Sex författare, alla med intressanta aktuella böcker, Per Wästberg, Karin Alvtegen, Ann Heberlein, Birgitta Stenberg, Johannes Anyuru och Henrik Bergren framträdde på ett stort arrangemang i Musikens hus i Uppsala igår kväll. UNT stod för arrangemanget man kallar ”Bokens dag” och tidningens kulturredaktör Lisa Irenius försökte hålla ihop det hela. Den stora parketten var fylld till sista plats av intresserade och förväntansfulla bokläsare.
Författarnas 10-minutare var alla intressanta. Men det framgick tydligt att flera kände sig tidspressade. Läs om dem i UNT 2010-10-25. Resten – alltså 2/3 av programmet – var däremot inte bra.
”Bokens dag” var kultur i sin mest traditionella mening. Här följer nu lite kulturkritik. Mellan klockan 17 och 20 satt vi och lyssnade (med undantag för 30 minuters bensträckare). För 235 kr fick vi 60 minuter författarprat och 120 minuter annat; musikinslag och rundsnack. Ett framträdande av den välkända Uppsalakören Allmänna Sången blev trots skönsång ändå katastrof. Först ett högstämt framförande av Heidenstams/Stenhammars Sverige. Man undrade genast varför. Så följde Till Österland vill jag fara, och man tänkte, aha, en motvikt. Men ”Österland” i den visan syftar inte på den muslimska världen, utan på ”Det heliga landet”. Alltså helt i SD:s antimuslimska och KD:s kristna anda. Slutsats: Vår kultur är svensk och kristen! – trots Anyuru. Okunnigt och pinsamt. Kören skymde dessutom helt författarna i sina snurrstolar, som fick lyssna på kören bakifrån.
Efter pausen anmälde Birgitta Stenberg och Johannes Anyuru att de måste avvika för att inte missa tåget. Fort fram med blomsterkvastar samt kram och tack och vink till publiken. Alla visste att tågen går till Stockholm 11 minuter över varje heltimme, så de trivdes nog inte som panelhöns i sina snurrfåtöljer på scenen.
Jag tyckte faktiskt synd om Lisa Irenius. Hon var ambitiöst förberedd, men hennes A-kursmässiga litteraturfrågor om gott och ont i litteraturen föll ganska platt till marken.
Alldeles för mycket utfyllnad och för lite av författarna. Åtminstone 20 minuter kunde de väl ha fått var och en?
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Birgitta Stenberg, Heidenstam, Allmänna Sången, Henrik Bergren, Johannes Anyuru, Karin Alvtegen, Lisa Irenius, Per Wästberg, Stenhammar, UNT, Österland
Men Knut, vad har du egentligen mot Till österland vill jag fara? Jag råkade av en slump just höra en mycket vacker version av denna visa och tänker inlägga protest ifall du vill utmönstra den ur ”folkets kultur”. Lyssna (och titta) och meddela sedan gärna din uppfattning här på bloggen:
https://www.youtube.com/watch?v=f2IUVyc54Mk
Här utmönstrat inget. Visan är fin i ett värdigt sammanhang. Men här blev det mycket märkligt. Var du där? En violinist spelade i en kvartett (violin, cello, viola och flöjt), jag tror han hette Alexander Zetterström. Jag trodde det var er son, men jag tror inte det längre. De var mycket bra.
Nej, jag var inte där men reagerade på din beskrivning av visan ”Till Österland vill jag fara”. Det var därför jag bad dig lyssna på Sofia Karlssons version av denna sång, musikaliskt mycket uttrycksfull, tycker jag. Nej, någon Alexander har jag inte i familjen. Däremot en Andreas.
För en normalt okunnig, svensk ungdom, skulle man kanske t o m uppfatta denna visa som en appell för deltagande i Afghanistan-kriget? Väl i hand med försvarets idylliska bilder från Mazr-i-Sharif!