La Sagrada Familia under ständig byggnad (februari 2002, Foto: Redax)
Efter att ha vistats som stipendiat, under ett år tror jag det var, i Västberlin uttryckte den polske författaren Witold Gombrowicz ingen större förtjusning över staden.
Gombrowicz led av astma, hade det besvärligt med andningen. Lätt att då använda staden man håller till i som projektionsskärm. I rättvisans namn bör man tillägga att hans publicerade dagböcker 1953–1969 är mycket läsvärda.
Jag är ganska så övertygad om att han inte återvände och gav Berlin en andra chans. Om han gjort det, kanske han hade illustrerat den tes jag drev i boken Mina delade städer (2015): det är aldrig samma stad som du återkommer till.
Eftersom du är en annan än du var senast. Och det färgar återseendet.
I november förra året besökte jag Barcelona för första gången. Och föll pladask för ”anarkisternas stad” som den har kallats. Nu kommer vi åter. Pratar om vad vi måste se och som vi missade förra gången.
Och, för att testa min tes på mig själv: är det samma stad? Är jag densamma? Finns det skäl oroa sig för vad det blir för slags återseende?
En vecka, som vi har inbokat, räcker inte långt för att botanisera och arrangera upptäcktsfärder i detta myllrande, katalanska stadslandskap.
Jag odlar flanerandets konst. Apostlahästarna bästa fortskaffningsmedlet. Om än med stav för Ekstrand. Och för att citera Andreas Sedin i Lycklig den som kan glömma (2023): ”Staden kräver närvaro av den som går.”
Muséer och liknande får gärna vara för min del, hellre pröva ett av de många kaféerna. Men universitetet har vi bestämt att vi ska uppsöka. Ett lärdomssäte med gott rykte.
Och kyrkan, La Sagrada Familia, Antoni Gaudís stora livsverk. Ett minst sagt märkligt byggnadsverk. I november stannade vi utanför, betraktade den originella arkitekturen på avstånd.
Långa köer. Barcelona är inte endast anarkisternas, nästan ännu mer turisternas stad. En särskild skatt måste betalas vid incheckning på hotellet om man tillhör de senares, icke-bofasta skara. Många katalaner är innerligt trötta på den aldrig sinande turistfloden.
Vi är angelägna om att fortsätta att söka spår efter det nedtystade inbördeskriget. Ett sår som aldrig läker. Stora strider ägde rum mitt i Barcelona.
Och, nu kommer det! Kors i taket. Vi ska bo på George Orwells hotell Continental vid promenadstråket La Rambla. Kosta vad det kosta vill. Men jag måste bara ta reda på i vilket rum han bodde. Orwell sårad efter att ha deltagit som frivillig på republikens sida.
I hotellet började han, som politiskt närmade sig trotskisterna, mycket kritisk mot den roll stalinisterna spelade under inbördeskriget, skriva den bok som på svenska kom att heta Hyllning till Katalonien (utgiven första gången 1938).
En av de bästa skildringarna av detta blodiga krig som fascisterna med Franco som anförare startade. Nya massgravar i den spanska jorden upptäcks ständigt.
Nu är jag här igen, Barcelona.