiga plats i en europeisk maktbalans.
Han menade vidare att det är bråttom att få slut på kriget och att få Ukraina att acceptera förhandlingar på villkor som ligger mycket långt ifrån deras nuvarande helt orealistiska krigsmål.
– Helst bör skiljelinjen vara en återgång till att Ukraina accepterar att Ryssland kontrollerar Krim och en tredjedel av Donetskprovinsen och Luganskprovinsen*. Att fortsätta kriget bortom den punkten skulle inte handla om Ukrainas frihet, utan vore ett nytt krig mot Ryssland självt.
Han framhöll också för mötet på World Economic Forum att Ryssland varit en viktig del av Europa i 400 år och vid flera kritiska tidpunkter i historien varit garant för den europeiska maktbalansen. Europeiska ledare bör inte tappa den långsiktiga relationen ur sikte, och de bör inte heller riskera att driva Ryssland in i en permanent allians med Kina. Med sin berömda känsla för realpolitik hävdade han att Ukrainas rätta roll är att vara en neutral buffertstat snarare än Europas östgräns.
Splittring i Europa märks nu tydligt. Tysklands vice förbundskansler Robert Habeck riktade i ett ilsket utbrott i Davos en anklagelse mot Ungern och andra motsträviga stater för att spräcka den enade EU-fronten och på så sätt förlama alla försök av att skapa ett fullfjädrat oljeembargo mot Ryssland.
Elva republikanska senatorer och 57 kongressledamöter i USA röstade emot hjälppaketet på 40 miljarder dollar till Ukraina. Även sammanhållningen i Washington knakar alltså.
President Zelensky höll sitt vanliga brandtal till forumet: Ryssland måste besegras och kastas ut från Ukraina och tillade:
– Det här är året då det kommer att avgöras om brutalt våld kommer att styra världen eller inte. Om så blir fallet blir det knappast någon mening med fler världsekonomiska fora i Davos, var hans budskap.
Meningarna går kraftigt isär och vidgas dag för dag bland världens makthavare. Stor oreda råder. Med så mycket satsad prestige från Biden, Johnson, Scholz, Habeck, von der Leyen, Stoltenberg, Niinistö, Andersson med flera är det svårt att se hur deras kappor ska kunna vändas i en riktning som Kissinger önskar utan att de ska svepas med av vindkantringen. Världsfreden och mångas politiska karriärer är nu hotade…
* Följande tolkning införd efter påpekande av Jan Arvid G: Ukraina accepterar att Ryssland kontrollerar Krim och en tredjedel av Donetskprovinsen och Luganskprovinsen
USA:s tre stora geopolitiska strateger, George F Kennan, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski har på olika sätt alla varit som analytiska inspiratörer – men även som direkt operativa under olika tidsperioder – tjänat USA-imperialismen.
Först Kennan som chef för utrikesdepartementets policyplaneringsstab skrev i ett berömt hemligt PM
”Vi har cirka 50% av världens rikedom men bara 6,3% av dess befolkning… Vår verkliga uppgift i den kommande perioden är att utarbeta ett mönster av relationer som kommer att tillåta oss att bibehålla denna ojämlikhet utan att skada vår nationella säkerhet.”
Detta kan ses som ett av USA-imperialisms måtto. Men mera berömd är han för sitt ”Långa telegram” där han skisserade strategin för att bekämpa Sovjetunionen och kommunismen. Han kom senare att kritisera Trumans tillämpning av denna strategi.
Henry Kissinger var Nixons utrikesminister (och krigsförbrytare) under slutet av Indokinakriget men också arkitekten bakom USA:s närmande till Kina på 70-talet. Han var emot USA:s inblandning och krig i Syrien bland annat med motiveringen att den bröt mot Westfaliska fredens principer om ickeinblandning i staters inre angelägenheter.
Och slutligen Zbigniew Brzezinski som var president Jimmy Carters säkerhetsrådgivare och som utformade USA:s politik för islamistiska motståndet mot Sovjetunionens invasion i Afghanistan. Han är också känd för sin geostrategiska analys om att Eurasien är nyckeln till världsherravälde och där han pekat ut Ukraina som den kritiska punkten för om Ryssland skall vara en stormakt av världsformat. Mycket av Brzezinskis tankar känns igen i Paul Wolfowitz och de neokonservativas imperialistiska strategi.
Men alla dessa tre, varav Kennan och Brzezinski är döda, har argumenterat mot Natos utvidgningen österut (Kennan tyckte att Nato skulle upplösas). Brzezinskis som var emot USA:s anfallskrig mot Irak säger: ”jag kan föreställa mig att Ukraina inom ramen för en konstruktiv kompromiss kommer att utvecklas till ett land vars inrikes- och utrikespolitik kommer att likna Finlands.” I andra sammanhang har han uppträtt med en mera militant hållning som att Ukraina borde beväpnas.
Varför dessa USA-imperialismens strateger har emot USA:s nuvarande politik borde vi antiimperialister fundera över. Varför dessa tankesprickor? Varför dessa förnuftiga tankar i just i vår tid av våra fiender?
Är där en felöversättning i texten? Knut L skrev att Henry K sade ”Helst bör skiljelinjen vara en återgång till situationen som råder just nu på slagfältet”. Men på videoinspelningen säger han ”status quo ante”, det vill säga ”status quo ante bellum”. Det skulle vara att Ukraina accepterar att Ryssland kontrollerar Krim och en tredjedel av Donetskprovinsen och Luganskprovinsen.
Jaha – och? Jag utgår från att många skribenter på denna blogg delar min motvilja mot Kissinger och vad han har stått för genom åren. Att plötsligt göra honom till en auktoritet har jag ingen som helst förståelse för.
Tillåt mig tillfoga att hans åsikter påminner mycket om vad det brittiska kommunistpartiet tyckte 1940, under inflytande av Molotov-Ribbentrop-pakten. Det är sådana inslag i kommunismens historia som 70-talsvänstern gjorde allt för att tiga ihjäl.
Jan Arvid G!
Ja, din tolkning är säkert den rätta.
Intressant att se hur många ”USA-motståndare” som tycker att Ukraina borde gå med på territoriella eftergifter för att inte riskera världsfreden. Som så är det naturligtvis en principiellt möjlig ståndpunkt. Det märkliga blir dock att på frågan om Kina då också borde vara beredda att avträda Taiwan, Hong Kong och Tibet för att inte riskera världsfreden blir det konstigt nog ett annat ljud i skällan.
Intressant att det enkla koloniala perspektivet har rotat sig fast så länge hos så många i Västvärlden.
Exakt vad i det brittiska kommunistpartiets ståndpunkt 1940 ska den svenska 70-tals-vänstern tiga ihjäl, Benkt Lundgren?
Chistian Nilsson skriver: ”Det märkliga blir dock att på frågan om Kina då också borde vara beredda att avträda Taiwan, Hong Kong och Tibet för att inte riskera världsfreden blir det konstigt nog ett annat ljud i skällan.”
Skall man vara konsekvent, behandla alla likadant, så borde USA avträda delstaterna New Mexico, Utah, Nevada, Arizona, California, Texas, and västra Colorado.
USA annexerade i Mexican-American War, under åren 1845–1848, territorium tillhörande Mexico, som senare kom att bli delstaterna New Mexico, Utah, Nevada, Arizona, California, Texas och västra Colorado.
Lär mer bl a här.
Dennis Nilsson!
Jag skulle vilja lägga till Hawaii till listan. USA invaderade på slutet av 1800-talet införlivade genom Bajonett-konstitutionen. Man hör på namnet hur Hawaii hamnade i den fria världen.
Dennis Nilsson!
På vilket sätt hotar USA:s annektering av delar av Mexico för 170 år sedan världsfreden idag?
Om man följer din logik så borde ju då Ryssland avträda allt land förutom Moskva med omnejd.
Den amerikanske matematikern, pianisten och satirikern Tom Lehrer, skrev många än idag aktuella texter t ex ”Who´s next”. När han fick reda på att Kissinger fått ett fredspris då slutade han skriva. Verkligheten överträffade dikten.
Äger en LP-skiva där Lars Ekborg tolkar, på svenska, Tom Lehrer.
Tom Lehrers ”Who´s next”. Mycket bra text.
Henry Kissinger är en insiktsfull företrädare för USA-imperialismen. Under det kalla kriget var Sovjetunionen USA:s främsta motståndare. När Nixon var president i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet var Kissinger nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister. I dessa roller såg han till att relationerna mellan USA och Kina förbättrades för att Kina inte skulle ha ett allt för bra förhållande till Sovjetunionen. Nu menar Kissinger att USA:s agerande driver dagens Ryssland i armarna på USA:s huvudfiende, som är Kina. Kissinger är således motståndare till Wolfowitzdoktrinen (1), som är ledstjärnan för den utrikespolitik som idag förs av USA. Kortfattat innebär Wolfowitzdoktrinen att USA är den enda härskande stormakten och att alla som motsätter sig USA:s inflytande och beslut skall bekämpas.
KÄLLOR
1. https://en.wikipedia.org/wiki/Wolfowitz_Doctrine
Sven-Eric Holmström! Efter att Nazi-Tyskland 1940 militärt krossat Beneluxländerna och Frankrike gjorde de fredstrevare mot Storbritannien. När detta avvisades av Churchill lade Tyskland skulden för det fortsatta kriget på Storbritannien. Det brittiska kommunistpartiet kommenterade: ”På detta finns inget svar. Storbritannien förklarade krig, inte Tyskland. Den brittiska regeringen hade kunnat avsluta kriget. De har valt att förlänga det.” Sådant (och även liknande uttalanden av ledande SKP-are vid den tiden) teg 70-talsvänstern om som sju dövstumsinstitut, så vitt jag minns. Inte ens trotskisterna drog fram detta.
Nu har jag läst Jan Arvid Götessons korrigering av Kissingers uttalande i den ursprungliga artikeln. Även om jag vidhåller min totala brist på respekt för Kissinger, så blir hans åsikt nu väldigt oklar. Om Ukraina ”bara” skulle acceptera den ryska annekteringen av Krim och delar av Donetsk- och Luhanskprovinserna, så måste de ju samtidigt kräva ett totalt ryskt tillbakadragande av alla militära trupper från övriga delar av Ukraina. Och då är det högst rimligt att kräva skadestånd för den förödelse som den ryska invasionen medfört.
Tack Tommy Sjöberg för påminnelsen om Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld. Flera av tolkningarna på skivan finns på nätet, bland annat här.
Att den nu 99-årige Henry Kissinger inbjuds att tala på World Economic Forum tyder på att betydande grupperingar inom USA:s härskarklass anser att han fortfarande har stor auktoritet och att hans budskap till Biden och neocons är angeläget, nämligen att det inte ligger i USA:s härskarklass’ intresse att fortsätta kriget i Ukraina till sista ukrainaren för att försvaga och åstadkomma regimskifte i Ryssland.
Det är intressant för att det visar motsättningar som är viktiga även för oss. När USA lägger om kursen är det troligt att även europeiska och svenska politiker som gått i deras ledband ligger illa till.
Den 26 maj 2022 höll USA:s utrikesminister Antony Blinken ett tal (1) vid George Washington universitet där ha beskrev USA:s inställning till och politik mot Kina.
Inledningsvis beskrivs Ryssland på följande sätt:
”Rysslands president Vladimir Putin utgör ett tydligt och närvarande hot.”
Därefter konstateras:
”Även fast president Putins krig fortsätter kommer vi att förbli fokuserade på den allvarligaste och långsiktiga utmaningen mot den internationella ordningen; och det utgörs av Folkrepubliken Kina.”
På inget sätt tar Blinken till sig Kissingers råd att USA måste tvinga Ukraina att ge efter för Rysslands krav och ”avträda land för ett erhålla fred” (2) för att därigenom hindra det fortsatta närmandet/samarbetet mellan Ryssland och Kina.
KÄLLOR
1. https://www.state.gov/the-administrations-approach-to-the-peoples-republic-of-china
2. https://www.nytimes.com/2022/05/25/world/europe/henry-kissinger-ukraine-russia
-davos.html
Bertil C!
Det blev fel låt Tom Lehrer – ”We Will All Go Together When We Go”
Här kommer rätt låt
Lars Ekborg – Vem sen?
Kenneth Lundgren ställer frågan: ”Varför dessa USA-imperialismens strateger har emot USA:s nuvarande politik borde vi antiimperialister fundera över. Varför dessa tankesprickor? Varför dessa förnuftiga tankar i just vår tid av våra fiender?”
I åtminstone fallet Zbigniew Brzezinski som jag studerat ganska noga så är svaret för mig tydligt. Brzezinski var en intelligent imperialist i USA:s tjänst som hårt kritiserade den mer korkade formen av imperialism (t ex i form av Bush d y) som hotade att isolera USA. I den meningen följde han traditionen från de tyska generaler som var emot Hitlers tvåfrontskrig. Däremot var han en vän av att försvaga Ryssland/Sovjet och påstår själv att han var arkitekten bakom att locka in Sovjet i Afghanistan för att ge Sovjet sitt Vietnam. Rand Corporations planer 2019, att locka in Ryssland till Ukraina är nästan en blåkopia av Brzezinskis 1979 när det gäller Afghanistan.
Brzezinski menade att USA var beroende av en allians med EU för att lyckas kontrollera världen. Och när han nämnde EU var det bara Tyskland och Frankrike han räknade med. Britterna kontrollerade de redan så kärnfrågan skulle gälla tyskarna och fransmännen. Om han fortfarande haft samma bedömning vet jag inte, men om så vore fallet så är Tyskland och Frankrikes position de viktiga. Och just de två länderna har ju varit en bromskloss när det gäller Ukraina.
Kan tänka mig att Brzezinski idag skulle vara tveksam till hur stabil den alliansen är. Just nu så kanske den verkar stark, Putins invasion har haft en starkt enande effekt på alliansen mellan EU och USA, men på sikt? USA:s traditionella geopolitiska skräckscenarie är ett starkt industriellt västeuropa förenat med Rysslands råvaror. Detta har man sedan länge befarat skulle kunna förvandla Nordamerika till en ointressant bortglömd ö ute i Nordatlanten.
USA:s skräckscenarie kan utan tvekan vara många europeiska industrialisters våta dröm. Att från västalliansens sida driva kriget i Ukraina för långt utdraget i tiden skulle kunna hota den alliansen om man resonerar i Brzezinskis anda. Den andra linjen skulle kunna representeras av Victoria Nulands ”fuck the EU”.
En allians byggd MOT någonting tenderar att vara kort och bräcklig. T ex EU:s mot Ryssland, har ”såpbubblans skönhet och bräcklighet”. Allians FÖR någonting är ofta mer livskraftig. T ex för fred och alliansfrihet, för ett hållbart användande av jordens resurser och liknande, med ett för vanligt folk meningsfullt innehåll osv.
Kapitalismen med sin inneboende olösbara motsättning, kan som bekant bara upprätthållas med fysiskt och psykiskt våld. Om inte Tom Lehrers utmärkta sång: We will all go together when we go, blir verklighet, vilket är fullt möjligt, upplever vi nu frambrytandet av en ny världsordning. Imperier dör, men nya skapas. Krig, blod och våld är priset. Vi befinner oss tyvärr sannolikt på den förlorande sidan.
Men medge att tricket att få med svenska folket på denna politik är imponerande. Socialdemokraterna har som vanligt agerat mästerligt! Visserligen har de troligen, som vanligt, fått vägledning av Hill & Knowlton, men ändå. Vi går nu plötsligt med i Nato, MEN, med förnuft! Alla ska med!
Det går bra för Sverige. Hela landet skall leva! Jag är så glaaaad att jag är svensk! Frågan är om inte Sverige har världens slugaste regering.
Jag träffade en gammal vän från mina år till sjöss som jag inte sett på mycket länge. Jag kallar honom här för Ismael. Givetvis kom vi in på Ukrainakriget. Han förklarade hur han såg på saken och här är hur jag uppfattade honom:
”Ukraina och ukrainarna har en mycket begränsad historia som stat och nation. Men det finns nationella krafter, både demokratiska och icke-demokratiska som förenas av sin strävan till frigörelse från Ryssland. Efter Maidanhändelserna 2014 fruktade Ryssland att Sevastopolbasen (på Krim, då tillhörande Ukraina) ganska snart kunde komma att övertas av Nato. Ryssland och prorysk milis tog då till miliära medel och efter ett flerårigt fryst läge, och ett avtal (Minsk-2) som aldrig tillämpades, gick Ryssland till fullt krig 2022. Det var ett förfärligt beslut eftersom Ryssland ser det nya kriget som ett slags fortsättning på första och andra världskriget, eller föralldel Napoleonkriget. Ukraina är i deras perspektiv bara en förevändning, en ”proxy” för att krossa Ryssland. Ju mer västmakterna uppmuntrar och rustar upp regimen i Kiev, desto mer ser Ryssland det som att detta bekräftas. Och lika lite som Stalin gav upp trots många svåra bakslag kommer Putin att göra det, inte ens om fienden sätter in allt de har. Det blir i ryska ögon ett civilisationskrig, en fråga om det egna folkets och kulturens överlevnad. Paradoxen är alltså att fast det är Ryssland som är angriparen, så är det väst som har nyckeln till freden.”
Ismaels idéer verkade förenkade och förfärligt drastiska. Men jag lovade att föra dem vidare, vilket jag nu gjort, om än summariskt.