Jag har valt att fira 100-årsdagen av den ryska oktober-revolutionen genom att sväva över hela Ryssland, inte bildligt, utan bokstavligt. Jag flyger alltså från Vladivostok via Moskva till Stockholm just den 7 november. Under sovjettiden var 7 november en av årets viktigaste dagar, och alla var lediga från arbetet för att fira årsdagen av oktober-revolutionen. Nu har 4 november blivit helgdag (utan någon direkt folklig förankring), men eftersom den dagen råkar vara lördag i år, är många ryssar lediga från arbetet den 6 november som kompensation. 100-årsdagen av revolutionen är vanlig arbetsdag.
Vladivostok är en av Rysslands sydligaste städer och med ungefär samma befolkningsmängd som Göteborg. Med allt vatten, kullarna, de branta gatorna och broarna påminner mig staden inte så lite om San Francisco. Under sovjettiden var staden helt stängd och till och med sovjetmedborgare behövde specialtillstånd för att besöka släktingar i staden. Numera räcker ett vanligt visum för en utländsk besökare.
Att Moskva prioriterar Vladivostok, bland annat genom subventionerat flyg, är helt klart och inte särskilt märkligt. Titta på kartan! Vladivostok är en viktig rysk utpost i öst, med ojämförligt många fler kineser i väst och japaner i öst, samt Nordkorea strax söderut och med ca 15 km gemensam gräns med Ryssland. Flygtiden till Beijing är två timmar, Tokyo en timme, och till Seoul en eller två timmar, beroende på om flygbolaget får flyga över Nordkorea eller måste flyga runt.
Vladivostok måtte ha varit en smältdegel i det gamla Tsarryssland. En kollega, född och uppväxt i staden, berättar att hans gammelmormor aldrig talade annat än sitt modersmål ukrainska. Det finns fortfarande lite isolerade byar i trakten där ukrainska språket dominerar. Kvinnan i passkontrollen i Moskva är ointresserad av mitt ärende i Ryssland och tittar bara förstrött på mitt boardingkort. Det är fördelen med att resa med visum; någon annan, högre upp i näringskedjan, har redan tagit beslut om inresetillståndet, och allt som återstår är att sätta dit en stämpel. Att jag har ett långsiktigt och formellt uppdrag pro bono för regeringen i Ukraina är ingen hemlighet (det finns på publika hemsidor), men heller inget som de pragmatiska ryssarna bryr sig om.
När den ryska Stillahavsflottan övergav Russky Island, belägen direkt söder om Vladivostok i Japanska havet, var frågan vad man skulle göra med ön. Den lokala guvernören ville göra den till en spelzon, ett slags Las Vegas för kineser (ryska och kinesiska medborgare kan röra sig lokalt mellan länderna utan visum). Men en person betydligt högre upp ville annorlunda. Ett helt nytt campus för Far Eastern Federal University (FEFU) byggdes efter ett presidentdekret av Putin. Samtidigt byggdes en drygt tre kilometer lång snedkabelbro mellan Russky Island och Vladivostok, en av världens längsta i sitt slag. Allt stod klart lagom till APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation), ett toppmöte som gick av stapeln på FEFU campus 2012. Inte undra på att andra regioner i Ryssland känner sig satta på undantag av Moskva jämfört med Vladivostok.
Revolutionen kom sent till Vladivostok, och man kan egentligen undra om den någonsin kom hit fullt ut. Det finns en gata uppkallad efter Pjotr Wrangel, ett gatunamn som fanns redan före revolutionen och som överlevde hela sovjettiden. Att en gata skulle kunna vara uppkallad efter en av de ledande vita generalerna under inbördeskriget hade varit otänkbart i Moskva eller Leningrad, ja i stort sett i vilken Sovjetisk stad som helst.
Jag kommer i diskussion med en person med central placering i det ryska vetenskapssamhället. Att han har bred överblick, även internationellt, märks snabbt. Han känner även många ryska militärer. Vi diskuterar det sovjetiska atombombsprojektet och de olika aktörerna i projektet på 1940-talet, och kommer så småningom in på nedskjutningen av MH17 över Ukraina. Han är helt övertygad om att MH17 sköts ned av den ryska militären (av misstag), och att de professionella holländska utredarna numera vet exakt vilka som var inblandade och hur det gick till.
Man får gå till TV för att märka av något av 100-årsdagen. Rysslands första statliga kanal storsatsar på en film om – Trotskij. Av trailern framgår att den är mycket påkostad. Rollen som Trotskij spelas av Kostya Khabensky, en av Rysslands bästa och mest kända skådespelare, och även i övrigt har man besatt rollerna med starka skådespelare. Jag stämmer av med min hustru i Stockholm och hon berättar att trailern sänds om och om igen i Rysslands första kanal under den 6 november.
Morgonen den 7 november svämmar rysk TV över av gamla journalfilmer med Trotskij. Jag har aldrig sett dessa filmer och undrar i vilka sovjetiska och senare ryska arkiv de legat dolda under så många år. En ryss boende i USA, berättar att han känner ett barnbarnsbarn till Trotskij, även hon boende i USA. Hon blir ofta inbjuden till olika tillställningar som vårdar minnet av Trotskij. Han lär numera ha fler anhängare än Lenin, en uppgift som jag dock inte kan bekräfta. Helt klart är i alla fall att Lenin i Rysslands version av oktober-revolutionen anno 2017 är en bifigur.
Möjligen kommer bilden av Lenin att skadskjutas ytterligare nästa år, när 100-årsdagen av avrättningen av den numera närmast helgonförklarade tsar Nikolaj II kommer att uppmärksammas i Ryssland. Robert Service har i boken The Last of the Tsars; Nicholas II and the Russian Revolution noggrant följt vad som hände tsarfamiljen under deras sista tid i livet. Togs beslutet att avrätta hela familjen av Lenin och Sverdlov i Moskva, eller av de lokala bolsjevikerna i Ural? Frågan är fortfarande öppen, men helt klart är att ingen skugga faller på Trotskij för den brutala slakten i Jekaterinburg. Det är onekligen fascinerande att följa hur Ryssland omvärderar sin historia. När kommer Lenin att följa Stalin från mausoleet till Kremlmuren?
Tsarfamiljen hade i mars 1917 den provisoriska regeringens tillstånd och (tror jag) välsignelse, att emigrera till Storbritannien där tsarens kusin var kung (George V). Men kungen och den brittiska regeringen vägrade. Orsaken sägs ha varit rädsla för oroligheter från vänster, men det kanske också spelade in att hela ”februarirevolutionen” från brittisk sida hade varit en operation för att bli av med ett styre i Ryssland som umgicks med planer på en separatfred med Tyskland. Dessutom var Nikolaus hustru tyska och hade dragit på sig dåligt rykte för att ha underkastats sig munken Rasputins inflytande.
För övrigt är jag skeptisk till de gamla idéerna om att allt skulle blivit bättre om Trotskij efterträtt Lenin, eller att Lenin skulle ha levt och verkat till han var 75 (1945!).
Varför är fjärde november helgdag numera? Vad firas?
Tsarfamiljen är inte ”i det närmaste” helgonförklarad, utan den ÄR helgonförklarad – av den ryskortodoxa exilkyrkan på 1980-talet. (Wikipedia: ”Ett helgon är inom kristendomen en avliden person som […] anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap och som efter olika prövningar av instanser i dessa kyrkors hierarki kanoniserats.”). En stor grej då, och nog lite kontroversiell, bland gammelryssarna i San Francisco. Jag antar att även Moskvapatriarken erkänner tsaren som helgon, vilket skulle förklara uppståndelsen i Ryssland kring den där filmen.
Slutet på den stora oredan firas 4 november. Har aldrig träffat någon ryss som pratat om denna helg.
Tack för korrigeringen. Det stärker knappast Lenins aktier i Ryssland. Med ”den där filmen” antar jag att du menar ”Matilda”? Den har såvitt jag vet inte haft premiär i Sverige.
Mats L!
Men även om Ryssland idag fortfarande till ytan är världens i särklass största land och oberoende av hur vi skall se på Trotskij och Lenin, så är man väl numera i ekonomisk/politisk mening bara en i raden av europeiska föredettingar. Den senaste eller den sista beroende på om vi skall räkna in USA i den europeiska gemenskapen eller inte.
Bo P!
Nu gällde inte min gästblogg en analys av Ryssland i stort, men att landet inte är Sovjetunionen är ju uppenbart.
På planet från Moskva till Stockholm kom jag att sitta bredvid Anna-Lena Laurén. Hon har, trots 10 år i Moskva, aldrig varit i Vladivostok. Hon frågade om nya FEFY campus var ett skrytbygge. Min uppfattning är att det inte är det.
Däremot hade hon besökt Skolkovo (Rysslands försök till ett Silicon Valley) och här sammanföll hennes synpunkter med flera andra oberoende bedömares som jag pratat med.
Jag vet inte hur ”vi” ska se på Lenin och Trotskij, men att den senare skulle uppmärksammas så mycket i Ryssland i samband med 100-årsdagen hade jag inte kunnat gissa.
Mats L!
Men du missar en förklaring till att det i dagens Ryssland är så tyst om Lenin. En infallsvinkel som i söndagens Svenska Dagbladet däremot uppmärksammas av Anders Q Björkman, SvD:s biträdande kulturchef. Alltså att Kina med hjälp av sin leninistiska statsmodell idag ekonomiskt och politiskt alltmer marginaliserar inte bra västra Europa utan också Ryssland.
Bo P!
Jag var i Ukraina i helgen och har inte hunnit med att läsa svenska tidningar. Dessutom försöker jag här i mesta möjliga mån skriva om sådant jag upplevt själv, inte läst. Det är oändligt mycket intressantare att prata direkt med en intelligent ryss med brett kontaktnät om MH17, än att sitta och läsa den ena historien efter den andra på nätet.
Det är möjligt att Björkman har rätt, men det förklarar inte varför Trotskij fick spela huvudrollen i rysk TV den 7 november. Däremot gav besöket i Vladivostok ett intressant globalt perspektiv. Ska man mjölka penningstinna kineser på pengar, eller med eftertryck markera revir? Putin valde det senare.
Mats L!
Må så vara, men håll med om att det vore höjden av historisk ironi om den leninistiska statsmodell som skulle drabba hela den koloniala världen, nu när man i Ryssland övergivit den, kommer att drabba också Ryssland.
Den artikel i London Review of Books av den australiska historikern Sheila Patrick som Anders Q Björkman nämnde i sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet kan läsas här.
Hon är också intervjuad av Anders Björnsson i det nya numret av Clarté, Hundraåringen som försvann (3/2017).
Bo P!
Den första meningen förstår jag överhuvudtaget inte. Du kanske kan utveckla den på något sätt.
Sheila Patricks artikel är daterad 30 mars, 2017. Hon skriver på slutet:
”Now that’s a conclusion that Putin’s Russia – still uncertain what it thinks of the revolution, and therefore how to celebrate it – needs to ponder: the ‘Russian Revolution’ brand is in danger.”
Nu vet vi att något firande på gatorna i Ryssland initierat av makthavarna verkar inte ha ägt rum. Firandet i TV diskuteras i min gästblogg, där jag också förutser att Lenins stjärna är i dalande i Ryssland, ett dalande som kommer att fortsätta under 2018 (notera hur raffinerat datumen är ordnade sommaren 2018; final i fotbolls-VM den 15 juli, med Sverige som den ena finalisten, kan vi anta, och 100-årsdagen av avrättningen av tsarfamiljen den 17 juli).
Återstår att se om Trotskijs stjärna kommer att fortsätta stiga i Ryssland, eller om det var en svala som inte gjorde någon sommar.
Jag håller med Mats och Sheila Patricks, ryska revolutionens ”varumärke” är i fara. Men det ser jag bara som en bra sak, så invävd i myter som den varit. Men det går inte att sopa den under mattan, om inte annat för de konsekvenser den hade för världshistorien. Så jag tror att vi står inför en period där den granskas förbehållslöst och kritiskt, vilket enbart kan leda till att den stadigare kan motivera sin plats bland 1900-talets avgörande händelser.
Att Putin & Co legat lågt med firandet kan jag därför förstå. Ett traditionellt firande skulle innebära en upprepning av alla gamla myter (”Stormingen av Vinterpalatset”). Att Lenins stjärna är i dalande tror jag också, mycket därför att mytbildningen har placerat den alltför högt upp.
Men när krutröken lagt sig så finns hans stjärna nog kvar på firmamentet, men också tillsammans med miljoner andra. Ty de som mer och mer kommer att stiga fram i historien är inte Trotsky m fl, utan individer ur det ryska folket – de som gjorde revolutionen.
Mats L!
Mitt ”Må så vara” var bara en kommentar till ditt påstående: ”Det är möjligt att Björkman har rätt, men det förklarar inte varför Trotskij fick spela huvudrollen i rysk TV den 7 november”
Sedan får åtminstone jag intrycket av Björkmans krönika, att det var Sheila Fitzpatrick som i sin recensionsöversikt i London Review of Books drog in Kina i sammanhanget, men så är det ju inte. Anders Björnsson har kanske något mer att säga om detta.
Anders P!
Men vad säger du då om Anders Q Björkmans slutkläm i sin krönika i Svenska Dagbladets kulturbilaga i söndags: ”Historien tar som bekant inte slut och kanske kommer vi år 2117, när den ryska revolutionen fyller 200 år, snarare att fokusera på hur Lenin bidrog till att diktaturen i Kina blev världens maktcentrum…”
Bo P.: Jag tycker hela krönikan är medioker, liksom SvD:s täckning av revolutionen. Om nu Kina 2117 är världens ledande makt, eller bara ett stort rike med ett lyckligt folk, så kommer Mao att ges äran, inte så mycket för det ekonomiska systemet som för att han befriade Kina från utländsk imperialism. Och i den kampen var Maos tolkning av Marx och Lenin avgörande.
Sedan ska vi vara försiktiga med att använda ordet ”diktatur” i ett läge där den för sitt liv kämpande västerländska liberalismen inte aktar för rov att ta inspiration av de gamla kommuniststaterna när de slogs för sina liv.
Anders P!
Nej, ordet ”diktatur” säger ju inget konkret om vad som är skillnaden mellan den traditionella partistaten och Kinas leninistiska. Alltså att i den förra är staten överordnad partierna medan staten i den senare är underordnad det enda partiet.
Sedan svarar du väl inte direkt på frågan. Alltså om vi om hundra år har samma situation som idag med den traditionella partistaten och den kinesiska sida vid sida, var kommer man då den 7 november att minnas Lenin?
Min respekt för parlamentarismen fick sig en liten törn i valkampen 1970. I en TV-debatt mellan andraplansfigurer ur de fem riksdagspartierna drog centerpartisten upp frågan om Sveriges kommande relation till EEC, d v s nuvarande EU. Någon, sossen eller högermannen, hyschade då ner honom med orden att detta hade ”vi” ju kommit överens om att inte ta upp i TV-debatten.
Ofta är ju skillnaderna och de politiska spänningarna inom ett parti större än mellan partierna. Så var går skillnaden mellan en en-partistat med fraktioner inom detta parti och en icke-en-partistat, där partierna kommer överens om vad de ska vara oense om?
Att SD ligger så risigt till i media kan bland annat bero på att de inte ännu bekänt färg i detta avseende.
Anders P!
En skillnad är förstås att hos oss misstros den kinesiska modellen medan man i Kina misstror vår modell. Men vad händer om den auktoritära kinesiska kapitalismen konkurrerar ut vår liberala?
Kommentarerna divergerar mer och mer från min gästbloggs ämne.
Den fråga som jag fann mest intressant, är den som ingen vill diskutera. Inte bara här; jag har inte sett den diskuteras någonstans.
Nämligen: varför gjorde Ryssland (läs Putin) en så stor satsning på Trotskij?
Journalfilmer från hittills okända arkiv är en sak. En film av kaliber ”Trotskij” kan endast jämföras med ”Admiral” (filmen om den vite generalen Alexander Vasilyevich Kolchak).
Som säkert redan flera redan har insett, spelas Trotskij och Kolchak av samma skådespelare! Tillfällighet? Knappast; hans register är enormt. Jämför uppföljaren till Sovjetunionens nyårsfilm!
Mats L!
Vad svarar du själv på frågan?
Mats L!
Det hette i USA, och kanske fortfarande: ”Better Dead than Red”. Alltså den bäste kommunisten är en död kommunist. Det är därför som det finns en massa uppskattande litteratur om Rosa Luxenburg, Leon Trotskij, Karl Liebknecht, Nikolaj Bucharin o s v och en massa kritisk och hatfull litteratur om Josef Stalin, Mao Zedong och Fidel Castro.
Lenin är lite mitt emellan eftersom han dog ganska tidigt.
Budskapet i allt detta är: låt tankarna på jämlikhet och socialism stanna där, som enbart tankar och drömmar. Ty söker du förverkliga dem i den råa värld vi lever i, så blir det svårt att inte få skit under naglarna, dynga under skosulorna och ännu värre saker.
Om Trotskij nu uppmärksammas i Ryssland håller det kunskapen och intresset kring deras revolution 1917 levande. Ryssarna håller helt enkelt på att återerövra sin historia. De kommer att finna att något som omvälvande påverkat förhållandena i världen till det bättre måste ju ha varit en välsignelse också för Ryssland.
Anders P!
Jag missförstod kanske din fråga i din kommentar 16/11 13.13. Men om du ville veta var den exakta gränsen går mellan vad som är en enpartistat och vad som är en flerpartistat så är kanske den missen inte så mycket att orda om för någon sådan gräns finns ju inte.
Det är bara i speciella språk som t ex matematikens som vi har exakta avgränsningar. I vardagslivet är orden vaga. Och vi talar om stora och små, gamla och unga, goda och onda, varmt och kallt, dag och natt och så vidare utan att det bekymrar oss det minsta, att det här inte finns några exakta avgränsningar.
Bo P!
Jag kan tänka mig flera anledningar. I dagens Ryssland tycker man om att hylla sina militära framgångar. TV-serien ”Zjukov” (2012) är ett bra exempel. Politikerna, inklusive Stalin själv, framställs i en mindre smickrande, men antagligen mycket realistisk, dager (Stalin spelas kusligt skickligt), medan Zjukov framstår som den store segraren i kriget. Kolchak i ”Admiral” är ett annat exempel. Att han stred mot bolsjevikerna spelar ingen roll, filmen öppnar med ett Kolchaks hjältedåd på Östersjön under första världskriget.
Trotskij var onekligen grundaren av Röda armén och segraren i inbördeskriget. Om man nu ska uppmärksamma 100-årsdagen av oktoberrevolutionen, så passar den militära segraren Trotskij bäst.
Putin är säkert väl medveten om att han måste retat många leninister i väst.
Bosse P!
Jag är inte säker på att ens matematiken är så svart-vit som du gör gällande. Men låt gå. Viktigare i sammanhanget är att vi i nuvarande läge anser ”flerpartistat” vara något bra och ”enpartistat” något dåligt. Då aktualiseras den fråga jag ställde, nämligen om det inte är ”bättre” med ett parti med en massa fraktioner än flera partier som tycker ungefär samma sak?
Erfarenheten från historien visar också att medborgare i ”enpartistater” som anser att de har det bra förklarar detta med att nu kan man ”koncentrera sig” på uppgifterna och inte ”slösa tid på käbbel”. Är det inte också så att de svenska väljarna irriteras av ”partikäbbel” och skulle vilja att alla partier ”drog åt samma håll”.
Ty i slutändan gäller ju bondeförbundsledaren Gunnar Hedlunds devis: ”Vi är för allt som är bra, och mot allt som är dåligt.”
Mats L!
Jag tror Putin inte ägnat ”leninisternas i väst”, d v s dina trätobröder, den minsta tanke. Återigen vill jag lägga ett ord för honom. Jag tror det var klokt att ligga lågt med firandet av 25 oktober (7 november) eftersom det i f d Sovjetunionen blivit en hycklande tillställning.
Går man in på ryska sajter på webben ser man att där råder febril aktivitet kring ”ryska revolutionen”. Man håller på att återerövra sin historia. Jag har i min serie fått många uppslag och idéer därifrån, och då inte bara från de sajter som är 100% för revolutionen.
Som jag sade ovan, något som var så betydelsefullt för resten av världen som ryska revolutionen måste ju också ha haft något att ge ryssarna (vitryssar, ukrainare osv). Vad detta var kommer att visa sig när krutröken lagt sig om 20-25 år och det är dags för 125-årsjubileet.
Mats L!
Ja, så är det kanske. Det stora fosterländska kriget blir det centrala när de 75 årens kommunistiska historia skall skrivas. Men räcker det då med att återupprätta Trotskij och plocka fram ett antal generaler. Måste då inte också Stalin återupprättas?
Den jättelika segerparken i Moskva, Pobedy-parken, får väl nu anses vara färdigbyggd. Och om det är så, så är den invigning som ägde rum 2005 och som Putin höll i, den sista. Värd ett besök, kan jag intyga efter att ha varit där för drygt en månad sedan.
Anders P
Sedan har ju också partistaten sin tid. Hur lång den blir är förstås omöjligt att säga men vi vet att den är en produkt av Franska revolutionen, även om det inte direkt framgår av Mats Parners aktuella berättelse om denna revolution här på lindelof.nu
Men före Franska revolutionen har vi etablerandet av ett antal suveräna territorialstater som är förknippat med Westfaliska freden 1648. Och om det är någon stat jag vill försvara så är det denna stat. Vilket inte är helt lätt i den romantiska gränslöshetens drömtid vi idag lever.
Bo P!
När Averell Harriman, USA:s Moskvaambassadör 1943-46, fick frågan om Sovjetunionen kunnat vinna kriget utan Stalin blev svaret ”nej”. Jag har svårt att hitta argument i den historiska litteraturen som motsäger denna bedömning. Om det räcker för att återupprätta Stalin i Ryssland vet jag inte.
Anders P!
Jag har inget otalt med leninister i allmänhet. Däremot tror jag på goda grunder att några av dem har en helt annan uppfattning i Ukraina-frågan än vad jag har, så i den meningen är de givetvis trätobröder.
På 8 dagar kunde man den 8 november läsa att ”I Ryssland demonstrerade tiotusentals människor för att hylla Oktoberrevolutionen. Makthavarna teg”. Noterar här en intressant spricka mellan Anders P och 8 dagar.
Jag frågade min hustru om det i hennes sovjetiska arbetarhem förekom bilder av Lenin, hennes far var ju trots allt medlem av Sovjetunionens kommunistiska parti. ”Nej, Lenin [och Brezjnev] var så ständigt närvarande överallt, så vi behövde inga bilder hemma”.
Mats L!
Det jag skrev var att det var nog klokt av Putin att inte ordna något statligt firande av Oktoberrevolutionen eftersom dessa manifestationer blivit ”uttjatade”. Att tiotusentals människor på eget initiativ hyllade revolutionen den 7 november matchar helt och fullt vad jag skriver om att ryska folket startat den nödvändiga processen att återerövra sin historia. För detta talar också den febrila aktivitet kring revolutionen 1917 som råder på ryska sajter. Så någon ”spricka” mellan mig och 8 dagar kan jag inte tillhandahålla i det här fallet.
Anders P!
Om man nöjer sig med att beskriva skillnaden mellan den leninistiska staten och den liberala som en skillnad mellan enpartistaten och flerpartistaten missar man att relationen mellan staten och partisystemet i de två fallen är diametralt motsatta. I det ena fallet är partisystemet överordnat staten och i det andra är staten överordnad partisystemet.
Lite senkommet läste jag just en recension på en amerikansk, trotskistisk sajt:
”Russian television’s Trotsky serial: A degraded spectacle of historical falsification and anti-Semitism”
Vad tycks?
Det var ord och inga visor! Jag har inte hunnit se Trotskij-serien, bara trailern. Macho-Trotskij gick uppenbarligen inte hem hos Fred Williams och David North. Vilket elände, nu när Trotskij äntligen fick visa upp sig i Rysslands största TV-kanal på bästa sändningstid.
Beskrivningen av Lenin går inte heller av för hackor:
”The treatment of Lenin, though without anti-Semitic overtones (the Bolshevik leader was not Jewish), is an absurd portrayal of this monumental historical figure. He is presented as a scheming megalomaniac, the epitome of an utterly ruthless and inhuman ’will to power.'”
Det är också helt uppenbart att artikelförfattarna inte delar en del svenska skribenters uppfattning att, för att citera Mats Parner, ”Putin är Guds gåva till mänskligheten” [MP ingår inte i denna skara, ska kanske påpekas för undvikande av missförstånd].