Klassiska marker har jag beträtt åtskilliga gånger i livet, men aldrig förr torde mina sandaler ha vidrört en mark så klassisk som den jag berörde sommaren 1976. Det var då som jag anlände till den lilla byn Ujiji ett stycke från Kigoma på östra stranden av den mäktiga Tanganyika-sjön, där journalisten Henry Morton Stanley en gång fann doktor Livingstone. En anspråkslös minnessten, slät som en kopp kaffe i Hallsberg, vittnade försynt om det så berömda sammanträffandet mellan de båda männen. Solen log i mjugg, palmerna svajade och själv förnam jag vingslagens andäktiga sus.
Den historiska bakgrunden till det herostratiskt ryktbara mötet i Ujiji är onekligen värd en mässa eller två. Det ansåg också den självsvåldige Henry S, som på stående fot gav ut en tjock bestseller i ämnet. Lyckligtvis har även anständiga och omdömesgilla skribenter lämnat viktiga bidrag till helhetsbilden.
Hela äventyret inleddes på våren 1841, när den 28-årige läkaren David Livingstone anlände till Afrikas gröna berg och gula skogar för första gången. Den unge medicinaren kom ifrån Skottlands högplatåer och tänkte lika knivskarpt som en vältrimmad och samstämd orkesterklan. Frän och frispråkig var han av naturen, och i packningen förvarade han med den troendes rätt sin älskade bibel; livet igenom såg han sig själv som ett Guds redskap. Hans envishet trotsade all brevskrivning, och hans kristliga trosnit kunde försätta både skotska berg, italienska alper och rent av självaste Kilimanjaro.
Under de första tio åren på afrikansk mark ägnade sig doktor Livingstone främst åt sitt missionärskall nere i söder. Han tog Mary Moffat till hustru, sörjde för de infödda, underhöll en växande barnaskara och kastade av och till förstulna blickar mot Kalahari-öknen – men höll sig för det mesta i skinnet. Vid ett tillfälle var han bara hårsmånen från att ätas levande av ett svultet lejon inne i Bechuanaland men kom undan med blotta förskräckelsen och en illa sargad vänsterarm. Den morrande bjässen ”skakade mig”, heter det i dagboken, ”ungefär som en terrier handskas med en råtta”.
Men omsider tröttnade David Livingstone på den stationära missionärstillvaron. Efter att ha predikat Guds ord i gott och väl ett decennium bröt han upp och inledde sin oförlikneliga vandringskarriär.
För noga räknat 167 år sedan, förhösten 1851, upptäckte den rastlöse livläkaren Zambesi-floden mitt bland alla lianer, schimpanser, bananskal och apelsinklyftor, alltså en flytande vattenväg mitt i hjärtat av det svarta Afrika. Zambesifyndet gav honom blodade tänder; det bidrog också effektivt till att göra de geografiska upptäckterna i denna del av världen till en exklusiv angelägenhet för vita.
De kommande åren förflyttade sig Livingstone och hans bärare i nordvästlig riktning och tågade långt om länge in i Luanda (i nuvarande Angola) på västkusten. Ett par månader senare gjorde man helt om marsch och satte av mot Quilmane (som ligger i våra dagars Mocambique) nära Indiska Oceankusten. Vid framkomsten hade Livingstone och hans dristiga Davids-skara traskat runt i sammanlagt 9600 km, överflyglat kontinenten, upptäckt Victoriafallen och ideligen blivit tropiskt dödssjuka. Själv drabbades teamledaren av sin första malariaattack i maj 1853; därefter blev moskitpesten, dysenterin och andra farsoter hans ständiga följeslagare.
Det är fullt möjligt att Livingstone var politiskt osedvanligt naiv, och det är högst antagligt att han i sin kompromisslösa trosglöd framstod som en tämligen odräglig gestalt. Mörkrets Afrika skulle frälsas, så löd hans kungstanke, med kristendom och med handelsvaror i nu nämnd (o)ordning. Men framhållas bör att han – till skillnad från exempelvis Stanley – aldrig sällade sig till imperiebyggarna eller menade sig tillhöra en överlägsen ras.
David L ställde sig på den svarta ursprungsbefolkningens sida. På sin tid var han en av de få européer som inte med given automatik satte likhetstecken mellan negrer och halvapor. Intill sitt sista andetag förblev han en svuren motståndare till den lika vinstgivande som vedervärdiga slavhandeln.
Två gånger reste Livingstone hem till sitt brittiska örike, men där fick han ingen ro i själen: hans Afrika kallade på nytt. Mot slutet av sitt liv satsade han all sin energi på ett kort och ett, säger ett, gigantiskt projekt – upptäckten av Nilens källflöden. Den upptäckten skulle förläna honom en så stor auktoritet, trodde han, att alla och envar skulle lyssna till honom med öronen på helspänn – lyssna till honom då han brännmärkte slavhandeln. Onekligen en hedervärd strategi!
Men den gamle och hans manskap hamnade olyckligtvis på avvägar ute i bushen och kom aldrig fram till Nilens alfa, beta, gamma eller ens till dess delta. När Livingstone varit försvunnen i tre år, skickade man ut skallgångskedjor både från den civilisatoriska missionen och från draken New York Herald för att leta efter honom. Sprängaren ”Bula Matari”, mera bekant som den snörvlande spårhunden Henry Morton Stanley från Wales, gick, som redan framgått, i mål som ohotad etta. Den 10 november 1871 kunde denne Stanley formulera sitt riktiga antagande utanför ett förmodat Nil-tält i Ujiji:
”Dr Livingstone I presume!”
Själv anlände jag som sagt till denna solindränkta mötesplats ganska exakt 105 år senare. Om jag inte misstar mig, så har min fredskårskollega Bengt Svensson de nödvändiga och tillräckliga bildbevisen.
Stanley var en osannolik person med en hemsk barndom, som jag inte skulle vilja umgås med. Läste för åratal sedan Kung Leopolds vålnad, där han figurerar flitigt. I sin förbittring över sin frånvarande och försumlige fader ska Livingstones barn ha tagit sig ett annat efternamn.
Jo, i en fallfärdig lada i Blekinge ligger bildbevisen Mats nämner (om de inte alldeles bleknat bort). Vi hade tagit tåget de 120 milen från Dar es Salaam och gjort uppehåll i Dodoma och Tabora och anlände till Kigoma på självaste julafton. Elefantkött i stället för julskinka, rätt så segt. Sedan buss en mil söderut längs sjön (världens näst djupaste efter Bajkal) till Ujiji, som med sina 50.000 invånare sades vara världens största by. Livingstones lik minus hjärtat bars från nuvarande Zambia till Bagamoyo norr om Dar, varifrån det skeppades vidare till Zanzibar. I Bagamoyo (som var det sista av Afrikas fastland som tusentals afrikaner såg innan de såldes som slavar på just Zanzibar) finns ett minnesmärke.
Kom just på att vi gjorde något som Livingstone säkert inte gjorde: Tog en simtur i Tanganjikasjön.
Tänk om ”Dr Livingstone I presume!” mötts av ett förvånat: ”Nä, har aldrig hört talas om karln, jag är Hönsa-Pelle från Skillingaryd!”
Enda beviset för att Stanley skulle ha yttrat de berömda orden är hans eget påstående i en senare rapport till The New York Herald. Och han var känd för att fabulera. Men han (och hans uppåt 200 bärare) fann alltså Dr L. I yttrandet ligger ju en lågmäld humor, men framför allt illusionen om ordning och reda, allt under kontroll. Likt två brittiska gentlemen som råkar mötas på golfbanan eller bolagsstämman. Dr L irrade runt i Zambia ännu några år, letandes efter Nilens källa. Dokumenterat finns en enda afrikan, som han omvände till kristendomen. Afrikanerna tyckte det var en abstrakt och irrelevant religion som inte ens tillät polygami. Man kan fråga sig vad som drev udda typer som Dr L och Stanley (som bland mycket annat slagits först på sydstatssidan och sedan på nordsidan i amerikanska inbördeskriget). I slutändan tjänade de som spjutspetsar för europeisk penetrering, kontroll och exploatering av Afrika.