På 1990-talet avrustades Sverige av aningslösa politiker. Efter Berlinmurens och Sovjets fall ansågs risken för krig i Europa eliminerad. Det var där eländet började.
Efter 911 år 2001 marscherade USA/Nato österut för att ta hämnd på alla islamistiska terrorister. Vid det laget hade Ryssland börjat resa sig ur askan efter det sammanstörtade Sovjetunionen, och satte sig nu emot USA-offensiven österut. Vidare expanderades Nato upp till Rysslands västgräns, trots tidigare löften om att ”inte expandera en enda tum”. I Syrien stod kärnvapenmakterna plötsligt öga mot öga, varpå Ryssland utsågs till Västvärldens störste fiende.
Det neutrala Sverige insåg nu att avrustningen varit ett farligt misstag och började att i det tyska närma sig Nato. Afghanistaninsatsen var ett led i detta (inget av alla stolta mål om t ex försvaret av kvinnors rättigheter uppfylldes). Men det glömde vi bort. Det viktiga var ju samövning och synkronisering med USA och Nato, vilket man senare framhöll som den enda vinsten med den svenska Afghanistaninsatsen.
Ryssland deklarerade klart och tydligt att Natos expansion inte kunde innefatta Ukraina. Därför stimulerade Väst – bl a med hjälp av ukrainska nynazister – ett uppror och en statskupp i Kiev 2014, samt ett inbördeskrig mot det ryskspråkiga östra Ukraina, som motsatte sig den nya ordningen i Kiev.
Världens stora medier startade nu demoniseringskampanjen mot Putins Ryssland samt skönmålningen av det ”frihets- och demokratiälskande” Kievukraina. 8 år senare – 24 februari 2022 – marscherade Ryska militära styrkor in över gränsen till Ukraina.
Blixtsnabbt vände Sverige (socialdemokraterna) från sin gamla tro på alliansfrihet till att söka medlemskap i Nato. I det upphetsade läget följde alla andra partier med i allt väsentligt inklusive (v), (mp) och (sd). De ”borgerliga” hade varit för Nato-medlemskap i många år redan.
Så gick det alltså till.
Nu är vi medlemmar i Nato och har DCA-avtal, så i realiteten bestämmer USA vår säkerhets- och försvarspolitik. Vi är bara en marginell liten bricka i det storpolitiska spelet mellan USA/Nato och Ryssland/Kina. Det innebär att, när det brakar löst mellan dessa militärkrafter dras vi ofrånkomligen in. Jag skriver ”när”, för det är vad alla räknar med. Någon möjlighet att skydda oss själva finns inte längre. Allt hänger på om USA/Nato har intresse av att försvara militära installationer på svenskt territorium. Hur det civila Sverige ska klara sig i USA/Nato:s krig, får vi försöka lösa på egen hand. Det enda Sverige nu verkligen satsar på är att med svenska pengar rusta upp och förbereda för USA:s kommande krig mot Ryssland.
Det nya försvarsbeslutet
Regeringens nya försvarsproposition bekräftar det jag skrivit ovan. Först och främst, ingen som helst analys av omvärldsläget, endast ett konstaterande att ”det säkerhetspolitiska läget är det värsta sedan andra världskriget”. Därför kan inga uppoffringar vara för stora för att uppfylla Natos krav och förväntningar, vår enda garanti för att ”det aggressiva Putinryssland” ska ”avskräckas” från att anfalla oss.
Det kallas hela tiden för att man ska bygga upp ett starkare försvar, men det ”svenska” försvaret är i det närmaste helt försummat. Lite hemvärn och nu några småförband av äldre gubbar som lokalsoldater. Lite gnissel hörs också från vissa håll om att svenska soldater i Norrland, som tidigare planerades, skjuts på framtiden. Det är allt.
Hela tiden hänvisas till hur kriget ser ut i Ukraina; mera drönare, mera luftvärn, mera artillerigranater… Det visar att man räknar med att Sverige ska angripas på samma sätt som Ukraina.
Extra dyrt blir också krigsmateriel efter att stora delar av Västvärldens vapenarsenal blivit skrot i Ukraina. Efter att man nu insett att Ryssland vunnit kriget är behoven att ersätta allt detta akuta. När Sverige nu ska ersätta allt de skänkt till Ukraina blir det alltså mångdubbelt dyrare även p g a att vi länge haft en delvis avindustrialiserad marknadsekonomi. Men vi har inget val, det enda vi kan göra är att ösa in mera pengar i Nato-försvaret.
Dagliga rapporter om hur farligt det säkerhetspolitiska läget är, samtidigt som Ryssland maler ner allt västerländskt militärt motstånd i Ukraina, skapar nu ren hysteri i Sverige.
”Vi får en högre utväxling genom att satsa på ammunition och förnödenheter, det är helt nödvändigt. Och Nato sätter ett hälsosamt tryck på oss”
sade Pål Jonsson lite käckt på pressträffen enligt DN.
Läs också om propositionen på alliansfriheten.se
Det är synd om människorna på jorden. Vad tror Pål Jonsson egentligen? Har han verkligen sagt, att lite tryck på Sverige endast är hälsosamt eller något liknande enligt DN. ”Det är ungefär som om Strindberg skulle ha sagt att lite krig har ingen dött av”. Migranter som kommit för att stanna i Sverige med erhållet medborgarskap numera, kommer inte att ställa upp i krig för Sverige, det vet jag från goda källor. De menar att de kommit från krig och det räcker. Men det kanske inte tål att presenteras på lindelof.nu. Det borde göras, för sanningens skull.
Vi har en bataljon (3.000-4.000 man) och skall upp till 3, 4 bataljoner år 2030. Det absurda är att det inte kommer att bli något reguljärt krig mot Ryssland i Sverige. Att Ryssland skulle erövra Finland och Baltikum för att gå vidare mot Sverige kommer inte att hända, de har visat i Ukraina hur lång tid det tar att erövra varje kilometer. Våra bataljoner kommer att skickas till andra krig långt bort där Nato känner att dess inflytande minskar. Vad som direkt kan hota Sverige är om våra allierade eller vi själva provocerar fram ett kärnvapenkrig när vi slåss på fjärran breddgrader. Det är ironin i det hela, ju mer vi rustar och integreras i Natos operationer ju farligare lever vi.
Ja, Sveriges gradvisa återtagande av ett heltäckande territorialförsvar som trevande inleddes med 2015 års försvarsbeslut perverterades med Värdlandsavtalet 2016, anslutning till Nato och DCA-avtalet 2024. Nu är vårt försvar helt underordnat USA/Nato vilka har helt andra intressen och målsättningar än det alliansfria Sverige hade under det kalla kriget.
Jag ber att få rekommendera mitt bidrag ”Försvara Gotland, men hur?” i Försvaret främst (red. Anders Björnsson), Celanders Förlag 2015. Där beskrev jag tämligen detaljerat hur öns försvar såg ut på 80-talet jämfört med läget 2015, samt en redogörelse av vad som skulle behövas för ett återställande av en någorlunda hygglig gotländsk försvarsförmåga – militär som civil – inom 5 år till en kostnad av 1,5-2 miljarder per år. Den texten var det enda konkreta bidraget i den antologin. Tyvärr nämnde jag inte vår stora svaghet, luftvärnet. Trots den missen håller mitt resonemang än, nu snart 10 år senare.
Nog är det själve F-n att vara en varm vän på vänsterkanten av ett välrustat folkförsvar och i stället få bevittna detta eländiga krypande för främmande makt(er)! Sorg och en iskall vrede är de sentiment jag nu härbärgerar.
Pål Jonsson sa för inte länge sen att Sverige ska vara med i kinesiska sjön och vakta där som hjälp till USA. Nu är vi hantlangare åt USA. Betjänter! Vi har sålt ut oss. Först sålde vi ut oss till EU o nu till USA. Vi är livegna. Jag oroar mig vad USA håller på med. De är kapabla att förstöra världen.