Till Maria julen 1998
Om Maria anat vad som skulle komma att hända hade hon inte valt hotell- och restaurangbranschen som område för sin praktiska arbetslivsorientering. Men vem kunde ana att något sådant skulle hända i den lilla småstadsidyllen vid Mälaren. Visst fanns det nu en snabbtågsförbindelse med storstaden Stockholm och alla dess hemskheter men Strängnäs var ju ändå fortfarande Strängnäs. Staden där allt bara går sin gilla gång.
Nu skulle hon alltså få prova på att arbeta på hotell Prins Oscar. Hon gladde sig åt att få komma dit i stället för till Hotell Rogge som såg så tråkigt och opersonligt ut. För när hon drömde om en framtid i hotellbranschen så var det ju små trivsamma hotell med en personlig atmosfär hon hade i tankarna. Med vinklar och vrår och spännande inredningsdetaljer. Kanske en lönntrappa som bara personalen kände till. Och hemlighetsfulla skåp med lådor som inte hade gått att öppna så länge någon kunde minnas. Som kunde innehålla allt vad hennes fantasi kunde tänka sig och litet till.
Prins Oscar visade sig vara just ett sådant hotell. Redan när hon sköt upp den gnisslande entrédörren förstod hon det. Det tog lite tid innan hon hann vänja sig vid dunklet innanför de tunga, snusbruna gardinerna. Men sedan såg hon portierdisken rakt framför sig, nödtorftigt upplyst av en bordslampa på en sinnrikt utformad fot bestående av en faun med listigt utseende. Med sina bockfötter och sin svans utgjorde han ett stadigt underlag för lampans mörkgröna skärm som spred sitt sken över en gammaldags ringklocka med en blanksliten tryckknapp av mässing och en handtextad lapp med texten RING.
Maria hann varken se sig mer omkring i foajén eller följa uppmaningen på lappen. För plötsligt dök ett snipigt ansikte upp över kanten på disken och tittade skarpt och misstänksamt på Maria som blev alldeles stum och stod blickstilla och bara väntade. ”Hur var det här då?” frågade slutligen det snipiga ansiktet irriterat och Maria återfick äntligen målföret. ”Jag söker herr Beckman. Jag skulle vara prao här” lyckades Maria klämma fram och tillade för säkerhets skull ”om det går för sig”.
”Prao” fnös ansiktet irriterat.
”Då blir det till att vänta. Patron Beckman är för tillfället utgången. Varsågod. Det går bra att sitta där”.
En mager hand med ett mycket uppfordrande pekfinger dök upp över kanten på disken och pekade på en nedsutten fåtölj i hörnet och Maria gick som förtrollad de få stegen över golvet och sjönk ner i den.
På något sätt kändes det som litet för mycket av det goda. Så här mycket genuin atmosfär kanske det inte var riktigt nyttigt att utsättas för när man var helt ovan. Det snipiga ansiktet försvann emellertid snabbt bakom portierdisken och ett stilla prassel, som när man vänder sidorna i en veckotidning, fyllde foajén med ro. Nu kunde Maria se sig om och hittade den ena detaljen mer spännande än den andra. Bakom disken hängde alla rumsnycklarna i små fack. Det var rejäla nycklar vars betydelsefulla utseende förstärktes ytterligare av en stor, konstfärdigt svarvad klump med rumsnumret ingraverat som skulle förhindra att de av misstag slank ned i en ordinär byxficka eller handväska. När Maria sedan lät blicken svepa över väggarna såg hon några oljemålningar med gammaldags porträtt, inom konstfärdigt snidade ramar, och ett antal kopparstick med jaktscener med ryttare i röda jackor och hundflockar med blodtörstigt utseende. Bredvid fåtöljen hon satt i stod en piedestal, krönt av en palm, som gjorde sitt bästa för att kittla henne i nacken med ett av sina långa blad.
Plötsligt hördes kraftiga fotsteg utanför dörren som gnisslande gled upp och släppte in en person med ett utseende någonstans mellan en välväxt valross och en engelsk godsägare från ett mindre, något förfallet slott, långt ute på landsbygden. ”Har det varit något?” mullrade en tordönslik stämma och det snipiga ansiktet dök som gubben i lådan upp bakom disken.
”Nej, här har inte varit något, patron” sa det snipiga ansiktet.
”Jag har varit fullt sysselsatt med gästernas räkningar och planeringen av dagens inköp. Det är inte lätt att hinna med alla arbetsuppgifter”.
Men nu ilsknade Maria till och for upp ur fåtöljen.
”Men jag då” utropade hon. ”Finns inte jag?”
Två förvånade ansikten vändes mot henne. Det snipiga blev om möjligt ännu snipigare medan ett brett leende spred sig under valrossens mustasch. ”Vad ser jag” mullrade tordönsrösten. ”Min lilla prao förmodar jag. Välkommen flicka lilla. Låt oss gå in på mitt kontor och talas vid”.
Så vände han sig mot den snipiga. ”Jag kommer att vara upptagen ett tag, fröken Glad, och vill inte bli störd. Var vänlig att anteckna alla samtal och tala om att jag sitter i ett viktigt sammanträde”.
Så föste han vänligt men bestämt Maria framför sig in i en korridor upplyst av lampetter, som såg ut som gamla gaslyktor, öppnade en dörr och bad henne stiga in. ”Här slår vi oss ned” sade han och visade på två väl insuttna läderfåtöljer. ”Ja kära nån” fortsatte han. ”Fröken Glad har jag fått för mina synder. Hon ingick i inventarierna när jag köpte hotellet och är den främsta orsaken till att jag aldrig får det fullbelagt. Men nu skall hon ha två veckors semester, tack och lov. Skall visst begrava en syster. Jag hoppas att hon har många syskon som snart skall den vägen vandra. Själv verkar hon odödlig. Men nu skall vi genast titta på vad du skall syssla med så att vi kan få Gladan ur huset”.
Det var många spännande saker Maria skulle arbeta med. Sitta i receptionen och svara i telefon. Notera rumsbeställningar. Ta emot gäster och visa dem rummen. Servera frukost i den lilla gästmatsalen. Skriva räkningar och ta betalt. Särskilt frukosten fick man inte slarva med framhöll patron med mycket bestämd och extra mullrande röst. Teet skulle dra i exakt tre minuter i en förvärmd kanna. Patron hade vid en av sina resor till England, det gick inte att ta miste på att det var hans favoritland, träffat mister Twining själv i tefirman Twining, Twining & Sons och ingående diskuterat tetillagandets mysterier. De hade varit rörande eniga om att ett rätt tillagat te är välgörande för såväl lever som njurar och av en avgörande betydelse för att nå goda resultat inom såväl krocketspel som rävjakter.
Första dagarna var det nervöst och svårt att komma ihåg allting. Men snart blev Maria varm i kläderna och trivdes allt bättre med arbetet. Flera av stamgästerna frågade om hotellet fått ny direktion, det hade blivit så ombonat och trivsamt, och Maria svarade diplomatiskt att det visste hon inte. Hon var bara prao här och det var kanske bäst att tala med patron själv.
Så en dag steg en mycket välskräddad person in genom dörren och presenterade sig som Vilhelm Hermelin, resande för Hemglass. De välpressade byxorna fick Maria att undra om mannen aldrig satte sig ner och de spetsiga skorna var om möjligt spetsigare än mannens spetsiga näsa. ”Jaha”, sa Maria. ”Det är ni som gör reklam för god musik och hemsk glass. Hjärtligt välkommen till Strängnäs, Mälarens pärla. Jag hoppas att ni skall trivas här hos oss”.
Mannen stelnade till och hon förstod att hon sagt något olämpligt. En del gäster verkade ha anpassat sig till fröken Glad och uppfattade varje vänlighet som ett otillbörligt närmande. För att något blidka den lille herrn gav hon honom det bästa rummet. Med utsikt mot domkyrkan och med lönndörren ut mot personalens trappa. Men han bara fnös irriterat, slet åt sig nyckeln och sa att han hittade rummet själv. Så försvann han mot trappan med klapprande tå- och klackjärn och den eleganta dokumentportföljen indignerat svängande.
På eftermiddagen dagen därpå kunde Maria för första gången ta den sista rumsnyckeln ur sitt fack och lämna den till en gäst. Sen stod hon en stund, nästan andäktigt, och tittade på alla de tomma facken innan hon ringde patron Beckman på lokaltelefonen och bad honom komma ut till receptionen. Hon hörde genast hur raska steg hastade genom korridoren och patron såg mer än någonsin ut som en bekymrad valross när han lätt andfådd frågade: ”Kära barn, vad är det som har hänt? Är det någon gäst som varit otrevlig mot dig?”
Maria sa ingenting, pekade bara med hemlighetsfull min på nyckelfacken, och det tog en bra stund innan patron fattade vad som hänt. Men då var det som ett mycket kraftigt och samtidigt mycket vänligt åskväder bröt ut.
”Nej men kära hjärtanes. Är alla rummen uthyrda? Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Lilla Maria, du är verkligen en pärla. Det här måste vi fira ordentligt. Spring genast iväg till Österhagen glass och köp precis vad du vill ha. Detta är en bemärkelsedag i hotellets historia. Tänk om prins Oscar hade levat och fått vara med om detta”.
Maria tyckte att det var ganska skönt att prins Oscar inte var med. Passar det sig egentligen att fråga en prins om vad han har för favoritglass. Och hur säger man? ”Önskar Eders Kungliga Höghet intaga …?” Nej strunt i det. Patron ville ha en stor strut med tre kulor glass med tesmak. Det hade hon fått lära sig redan första dagen. Och själv skulle hon passa på att smaka igenom alla sorter innan hon bestämde sig.
Men när Maria steg in i glassbutiken, i den gamla biografen Royals lokaler, så rann tårarna där som om man alldeles nyss hade visat Kameliadamen med Greta Garbo i huvudrollen. Det var ägarinnan, som stod bakom disken med tårarna droppande ner i glassbehållarna, medan hennes man vankade fram och tillbaka i lokalen med knutna nävar mumlande svavelosande eder. Det dröjde en stund innan de fick syn på Maria men då fick hon sig en synnerligen mångordig och detaljerad skildring till livs som kan sammanfattas på följande sätt:
På förmiddagen hade en överdrivet välskräddad man kommit in i affären och under förtjusta utrop som superbt, magnifikt på min ära, högst förträffligt och så vidare provat sig igenom hela sortimentet. På grund av hans stora intresse och uppskattning av produkterna hade de visat honom runt i tillverkningslokalerna. Huttrande hade han besett hela kylrummet och under utropande av nya lovord hade han i kontoret studerat den allra nyaste investeringen. Datorn där de lagt in alla sina hemliga originalrecept på de prisbelönta glassarna.
Alldeles nyss hade de så upptäckt att disketten, med de ovärderliga recepten, var försvunnen och förstått att de var bestulna på sitt livsverk. Det blev till att börja om från början med vanlig vaniljglass och sedan sakta arbeta sig uppåt bland sorterna. Det skulle ta år innan de lyckades återskapa de mest finessrika sorterna om de någonsin skulle klara det. Och vad värre var, recepten skulle kanske komma i händerna på Gangsterbolaget eller Hemskglass, som de brukade kalla sina mest hätska konkurrenter, som inte skydde några medel för att komma åt deras blomstrande rörelse.
När Maria hörde ordet Hemskglass gick det upp ett ljus för henne. ”Säg den där mannen. Hade han spetsiga skor på sig, skor som till och med var spetsigare än hans näsa eller möjligen tvärtom?”.
Jo näsan hade de lagt märke till. Den hade varit nere i praktiskt taget alla deras glassbunkar och skorna hade de med förvåning betraktat när mannen klagat över att han frös om tårna efter besöket i kylrummet. För att inte tala om pressvecken som var så skarpa att en tunn sträng av rimfrost lagt sig på dem som på tunna trädgrenar efter en frostnatt.
Nu påbörjades en ny mångordig redogörelse om den mystiske mannens alla förehavanden och Maria förstod att hon måste hitta på något för att inte bli kvarhållen hela kvällen. ”Det här tar Detektivbyrån Beckman & Kompani hand om” utropade hon desperat.
”Detektivbyrån Beckman?” sa glassmannen frågande. ”Och Kompani??” sa frun ännu mer frågande.
”Ja Detektivbyrån Beckman & Kompani” sa Maria bestämt och lade för säkerhets skull till ”UPA”.
”UPA” sa glassmannen och hans fru med respekt i rösten.
”Inte ett ord till någon. Saken måste hanteras under största möjliga sekretion. Polisen måste absolut hållas utanför”, fortsatte Maria medan hon snabbt förpassade sig själv utanför dörren och skyndade tillbaka till Prins Oscar.
Patron Beckman satt i fåtöljen i foajén och såg mer än vanligt ut som en valross. En valross som just hittat sitt livs största musselbank. Alla nyckelfacken var fortfarande tomma men Maria hade bara ögon för det som hörde till Vilhelm Hermelins rum. Det var lika tomt som alla de övriga. Raskt fick hon med sig patron in på hans kontor och gav honom en kortfattad redogörelse över situationen. Medan patron lyssnade förändrades sakta hans ansikte. När hon var klar hade profilen blivit skarp, ögonen genomträngande och rösten nästan metallisk. ”Det är Ville Vessla” väste patron. ”Jag är övertygad om att det är Ville Vessla. Nu måste vi först avskära alla flyktvägar. Du Maria börjar med att hämta hans skor”.
”Skall jag hämta hans skor?” utbrast Maria. ”Jag kan väl inte bara gå och ta hans skor?”
”Jo, du går och knackar på hans dörr och säger att skorna skall putsas. Alla bättre hotell putsar gästernas skor. Det är inget problem”.
Trots det kändes det mer darrigt än problemfritt när Maria knackade på dörren. Först lite försiktigt men sen ilsknade hon till och knackade hårt och bestämt. Efter en stund gläntade Ville Vessla på dörren iklädd en elegant sidenmorgonrock.
”Jag skulle hämta skorna” sade Maria bestämt.Och så tillade hon för säkerhets skull ”De skall putsas.”
”Mina skor putsar jag alltid själv” svarade Vesslan högdraget. ”Jag har just avslutat dagens putsning.” Och så försökte han dra igen dörren men Maria hade redan hunnit få foten emellan.
”Här på hotellet har vi en obruten tradition sedan starten att putsa alla gästers skor. Det har uppmärksammats av Guiness rekordbok. Ge mig nu skorna.”
Vesslan tvekade ett oändligt långt ögonblick, men så gick han och hämtade ett par skor som var spetsigare och mer välputsade än någonsin och lämnade dem till Maria.
”Men kom ihåg, om det är så mycket som en fläck på skorna i morgon bitti så kommer jag att klaga hos direktionen.”
Patron tog belåtet hand om skorna och låste in dem i en skrivbordslåda. Nyckeln hängde han upp på kroken bakom en tavla som visade Sherlock Holmes när han gick till angrepp mot det spräckliga bandet. ”En av de bästa historierna” muttrade han. ”Här är den i säkert förvar. Ville Vessla är ormrädd. Det är hans akilleshäl. Men nu måste vi se till att få ut honom ur rummet.”
Patron hade redan funderat ut hur allt skulle gå till. Med reservnyckeln skulle han ta sig in i Vesslans rum och simulera en brandövning. När han fått ut Vesslan i korridoren skulle Maria smyga in genom lönndörren och hämta hans dokumentportfölj. När hon var klar skulle hon avbryta övningen genom att slå på en gong-gong. ”Elementärt min käre Watson” avslutade patron sin genomgång och liknade nu mer en mysande tomtegubbe än en valross.
Maria stod nästan andlös bakom lönndörren och väntade. Så kom patron instormande i Vesslans rum och ropade med mullrande röst ”Elden är lös, alla gäster samlas i korridoren!” samtidigt som han slet täcket av sängen och handgripligen förpassade Vesslan ut genom dörren med huvudet före.
Så fort dörren stängts smög Maria in i rummet och började leta. Hon letade i det magnifika gamla klädskåpet, i skrivbordslådan, under sängen, i badrummet, ja överallt men ingenstans fanns någon dokumentportfölj. Bara en extra huvudkudde som någon glömt sätta örngott på. Hon blev alltmer nervös. I ögonvrån såg hon hela tiden dörrhandtaget flaxa upp och ner och hörde Vesslan ropa ”Gäller brandövningen bara mig. Skall ni inte väcka de andra gästerna?”.
Patron, som med en orubblig fot hindrade Vesslan från att öppna dörren, svarade lugn ”Ni är den enda gästen här i korridoren” vilket något motsades av att dörr efter dörr sakta gled upp, med sömndruckna ansikten försiktigt tittande runt dörrkarmen för att se vad som egentligen pågick.
Maria var beredd att ge upp sitt sökande när hon plötsligt fick ögonen på huvudkudden i sängen. För att vara en huvudkudde var den synnerligen fyrkantig och skarpkantad. Precis som en dokumentportfölj. Med ett språng var hon framme vid sängen. Jo där var portföljen. Vesslan hade stoppat in den i örngottsvaret för att ha den i säkert förvar. Snabbt bytte Maria ut portföljen mot lådan i nattduksbordet och sekunden efter var hon ute genom lönndörren och gav den överenskomna signalen på gong-gongen.
Lugnet hade åter sänkt sig över Hotell Prins Oscar. På patrons skrivbord låg Ville Vesslas dokumentportfölj och det låg något av julklappsstämning över rummet. Det knäppte diskret i låset när patron öppnade portföljen och försiktigt fällde upp locket. Överst låg en diskett med en glasstrut på etiketten som Maria genast snappade åt sig. ”Oj vad roligt det skall bli att lämna tillbaks den här till glassmakarna. Men vad är allt det andra som finns i väskan? Det ser ut som en hel uppsättning för en trollkarl.”
”Det här är Ville Vesslas förbrytarutrustning. Den tar vi hand om” skrockade patron belåtet och tömde hela innehållet i papperskorgen. ”Men nu skall vi skoja lite med honom” fortsatte han, plockade fram nyckeln ur sitt gömställe bakom tavlan, låste upp skrivbordslådan med skorna och slängde ned dem i dokumentportföljen som han stängde med ett knäpp.
”Kom nu Maria. Nu skall Ville Vessla få tillbaks sina nyputsade skor.”
Maria fick knacka flera gånger innan hon äntligen hörde hasande fötter innanför dörren. Efter en stunds mixtrande med låset blev en omtöcknad Ville Vessla synlig i dörröppningen. Han var så trött att han glömt ta på sig morgonrocken och blinkade förvirrat mot ljuset. ”Varsågod herr Vessla, era nyputsade skor med vänliga hälsningar från direktionen” sa Maria och sköt snabbt in portföljen genom dörrspringan. Patron tryckte bestämt igen dörren och sedan började han gapskratta. Det var ett skratt som likt ett åskmuller rullade fram genom korridoren och smittade av sig på Maria som skrattade så hon kiknande. Patron slog sig på knäna och fortsatte att skratta som en besatt medan dörr efter dörr öppnades och sömndruckna ansikten försiktigt tittade runt dörrkarmen för att se vad som egentligen pågick.
Bara Ville Vesslas dörr förblev hela tiden stängd.
