Jag lusläser, fascinerad, Ingrid Carlbergs initierade Marionetterna: världen som politisk propaganda (2023). Hon jämför 1920- och 30-talets påverkansoperationer – försedda med vänsterförtecken – med nuets. Alltmer sofistikerade och svårgenomskådade.
Trollens och trollfabrikernas allt centralare roll som påverkansagenter. I det fördolda. Inbjuder till spekulationer om vilka ”fabriksägarna” är. Finansiärerna. De osynliga, listiga opinionsregissörerna.
Plötsligt minns jag ett tilltag när jag fortfarande stod på högskolans lönelista. Kan jag i och med det lägga till ”trollfabrikör” på visitkortet? Om än föga hedrande. Kanske till och med önskar det ogjort.
Jag tillhörde den ekonomiska institutionen men lånades ut till en annan institution för att hålla en kurs betitlad Riskkommunikation. Det här var långt innan det varnades för trollandet. Men däremot förekom det allt vanligare fenomenet spin doctors.
Konsten att få saker att se ut på ett visst sätt. Det som trollfabrikerna i dag producerar. Icke minst Ryssland har avslöjats visa sig på styva linan därvidlag. Satsar enorma belopp i dessa fabriker.
I syfte att påverka amerikanska presidentvalskampanjer och synen på kriget i Ukraina. Utan att det skall framgå att Ryssland är avsändaren.
Osökt tänker jag: vem eller vilka drar i de trådar som Greta Thunberg och andra klimataktivister omedvetet sprattlar i? Eller: vem finansierar ”förtjusningen” i vindkraft? Vem ligger bakom? Carlbergs oundgängliga bok vässar frågorna. Inget är ju som det ser ut att vara.
Man kunde bli konspirationsteoretiker för mindre.
Som vanligt kämpade jag med motivation och undervisningsleda när jag ledde kursen. Trots den utmärkta kursboken Risk Society (Risikogesellschaft, 1986), skriven av den för att vara en akademiker välskrivande, ledsamt nog framlidne sedan flera år, Ulrich Beck.
Flera intressanta projekt genomfördes förvisso av studenterna under kursen. Bland annat ägnades uppmärksamhet åt Cancerfondens metoder – roligt nog utfört av dottern till min livmedikus, onkolog på Ackis.
Fondens insamlingar har jag alltid funnit vedervärdiga. Nu tar vi fajten mot cancern. Nu besegrar vi cancern. Förljuget. Men penningdragande. Framgångsrika kampanjer, räknat i kronor och ören.
Människor, rädda att insjukna eller med drabbade anhöriga, lättar gärna på plånboken. Det vet de som iscensätter insamlingarna. I detta gömmer sig ett inslag av cynism.
Mina studenter ängslades, liksom andra studenter, inför den ovissa framtiden. Kommer vi att få jobb? Vi som inte läser till fastighetsmäklare. Högskolan i Gävles populäraste, om än akademiskt tunnaste, utbildning.
Socialdemokraternas arbetslinje lyste ideologiskt klar över salarna. Och det gäller, som sagt, att få saker att se ut på ett visst sätt. Manipulera, indoktrinera sa vi förr. Vi som slukat Palms Indoktrineringen i Sverige (1969). Och Marcuses One-Dimensional Man (1964).
Fan flög plötsligt i mig. In med spinnandet på kursen! Jag ville testa om det fungerar. Inga protester från studenterna. De var med på noterna.
Vi gör en annorlunda grej som provocerar arbetslinjens apologeter, demaskerar samma linjes absurda konsekvenser! Upp med ett anslag på högskolans tavlor om att fast anställning med hög lön utlovas av en företagare mot att denne i gengäld erhåller en students friska njure.
Anslag upp. Jag var spänd på hur det skulle tas emot, samtidigt förväntansfull. Skulle det starta en högljudd diskussion? Kunde vi på detta okontroversiella sätt ”klä av” arbetslinjen? Skulle någon ”nappa”? Ingen reaktion nådde mig. Jag förundrades. Ingen som gick i taket?
Men så fångades tilltaget på outgrundlig väg upp av mainstream media.
En morgon när jag som vanligt slår på Text-tv fastnar blicken högst upp på löpsedeln: ERBJUDER ANSTÄLLNING FÖR EN NJURE. Det skall tillstås att jag fick kalla fötter. Det började att gå för långt. Bortom min kontroll. Glida ur den kursansvariges händer.
Jag minns inte om medierna hörde av sig, sökte mig. Det torde de ha gjort. Högskoleledningen, i sin yrkesutbildande nit, gjorde det inte. De kanske köpte det. Vad är det för fel att försöka få jobb? Studenterna vill ju bli anställda. Därför de studerar. Enda skälet. FOTNOT. Se också Eva Ekstrand Åsén:
Glöm bildning och kritiskt tänkande. Tänka fritt är stort, tänka för anställning större.
Fotnot: Se även ”I trollfabrikernas tid” av Eva Ekstrand Åsén
