Det var under landsflykten i England som Raimund Pretzel (1907 – 99) antog pseudonymen Sebastian Haffner. Det namnet anspelar både på Johann Sebastian Bach och på Mozarts Haffner-symfoni.
Av olika skäl har jag kommit att läsa Haffners två mest kända arbeten nu i år. Jag började med En tysk mans historia: minnen 1914 – 33 (Norstedts, 2002), klassikern som skrevs för mer än 80 år sedan, och fortsatte sedan med Anteckningar om Hitler (Alba, 1980) i Karin Beneckes lysande översättning. Båda verken gjorde starkt intryck på mig, det sistnämnda inte minst. I det följande ska jag återge Sebastian H:s syn på Tredje rikets kansler i några omtvistade frågor.
I sina anteckningar konstaterar Haffner att Adolf Hitlers liv på ett märkligt sätt innehöll tre dramatiskt åtskilda faser: 1) Från 1889 ända till 1930 framstod den blivande ledaren för Das Reich som en ganska misslyckad existens utan vänner, utbildning, yrkeskunskaper eller några särskilda talanger. Han levde i praktiken från 18 till 25 års ålder som ett slags förtidspensionär men anmälde sig därefter på frivillig basis till aktiv krigstjänst. Erfarenheterna från 1914–18 års förhärjande världsbrand kom att bli hans enda egentliga utbildning; 2) Från 1930 till senare delen av 1941 ersattes de tidigare motgångarna av idel hisnande framgångar. I många år hade det obskyra högerparti som Hitler ledde varit ett misskänt promilleparti, men i samband med den ekonomiska turbulensen och massarbetslösheten på tröskeln till 30-talet bar det spikrakt uppåt. I januari 1933 utsågs Hitler till rikets kansler – hans första politiska ämbete någonsin. Sedan följde några år då allt gick Führern väl i händer, både in- och utrikespolitiskt: Wirtschaftswunder, full sysselsättning, militär upprustning, överlägsna krigssegrar 1939–41. Haffner är övertygad om att drygt 90 procent av den tyska befolkningen kan beskrivas som ”Hitleranhängare” (men inte nödvändigtvis som nazister) i 30-talets slutskede; 3) Från december 1941 till den självvalda döden i april 1945 kantades Hitlers väg på nytt av oupphörliga bakslag och nederlag. Hans förväntade självmord var strängt taget bara en tidsfråga.
Hitlers två viktigaste målsättningar var av helt olika karaktär. För det första ville han göra Tyskland till Europas dominerande makt och skaffa sig direkt herravälde över Ryssland, och för det andra önskade han utrota judarna överallt. Dessa bägge programpunkter gick stick i stäv med varann. Om Hitler varit en mera ”normal” politiker och inte drivits av skoningslös antisemitism, så hade han med råge kunnat nå sitt första mål och blivit hela Europas ledare. Men Hitler och vanlig normalitet har som bekant inte så mycket gemensamt.
I Sebastian H:s framställning är den ryska motoffensiven utanför Moskva den 5 à 6 december år 1941 den händelse som avgör allt… eller åtminstone oerhört mycket.
Genom Röda arméns väldiga styrkedemonstration blev Hitler medveten om att sötebrödsdagarna nu var till ända; några fler segrar av betydelse på de militära valplatserna skulle det knappast bli för hans del. Som en bekräftelse på att sanden runnit ut i timglaset, förklarade han krig mot Amerikas Förenta Stater torsdagen den 11 december – mot allt rim och all reson. President Franklin Roosevelts USA var det enda land som ville ha krig mot Tredje riket och Hitlers beslut, fattat helt på eget bevåg, var exakt vad den amerikanska stridsledningen önskade sig.
Nog är det en svindlande tanke att det var Hitler som möjliggjorde USA:s inträde i kriget!
Den 7 december hade japanerna i ett blixtanfall angripit Pearl Harbor, men enligt Haffner fanns inget samband alls mellan den attacken och krigsförklaringen fyra dagar senare. På den punkten är Haffner kategorisk. Han menar att Hitler i själva verket deserterade från sin politikerroll – och faktiskt AVGICK (!) i bildlig mening – då han blev övertygad om att kriget inte längre gick att vinna. Hans utspel den 11 december var ett sätt att besegla nederlaget.
”Om det tyska folket inte är tillräckligt starkt och offervilligt i kampen för sin existens, så kommer det att gå under och förintas”, kungjorde Hitler redan den 27 november -41. ”I så fall tänker jag inte fälla en enda tår över detta folk.”
Efter att ha övergett sin första målsättning inriktade sig Hitler fullt ut på sin andra – Förintelsen. Efter krigsförklaringen mot USA uppträdde han enbart i förbrytar- och massmördarrollerna. I Wannsee den 20 januari 1942 stod judefrågan och ’Den slutgiltiga lösningen’ överst på dagordningen. Från och med denna tidpunkt avlivades även tyska judar i industriell skala.
Haffner anser det missvisande att kalla Hitler fascist och NSDAP för ett fascistiskt parti. Han påstår att likheterna mellan nationalsocialism och stalinism är större än likheterna mellan nationalsocialism och den sorts fascism som, framför allt, Mussolini kom att personifiera – och vidare argumenterar han för att Hitler, på åtminstone en väsentlig punkt, framstod som socialist: han ”socialiserade” människorna i sitt Tredje rike! Ja, samtliga medborgare utom de förföljda inordnades planmässigt i ett disciplinerat system eller, annorlunda uttryckt, i en påtvingad gemenskap.
Detta är också vad som skedde i Sovjetunionen under Stalin liksom i DDR med flera gamla öststater.
Särskilt bestickande är det, alltjämt enligt Haffner, att i dessa avseenden jämföra Hitlers tusenårsstat med det Östtyskland (DDR) som uppstod efter kriget. Skolbarnen organiserades på 30-talet i Jungvolk – resp. i Junge Pioniere i 50-talets DDR –, tonåringarna i Hitlerjugend – Freie Deutsche Jugend i DDR –, ’militäridrottsmännen’ i SA eller SS – Gesellschaft für Sport und Technik i DDR –, kvinnorna i Deutsche Frauenschaft – Demokratischer Frauenbund Deutschlands i DDR –, och för alla som ville klättra och så långt möjligt slå sig fram gällde det att tillhöra Partiet med versalt P (för övrigt det enda tillåtna). Den här typen av obligatoriska samfälligheter hade inte alls samma specifika vikt i fascismens Italien som i Tredje riket eller i Stalintidens Sovjet och DDR.
Den fascistiska staten är ett korporativt organiserat ståndssamhälle med helt annan klasskiktning än i nazismens Tyskland.
Efter att de revolutionära flodvågorna ebbat ut i Europa under 1920-talets första år, såg sig Stalin och hans bolsjeviker tvingade att lansera den kända formeln ”socialism i ett land” (nämligen i och endast i Sovjetunionen) för att blidka supporterskarorna och gjuta olja på vågorna. Men vad är ”socialism i ett land” om inte nationalsocialism? Även föreställningen om ”det klasslösa samhället” tangerar idén om ”den sunda folkgemenskap” som utmärks av lägerliv, fotvandringar i daggvått gräs, iskalla avrivningar och allsång i skymningen.
Jag har alltid inbillat mig att Hitler-nazismen var – och är – ett slags fascism, låt vara en mycket grövre och råare variant än exempelvis Benito Mussolinis, och att Tyskland och Italien var både naturliga och logiska bundsförvanter i andra världskriget. Tack vare Haffners analys misstänker jag att det synsättet är starkt förenklat. Bland annat för det med sig att Stalins terrorstat, liksom för övrigt Maos kinesiska folkrepublik, hamnar under radarn och därmed framstår som ”Det ondas” motvikter eller rentav som fullt tänkbara ideologiska alternativ, åtminstone vad Kina beträffar.
Tack vare Haffner misstänker jag åtskilligt mer än så. Till det hoppas jag få möjlighet att återkomma – i en som vanligt oviss framtid.
Mats Parner har rätt i att ”efter att de revolutionära flodvågorna ebbat ut i Europa under 1920-talets första år, såg sig Stalin och hans bolsjeviker tvingade att lansera den kända formeln ’socialism i ett land’ (nämligen i och endast i Sovjetunionen)…”.
Men ”endast i Sovjetunionen”? Man hade ju bildat Komintern vilken, om än underordnad Sovjetunionens utrikespolitik, ändå fyllde en viktig revolutionär funktion.
För det andra undrar jag om ”socialism i ett land” lanserades för att ”blidka supporterskarorna och gjuta olja på vågorna.” Är det inte naturligare att när ”de revolutionära flodvågorna ebbat ut i Europa” fanns det inget annat alternativt, vare sig man hade ”supporterskaror” eller ej?
För det tredje, skulle Lenin & Co, efter att ha segrat i inbördes- och interventionskriget, genom diplomatiska kanaler ursäktat sig och meddelat att det där om ”socialism” kanske inte var någon bra idé och att andra nu fick ta över? Själva skulle de lösa flygbiljetter till Argentina …
Vilka källor använder Haffner? Jag är alltid lite skeptisk till utsagor om politikern och personen Hitler. Hur många olika varianter av Hitlerporträtt har vi inte undfägnats med genom åren?
Det kanske är att svära i kyrkan, men jag tror inte vi kan komma ifrån den förkättrade David Irvings biografi som bygger på arkivmaterial från krigsåren. Man ska komma ihåg att nästan allt protokollfördes, t o m telefonsamtalen. Ingen har såvitt jag vet kunnat anta Irvings utmaning – att dokumentera en hitlerorder om Förintelsen, d.v.s. något som refererar till en stående avrättningsorder på alla judar. Däremot finns andra order om kända förbrytelser redovisade; kommisariatordern, eutanasiordern, commandoordern, gisslanordern, etc.
Hitler hade redan två månader före Pearl Harbor gjort en ödesdiger tabbe: att förklara kriget i öster som i stort sett vunnet. Detta berövade honom hos det tyska folket den nimbus av militär och politisk trollkarl som han skaffat sig sedan 1933, att kunna ”gå på vatten”, att lyckas med det till synes omöjliga.
Mats P!
Du skriver att Hitler hade ”med råge” kunnat nå målet att ”göra Tyskland till Europas dominerande makt och skaffa sig direkt herravälde över Ryssland” om han givit upp sin antisemitism. Är det din slutsats eller Sebastian Haffners? I vilket fall som helst är det ett mycket intressant påstående som skulle kräva ett ordentligt förtydligande.
Mats Danielsson!
Om David Irving och hans verk har Sebastian Haffner mycket bestämda åsikter. På sidan 175 skriver Haffner följande:
”Nyligen /år 1977 närmare bestämt, MP/ har en engelsk historiker, David Irving, bestridit Hitlers ansvar för just morden på judarna. Enligt Irving skulle detta massmord ha begåtts bakom ryggen på Hitler på Himmlers initiativ.”
”David Irvings teori är ohållbar därför att den saknar all sannolikhet. Under de förhållanden som rådde i Tredje riket skulle det ha varit fullkomligt omöjligt att genomföra en aktion av detta omfång utan Hitlers kännedom och till och med mot hans vilja. Adolf Hitler hade ju själv i förväg proklamerat ’förintelsen av den judiska rasen’ i händelse av krig, och tydliga uttalanden både av Hitler och av Himmler vittnar om att Hitler var den som gav befallningar och Himmler den som utförde dem. Vid så många som fem tillfällen under loppet av 1942, ’den slutgiltiga lösningens’ första år, nämligen den 1 januari, 30 januari, 24 februari, 30 september och 8 november, berömde sig Hitler öppet av att ha förverkligat sin på förhand förkunnade plan.”
Därefter följer ett längre Hitler-citat, som helt skjuter Irvings funderingar i sank.
Anders Persson!
Efter att ha ockuperat och militärt besegrat en lång rad europeiska länder och slutligen gett också Frankrike dödsstöten (1940) VAR ju Hitler de facto hela vår kontinents obestridde ledare. Om han velat – men han ville inte, eftersom han upplysningsvis råkade vara Hitler… – så kunde han synnerligen enkelt ha fått till stånd ett fredsfördrag med fransmännen och därmed sin ledarposition entydigt bekräftad. Men Hitler var helt inriktad på att kasta sig över Sovjetunionen.
På sidan 264 i Dussinet fullt/Skriftställning 12 (Norstedts 1982) konstaterar Jan Myrdal följande:
”… Hitler-fascismen var antisemitisk. Men antisemitismen är i och för sig inte nödvändigt förknippad med fascism. För den tyska fascismen kom den att bli en avvikelse och belastning som bidrog till nederlaget i kriget.”
Såvitt jag kan se är det här påståendet helt okontroversiellt – låt vara att Haffner skulle protestera mot att Myrdal blandar samman fascism och nationalsocialism – och Myrdal har även vid andra tillfällen gjort sig till tolk för denna tankefigur. Det är inte så konstigt: Förintelsen, det systematiska utrotandet av judarna, stal ju enorma resurser från krigsansträngningarna. (1007 tecken!)
Mats P!
Historien kan inte anses börja 1942. Jag uppfattar ditt (eller Haffners) påstående så att Nazityskland med samma politik, MINUS antisemitismen redan från 1933, skulle ha kunnat bli Europas ledande makt, med eller utan krig.
Saken är inte helt hypotetisk, många trodde att när väl Hitler fått makten skulle han tona ner sin antisemitism. Det skulle ha inneburit att de enda som skulle ha hamnat i fängelser och koncentrationsläger vore politiska motståndare till vänster, plus en del liberaler, konservativa och kyrkliga ledare. Ungefär som i Spanien 1938, Grekland 1967 eller Chile 1973.
Planen att kolonisera Ukraina, Vitryssland och europeiska Ryssland hade lanserats av ”Alltyska Förbundet” på 1890-talet. Allt talar för att ett icke anti-semitiskt Nazityskland hade fullföljt samma politik med ”erövringar i öster” men utan att behandla judarna där sämre än icke-judarna (vilket var illa nog). Men hur hade judarna i Tyskland förhållit sig? Givetvis varit lojala, som 1914-18.
Anders Persson!
Redan 1933 kunde Nazityskland omöjligen aspirera på en ledande roll. Då hade man inte ens en krigsmakt värd namnet. Den femårsperiod som följde på Hitlers makttillträde (i januari 1933) användes främst till att bygga upp tung industri, bekämpa den enorma arbetslösheten på ca sex miljoner och till upprustningar. När pakten i München slöts 1938 var förberedelsearbetet i allt väsentligt gjort.
Jag har inte på något sätt torgfört uppfattningen att historien började år 1942. Tvärtom skriver jag att de avgörande händelserna ägde rum 1941 – men givetvis började inte historien då heller.
Mats P!
Nu förstår jag inte. Visst ”aspirerade”, d v s hoppades på, strävade efter, https://www.synonymer.se/?query=aspirera Nazityskland redan 1933 på en ledande roll. Redan samma år gick man ur Nationernas Förbund för att få friare händer.
Du hävdade att ”Om Hitler varit en mera ’normal’ politiker och inte drivits av skoningslös antisemitism, så hade han med råge kunnat nå sitt första mål och blivit hela Europas ledare”. Jag instämmer, d v s om han tonat ner eller spolat antisemitismen redan efter makttillträdet.
Han hade kunnat koncentrera sig på att kolonisera europeiska Ryssland, Vitryssland och Ukraina. De framstående judar som nu drevs i landsflykt eller dog i fångenskap hade kunnat tjäna Tyskland som de gjort, bl a i första världskriget.
Jag vet inte att judiska militärer 1914-18 begick mindre övergrepp emot civilbefolkningen än de icke-judiska, och på samma sätt skulle det ha blivit 25 år senare med den skillnaden att SS-män som Reinhard Heidrich inte hade behövt dölja sin judiskhet.
Mats P!
Jag har läst Haffners argumentering i den engelska upplagan av boken. Enligt min mening avfärdar han Irving alldeles för lättvindigt. Saken är ju den att han i Hitlers War via genomgång av dokumenten visar att det mesta av Hitlers vakna tid ägnades åt möten med militärledningen och läget på östfronten. Och att försöka bygga allianser. T ex räknade han hela tiden med att få med Spanien (men spanske utrikesministern förhalade skickligt).
Att Hitler inte skulle känna till folkmordet på judar är naturligtvis absurt, men jag undrar om inte den frågan är s a s fel ställd, eftersom hela den nazistiska politiken var inriktad på folkmord på undermänniskor; slaver, romer och judar. Det behövdes därför ingen särskild order från Hitler och sannolikt heller ingen särskild plan. Frågan är omdebatterad bland historiker, mellan ”intentionalister” och ”funktionalister”.