Hoppfulla sjukdomsteorier i kriget för Palestina: ett svar till Adam Shatz

Ovanstående illustration från en roman från 1802, ”Bränningen av slottet, eller Toussaint-Louvertures regeringstid” av den franske författaren René Périn, har blivit en av de mest kända skildringarna av den Haitiska revolutionen, ett stycke propaganda som delegitimerar revolutionen och angriper dess ledare, Toussaint Louverture, som Périn beskriver som en ”avskyvärd neger” som han offrade ett porträtt på, över vilket läsarna skulle fälla mågnga tårar!!!” På bilden ses en välklädd Toussaint-Louverture precidera över de stackars hjälplösa i massakern på oskyldiga vita, många av dem kvinnor och barn. (Foto: Race.Ed/University of Edinburgh)

---

Adam Shatz, redaktör för London Review of Books i USA skrev en artikel den 2:a november och som Aftonbladet publicerade 15 november i svensk översättning. Rubriken på engelska ”Vengeful Patologies” kan översättas som Hämndens sjukdomsteorier eller Hämndlystna sjukdomsföreställningar. Aftonbladet rubricerade artikeln ”Hämnden leder bara till ännu värre katastrofer”. Den 8:e november publicerade sajten Mondoweiss ett svar av Abdaljawad Omar, doktorand på Birzeituniversitetet med rubriken, ”Hoppfull sjukdomsteori i kriget för Palestina”. Här kommer svaret i en lång sammanfattning av Ernesto Kazenstein.

Adam Shatz är medveten om Israels ockupations mest extrema sidor och han duckar inte för att lista några av dem eller för att lyfta fram att Israels regering och särskilt Netanyahu har stött och stärkt Hamas för att försvaga den Palestinska myndigheten i Ramallah och hindra att palestinierna enas. Men detta till trots lyfter han fram hämnd som det viktigaste motivet och den viktigaste drivkraften i konflikten mellan Palestina och Israel och jämför den 7 oktober med dödandet i Sabra och Shatila i Beirut 1982 och med en massmord mot civila begånget i Argeliet 1955, och hävdar att den här attacken främjar fascismen i Västeuropa.

Abdaljawad Omar karakteriserar Shatz artikel som ”förkroppsligandet av den intelektuella labyrint som hemsöker västerländska intellektuella”, som karakteriseras av att sympatin för palestinierna är direkt proportionell till deras oförmåga att utmana Israels förtryck.

Som många andra ”köpte” Shatz den välredigerade och sensationalistiska versionen av vad som hände den 7 oktober som Israels propagandamaskin kablade ut över världen. Israel har redan minskat antalet döda från 1.400 till 1.200 och det är väldigt mycket som är oklart om vad som verkligen hände. Man vet inte hur många av de döda som var poliser och militärer (alltså legitima militära mål), hur många som dog i eldstrider mellan Hamas och Israels militär och polis och hur många som dödades av Israels attacker mot byggnader där det misstänktes att det fanns Hamas soldater. ”Ett antal vittnesmål från israeliska överlevande pekar mot att israelisk militär och polis inte har varit försiktiga i strider kring ’Gaza envelope’. En följd av detta är att ett grupp israeler har skrivit ett öppet brev där de uppmanar sina landsmän att kräva att sanningen om vad som hände 7:e oktober måste komma fram.” (Ingen har heller överhuvudtaget nämnt hur många av Hamas trupper som dog den dagen).

Shatz ser några av de militära mål som Hamas attacker, men de verkar försvinna när han går vidare för att bedöma Hamas intentioner och motiv. Hans artikel skulle kunna kokas ner till att båda parter är lika goda kålsuppare, lika brutala och hämndlystna. Och vidare: palestinier och israeler är dömda att leva bredvid varandra, men han undviker att utveckla detta, vilket leder till slutsatsen att det som föreligger är att: eftersom ingenting någonsin kommer att förändras måste palestinierna finna sig i sitt öde.

Omar pekar på det förutsägbara smått schizofrena svaret på situationen eftersom Shatz som många andra västerländska intellektuella betraktar konflikten på bekvämt avstånd och (medelklassig) avsky för våldet, vilket leder de till att skylla på palestinierna och Hamas för att fascismen breder ut sig.

”Den iögonenfallande självmotsägelsen i Shatz essä är uppenbar, men han ser inte det: han börjar sin essä med att identifiera de politiska målen för den palestinska offensiven, men sedan reduceras allt till sjuklig ’hämndlysten’. Han avfärdar specifika historiska analogier, som Tet-offensiven i Vietnam, utan att motivera med annat än med sin motvilja mot våld. Dessa observationer är oförenliga; antingen hade palestinierna politiska mål som verkligen öppnat upp ett politiskt utrymme som varit stängt i flera år, eller så är de irrationella och barbariska aktörer som drivs av en överväldigande ohämmade känslor. (…)

Shatz argumenterar att om Hamas hade begränsat sina attacker till militära mål, skulle de ha uppnått ett sken av ’legitimitet’. Denna strategi skulle möjligen ha förhindrat det intensiva fördömandet som vanligtvis åtföljer bilden av den brutale palestinske kämpen i västvärldens kollektiva (under-)medvetna, som Israel och USA försökte mixa ihop med ISIS. Men Shatz förbiser hur Israels reagerar gentemot allt palestinskt motstånd. Under Israels invasion av Libanon 2006, upplöstes snabbt gränsen mellan militära och civila mål, vilket ledde till mer än 1.200 civila döda. Och vad reagerade Israel på? En attack mot en israelisk militär enhet – alltså ett legitimt militärt mål. På samma sätt, svaret på fängslande av korpral Gilad Shalit i Gaza var omfattande förstörelse av civil infrastruktur och nästan 1.200 döda. Det visar att gränsen mellan militära mål och civilbefolkning inte gäller för Israel.”

Under konfliktens långa historia och i Israels och USA:s beskrivning har skillnaden aldrig någonsin betytt något. Hizbollah och Hamas förblir terrorgrupper oavsett om de slår mot soldater eller civila. Svaret från Israel är detsamma. Den så kallade ’Dahiya-doktrinen’ formulerades som svar på Hizbollahs tillfångatagande och dödande av israeliska soldater.”

”Tillämpning av Dahiya-doktrinen är uppenbar i Gaza idag. Israel har förklarat att varje betydande attack kommer att resultera i en omfattande förstörelse av både civil och statlig infrastruktur, inklusive bombning av byar och städer tillbaka till ’stenåldern’. Med andra ord kommer varje form av motstånd, oavsett mål, att mötas av inget mindre än den ’brända jordens politik’ från luften.”

Svaret på demonstrationerna i Gaza 2018, The Great March of Return, var prickskyttar som dödade 223 palestinier och sårade mer än 9.000, vilket visar med all önskvärd tydlighet att det inte spelar någon roll om motstånd är våldsamt eller inte. Svaret är alltid oproportionerligt våldsamt.

Hamas mål verkar ha varit, säger Omar, att fängsla israeliska soldater för att kunna utväxla dessa mot palestinska fångar, att hämta information och vapen från israeliska armén och att fördröja att Israel återtog kontrollen över ”Gaza envelope”, det pärlband av kibbutzer och samhällen som omger Gaza. Hamas förväntade sig förmodligen att kunna förhandla eftersom de hade ett stort antal civila som gisslan. Men Israel visade föga intresse för att förhandla.

”Varför skulle ett slag mot Israels mest centrala idé och princip: dess avskräckning och militära kraft inte kunna leda till en öppning av nya möjligheter för en ny politisk lösning? Idag kan detta verka avlägset, i stridens hetta och under Israels folkmordiska förstörelse, men det är det som till slut faktiskt händer på marken som blir avgörande för framtiden. Här är Shatz resonemang särskilt magert eftersom han från början stänger alla möjligheter som kan skapas av attacken 7:e oktober.

Genom att bortse från den politiska och militära logiken och klassa attacken som endast ”hämnd” ignorerar Shatz det faktum att alla krig och strider, oavsett hur hemska, blodiga och tragiska de till sist är, kan skapa utrymme för nya möjligheter – även hoppfulla sådana. Han förblir trogen en dystopisk tolkning där en mörk underton färgar framtiden för Palestina och världen. Han kanske har rätt i detta att till sist blir alla förlorare … kanske kommer envisheten till fortsatt Västdominans och hegemoni att förstärka fascismen i Väst. Men det sättet att tänka ignorerar den palestinska erfarenheten och verkar utgå från att så länge Israel tror sig oövervinneligt kommer viljan att ändra palestiniernas situation att vara obefintlig.

Och även om det palestinska motståndet misslyckas att skapa en relativ seger i denna strid, skulle alternativet ha varit en långsam död.”

Staten Israels grundsten är fördrivning av ursprungsbefolkningen

Sionismens själva grundidé är att ta palestiniernas land. De mest visionära förgrundgestalterna, Hertzl och Jobotinsky var helt klara på det. Hertzl föreslog en försiktig politik för att driva palestinierna från deras land genom att ”erbjuda de jobb i grannländerna men förvägra dem jobb i vårt land” medan Jobotinsky var ärligare. Hans bok The Iron Wall finns ett långt resonemang om att endast våld kommer att säkra den judiska staten. Det handlar inte om anekdotiska resonemang eller fantasier. Sedan trettio år tillbaka har ”historierevisionisterna” Ilan Pappé, Benny Morris, Avi Shlain och andra kartlagt den etniska rensningen av Palestina, grundstenen som staten Israel vilar på. Israels regering under Ben Gurion fastställde i mars 1948 plan Dalet som gick ut på att fördriva så många palestinier som möjligt från sina byar och städer. Massakrerna i Deir Yassin, Tantuta, Dawaymeh var inga isolerade händelser, utan en del av en genomtänkt plan som ledde till Nakba, fördrivningen av fyra femtedelar av den palestinska befolkningen. Mellan 1948 och 1966 levde de palestinier som blev kvar i staten Israel under militära lagar, samma villkor som idag gäller för palestinierna på de områdena som Israel tog kontroll över efter sexdagarskriget 1967, Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem.

Fördrivningen av palestinierna har alltid varit en uttalad politik. Israel är besatt av det ”demografiska problemet” – att palestinierna ska bli fler än judarna. Den nuvarande finansminister Bezalel Smotrich, då vice talman i Knesset, presenterade 2017 ”The subjugation plan” med målet att ”utplåna all hopp hos palestinierna”. De ska erbjudas tre val: lämna landet, stanna i Israel som ”utländska invånare” eftersom de enligt judisk lag måste betraktas som underlägsna, eller göra motstånd och då kommer IDF (Israel Defence Forces) att veta vad som ska göras med dem. När han fick frågan om han menade att utplåna hela familjer, inklusive kvinnor och barn svarade han: ”In war, as in war” (Haaretz, 2017-05-16, Why Religious Zionism is Growing Darker).

Man skulle kunna skriva en tjock bok med mer eller mindre våldsamma och öppet rasistiska citat. Det får räcka med ytterligare ett exempel. Under 2002 publicerade Novosti, under rubriken ”Hur tvinga dem att lämna”, förslaget att regeringen skulle hota med kastrering av män för att tvinga de bort eller att införa den kinesiska ”ettbarnspolitik” och straffa de som föder fler än ett barn.

Israel har för vana att anklaga andra för sina egna brister. När Sverige erkände Palestina 2014 var ett vanligt argument mot detta att Palestina ”inte hade definierat sina gränser”, vilket Israel aldrig har gjort – anledningen till detta är att Israels dröm är att ta hela området mellan floden Jordan till Medelhavet. Formellt godtog sionisterna FN:s delningsplan i november 1947 men hade inga planer på att respektera dess gränser och i stället för de 55 procent som FN avsatt för den judiska staten ockuperade deras styrkor 78 procent (som kom att bli den internationellt erkända statens territorium).

Jag skulle kunna (om jag lyckades övertyga en ortodox rabbin att jag är troende) ansöka och få israeliskt medborgarskap eftersom min farfar var fullbldsjude. Men palestinierna som bodde där under generationer förvägras rätten att återvända hem, trots FN:s resolutioner. Israel har utvecklat ett intrikat nätverk av lagar för att driva bort palestinierna och ta deras mark. Folke Bernadotte, FN:s medlare, mördares av bland andra Yitzak Shamir (som sedan blev premiärminister) 1948 just för att han föreslog att flyktingarna som hade fördrivits skulle ha rätt att återvända.

I en artikel 2016, Israel´s Putinisation (Israels putinisering) av Shatz börjar med att citera en palestinier som var medlem av Knesset (Israels parlament): ”Israel är demokratisk för judarna, och judiskt för araberna”. ”Palestinska medborgare i Israel [cirka 20 procent av befolkningen] blir påminda gång på gång att de inte är välkomna”. Shatz påpekar också att landet håller på att bli mindre demokratiskt även för judarna. Shatz skrev då, Colonial rule, however, is corrosive in its effects. Shatz är alltså medveten om att Israel är ett kolonialt projekt, och som Fanon och Cesaire påpekade, brutaliserar kolonialisten. Sionismens grundare Herlz skriver att den judiska staten kommer att vara ”ett stycke modernt Europa på gränsen mot Asien, en civilisationens utpost mot barbariet”.

Israels behandling av palestinierna genomsyras nu, och så har det varit från allra första början, av rasism och förakt – palestinier är ”den andre”, barbaren, den ociviliserade – och som sådan ska den utraderas, osynliggöras, fås bort. Utsuddningen finns redan i självaste grundtanken ”ett land utan folk, till ett folk utan land”. För att få ett land utan folk måste man därför avlägsna folket som fanns där, genom att fysiskt fördriva dem och genom att sedan förneka deras existens – Golda Meir och många efter henne har ju sagt att det aldrig har funnits ett palestinsk folk, därför pratar man konsekvent i Israel om ”araber”, inte om ”palestinier”.

Det israeliska samhället är genomsyrat av militarism och en del av strategin är närheten mellan militära installationer och det civila samhället. De mer militanta bosättarna på Västbanken utgör en regelrätt paramilitär styrka som agerar helt öppet mot palestinierna så mycket de behagar, oftast med skydd av polis eller armén. I ett land där mängder av människor äger vapen, delade regeringen nyligen ännu fler vapen till civila judar på Västbanken.

Shatz verkar tycka att palestinierna borde begränsa sig till ”legitima mål”, det vill säga militära mål, men Israel besvarar alla attacker på samma sätt: överväldigande våld, i Gaza bombningar från flyg, och brända jordens taktik, inte som en del av en militärstrategi, utan som straff. Just detta är centralt. Israel har, med Västvärldens goda minne och aktiva stöd, lyckats få (en del av) omvärlden att tro att allt motstånd som palestinierna utövar är terrorism. Palestinier är, i folkmun, i Västs kollektiva undermedvetna – eller rent av medvetande – synonym med terrorist. I Israel så klart. Bilden av palestinier hos alltför många är inte längre en ryttare med kroksabel i högsta hugg, utan en karikatyr i form av en mörk, skum typ med sin Kalashnikov beredd att skjuta på allt och alla som kommer i hans väg. Denna karikatyr jagar Shatz som pratar om en karneval av kallblodiga mord.

Israel straffar palestinierna bara för att de finns, eller rättare sagt, för att de vill finnas som palestinier,
som grupp, som folk. Det kan Israel inte tolerera.

Har då Israel rätt att existera?

Denna frågan lyfts upp gång på gång, liksom frågan om Israel har rätt att försvara sig. Under decennier har sionismen prånglat ut budskapet att Israel har rätt att existera och därför har rätt att försvara sig med hjälp av ett mycket väloljat och ekonomisk mäktigt propagandamaskineri. Detta är ingen hemlighet, men får ändå inte sägas. Då stämplas man som antisemit.

Kan man då ifrågasätta om Israel har rätt att vara en rasiststat bara för judar, där palestinierna är andra klassens medborgare, som ockuperar områden i strid mot internationell rätt, som förflyttar sin befolkning till ockuperat område, som begår kontinuerliga brott mot lag och moral? En stat som raderar en raderar om en kärlekshistoria mellan en judisk kvinna och en arabisk man från läroplanen med motiveringen att ”intima relationer mellan judar och icke-judar hotar den separata identiteten” (ett språk som enligt Shatz skulle platsa i apartheids Sydafrika).

Självklart måste svaret på frågan vara ja. Det är fullt legitimt att ifrågasätta en sådan stat, inte som geografisk enhet, men som politisk entitet. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var själva staten ifrågasatt, inte som en geografiskt enhet, men som politisk entitet. Det som kom efter apartheids fall var en annan stat, på samma territorium, men en annan stat. Bantustans försvann och en ny grundlag skapade en ny och annorlunda statsbildning.

Det är gängse att påstå att Hamas och många andra förnekar Israels rätt att existera eller ”vill kasta judarna i havet”. Min kusin frågade mig en gång, ”ska det inte få finnas några judar på Västbanken?” och jag var inte tillräckligt välinformerad och alert för att säga det självklara: ”Såklart ska det få finnas judar på Västbanken. Det är inte det som är frågan. Frågan är om det ska finnas några palestinier kvar på Västbanken”.

Israel är något som forskare kallar en ”settler colonial state”. Det finns ett antal andra sådana stater. De flesta var brittiska kolonier: USA, Australien, Kanada, Nya Zeeland. Men också det land där jag råkar vara född, Uruguay, inte hela Argentina, men stora områden kring Buenos Aires och söderöver. De är också ”settler colonial states”. Settler colonialism innebär att den ursprungliga befolkningen fördrivits och utplånats, vilket inte innebär att varje individ dödats, men att som folkgrupp blir den raderad eller dömd till en existens med begränsade eller inga nationella rättigheter och framför allt utan egen kollektiv vilja, eget självbestämmande (Israel antog för tre år sedan en lag som går ut precis på detta: bara judar har självbestämmanderätt i Israel, Israel som ”the Nation-State of the Jewish People”).

Det var först efter andra världskriget som ”den civiliserade världen” förstod att resten av planeten var befolkad av människor precis som de. Inte helt, inte alla, men i stort sätt kan vi säga utan att överdriva att svarta afrikaner, indianer, araber, kineser för att inte tala om aboriginerna i Australien betraktades som halv-mänskliga. Denna mentalitet är inte helt utraderad, vilket var alldeles tydligt i Rhodesia, Sydafrika och USA:s sydstater fram till för inte så länge sedan. Det var inte bara Hitler som betraktade de slaviska folken som underlägsna, ”Untermänschen”.

Britterna betraktade araberna i Irak som barbariska vildar som skulle behandlas med terror ”Den brittiska officer i flygvapen J A Chamier skrev 1921 att det bästa sättet att demoralisera lokalbefolkningen var att koncentrera bombningarna på ’den mest otillgängliga byn av den mest framstående stammen som man önskar straffa. Alla tillgängliga flygplan måste delta i en obeveklig attack med bomber och maskingevär kontinuerligt dag och natt, på hus, invånare, grödor och boskap’. … ’Araberna och kurderna vet nu'”, rapporterade Arthur ”Bomber” Harris efter flera sådana räder, ”vad bombning betyder. På mindre än 45 minuter kan en fullstor by praktiskt taget utplånas och en tredjedel av dess invånare dödas eller skadas, av endast fyra eller fem maskiner som är omöjliga att försvara sig mot, och inga möjligheter att fly från.”

I sina memoarer om det irakiska upproret 1920 citerar generallöjtnant Sir Aylmer L Haldane sina egna order: alla irakier som hittats med vapen ska straffas ”med yttersta stränghet”: ”Byn där han kommer ifrån måste förstöras och befolkningen nekas vatten och alla andra förnödenheter för livet”. Han lade också till: ”Att bränna en by ordentligt tar lång tid, en timme eller mer beroende på storlek” (The Guardian, 2003-04-19, ”Our last occupation, Gas, chemicals, bombs: Britain has used them all before i Iraq”).

Våld eller icke våld?

Det är ingen irrelevant fråga. Den långa historien av övervåld som möter allt palestinskt motstånd motsvaras på det politiska planet av den cyniska politiken som stänger alla dörrar till fredlig opposition beskrivs så här av Shatz: ”Samtidigt som han (Netanyahu) lett Israel i flera angrepp mot Gaza har han pläderat för försoning med Hamas, en position han motiverade 2019 vid en sammankomst med Likuds medlemmar i Knesset: ’den som vill motverka en palestinsk stat måste stödja stärkandet av Hamas och överförandet av pengar till Hamas’. Netanyahu insåg att så länge Hamas har makten i Gaza kommer inga förhandlingar om den palestinska självständigheten att kunna komma till stånd.”

Å andra sidan straffas Mahmoud Abbas, den palestinska myndightens president, med ekonomiska sanktioner, trots att han uppträder som Quisling eller som Petain (samarbetade med nazisterna i Frankrike), ockupationsmaktens förlängda arm. Omar skriver:

”Världen har skickat ett tydligt budskap till palestinierna: det kommer inte att bli något juridiskt eller politiskt stöd, bara begränsat stöd för ickevåld och då och då fördömande av Israel när det begår uppenbara brott. Det finns faktiskt våld i den internationella samfundets krav och upprepning om kravet på ickevåld, eftersom det betyder i praktiken att palestinierna måste bara lägga sig ner och dö”.

Språkligt fängslade

Vi måste reflektera över det dominerande språket i media och i opinionen. Allt motstånd från palestinierna betraktas som terrorism. Attacker mot soldater vid checkpoints beskrivs som terror även om soldater är legitima mål. Att stämpla Hamas och andra organisationer som terrorgrupper blir ett sätt att göra dem inte bara illegala utan föraktliga på alla sätt. Och som i en spegelbild, verkar man tänka att allt som en stat gör är legitimt, det kan vara fel eller övervåld, men är ändå legitimt. Vi sitter alla i det här språkliga fängelset. Hamas (araber, palestinier) är terror. Israel är en legitim stat.

I verkligheten är det så att Hamas största verksamhet är social och kulturell, inte militär, och att Israel å sin sida begår systematiska brott mot internationell lag – landet har ett svårslaget rekord att bryta mot FN:s säkerhetsråds beslut och katalogen av brott mot Genevekonventionen och krigets lagar är nästintill oändlig.

Det språkliga fängelset har även andra uttryckt. Hamas trupper kallas terrorister, inte soldater eller trupper. Israel använder sig av en paramilitär styrka av bosättare som i formell mening är civila, men som bär militära vapen och agerar i samspel med armén och attackerar civila palestiner, bränner deras träd, hus, bilar och skadar och terroriserar samhällen, men ingen kallar dem för en terrorgrupp.

Stämpel ”terrorgrupp” används på liknande sätt som man i forna tider pratade man om kättare. Allt vad de gjorde var fel, eftersom grundtanken var fel. De förtjänade inte att finnas, de förnekade den sanna Guden och därför skulle skapelsen må bra av att de helt enkelt inte fanns. Och omvänt, legitima stater vill få oss att tro att allt som de gör är legitimt, visst kan det vara fel, alla gör ju fel, men det är likt förbannat legitimt.

Hybris har förgiftat USA och Väst som tror att de kan fördöma vem de behagar, sanktionera alla länder de finner obehagliga, straffa och bojkotta. Allt detta anser Väst vara legitimt i namn av ”demokrati” och ”Rules-based International Order” (regler som de kränker efter behag).

Att stämpla någon grupp eller person som terrorist befriar oss från vidare eftertanke. Allt är sagt. Kättare.
De förtjänar bara bålet.

Attacken den 7 oktober var inte en terrorhandling. Hamas använde sig av den yttersta legitima rätten de har – att göra motstånd mot förtrycket. Och målen verkade av allt att döma ha varit överväldigande legitima, det vill säga militära mål, vilket Shatz är fullt medveten om. Under attacken den 7 oktober har onekligen begåtts brott, fast det är inte klart i vilken utsträckning dessa brott begicks av Hamas eller av Islamiska Jihads trupper, av civila personer från Gaza som fick komma ut genom öppningar i fängelsets murar, av korseld eller av Israels militär.

Det är i grunden fel att likställa Israel och Palestina. Även det mest desperata och våldsamma uppror som är dömt att misslyckas, måste ses i ljuset av den situationen som föranleder den. Historien är full av desperata försök, Spartakus, uppror i Warsawas ghetto, Tupac Amaru, som visar att det finns en nerv i människan som säger att det är bättre att dö med värdighet än att leva i förödmjukelse (som ändå leder till personens död). När Israel åkallar Förintelsen kan man undra om det mest skrämmande inte är, trots allt, den lätthet med vilket nazisterna lyckades mörda så mycket folk under Förintelsen. Vi ska inte glömma att sionismen ville skapa en ny jude, en stark människa, den modiga sabra som odlar jorden (vilket var förbjudet för de flesta judar i Europa) med sina egna starka armar och som kan försvara sig själv och sitt land, en muskulös jordbrukar-soldat i kontrast till den svage, vidskeplige, feminina ostjuden, som bodde i Shtetl och pratade yiddish. Sionismens grundare Theodor Herlz använder nedsättande (antisemitisk) terminologi när han beskriver de franska judarna (Theodor Herlz, The Jewish State och Old New Land, Joseph Massad The Persistence of the Palestinian Question: Essays on Zionism and the Palestinians, 2006).