Vad har Horace Engdahl och Kim Jong-Un gemensamt? Jo, båda är principfasta försvarare av sina respektive mycket väl befästa revir.
Om vi funderar lite på dessa tappra hörförare kan vi också konstatera att ännu en gemensam sak är att i deras respektive revir har det otänkbara inträffat. Plötsligt har en helt ny sida visats upp som helt motsäger allt vi hört tidigare.
Kim Jong-Un börjar plötsligt tala om nedrustning efter att i många år utvecklat långdistansrobotar och provsprängt kärnladdningar inramat av en konsekvent hotfull retorik – och blir plötsligt tagen på allvar. Från skurkstatus till respekterat rampljus.
Det anrika högprestigeisolatet Svenska Akademien visar sig plötsligt vara en härva av sextrakasserier, inre korruption, skattefusk och andra skumma affärer, varpå Nobelstiftelsen tvingas ta ifrån dem rätten att dela ut nobelpriset i litteratur – Nationens oomkullrunkeliga topside – trodde man… Från respekterat rampljus till skurkstatus.
Både Nordkorea och Svenska Akademien är nu inne i ett läge där man på något sätt måste försonas med sin omvärld. Horace Engdahl och Kim Jong-Un har här i någon mening samma problem. Båda har avfärdats av sina mäktiga motståndare, Trump har inställt toppmötet i Singapore (vad som händer imorgon vet ingen) och hotar med skarpa missiler på Twitter, medan Nobelstiftelsens ordförande Heikensten hotar med att inte betala ut prispengarna.
Men å andra sidan har både Trump och Heikensten sina hopplösa dilemman. Sätter man sina hot i verket kan hela skiten explodera (eller implodera). De måste alltså tassa försiktigt. Mycket prestige och framför allt pengar står på spel.
Vi kan alla vara säkra på bakom kulisserna så jobbar konfliktlösarkonsulter för fullt. Mitt tips är att Kim Jong-Un har en betydligt bättre sits än Horace Engdahl. Horace liknar mer Kims farsa, Kim Jong-Il, eller farfar Kim Il-Sung, några som principfast bet sig fast i sitt gamla för länge sedan uttjänta system, medan Kim Jong-Un hittat huvudmotståndaren Trumps allra ömmaste tå – vätebomben. Kim har bara att vänta ut Trumps bizarra krumbukter för att snart få den sårade jätten på knä. Horace Engdahl, med Kristina Lugn som enda vapendragare, verkar däremot dömd till undergång. Om han drar med sig hela Akademien är ännu osagt. Men han försvarar sitt hopplöst antikverade revir med de giftladdade retoriska missiler som står honom till buds. Men någon atombomb har han inte.
Så vad är då sensmoralen i denna smått absurda jämförelse? Jo att tiden springer ifrån dem som inte kan tänka utanför boxen. De fastnar ofelbart i gamla dogmer och hotfullt – men tomt – vapenskrammel, medan den obundet tänkande (med en atombomb i rockärmen) alltid har större möjlighet att finna en lösning. Världen slutar aldrig att förvåna.
Det hade varit roligare om du gått emot den gängse massmediebilden i stället för att stryka den medhårs…
Vem har kvaddat den Svenska Akademien? Personligen bryr jag mig inte. Men är det inte konstigt att ingen vågar kasta fram en alternativ teori: att det är radikalfeministernas agerande där som förklarar kollapsen? T ex Sara Stridsberg med sin beundran för SCUM-manifestet och Sara Danius i kontrollen av akademien.
Dessa har givetvis utnyttjat ”kulturprofilens” rykte som murbräcka. Men i och med att rättssakerna läggs ned mot honom, desto tunnare känns skandalen, vilket i och för sig ännu inte påverkat massmedia.
Horace Engdhal är en borgerlig intelligenssnobb, men han är knappast en brottsling. Vilket brott har han i så fall gjort sig skyldig till?
Hannu K!
Att kretsen som ska stå för ”snille och smak” och utse en världsmästare i litteratur varje år med andras pengar visar sig vara ett dåligt sammanhållet arbetslag – inkusive Horace – fullt med intriger och snaskigheter (jag tror faktiskt på det mesta som framkommit) gör det hela omöjligt att försvara. Horace är väl den som håller på de gamla reglerna, men det är ju de som är orimliga. Låt dem backa in i sin språkvårdarroll och låt någon kvalificerad kommitté ta över nobelpriset i litteratur.
Håller med Hannu, det är inte atombomben som lett till Kim Jong-Uns och Nordkoreas framgång utan USA:s historiskt minskade ställning i området, vilket givit Sydkorea en chans att agera på egen hand – som de tagit.
Vad gäller Akademien förvånas jag över hur borgerligheten också kan agera ganska kraftlöst: de som inte gillade Horace Engdahl och hans ”kulturprofil” avgick med hopp att någon Större Makt skulle ställa allt till rätta. Detsamma gjorde Kerenskij 1917 och de tjeckoslovakiska borgerliga politikerna 1948.
Men inte kom det någon ”högre makt” och ställde allt till rätta, utan de som ”avgångsfolket” riktade sin emotionella vrede mot satt kvar och utökade sin makt: Lenin 1917, Gottwald 1948 och Engdahl 2018.
Danius & Co skulle ha stannat kvar och kämpat!
Går det att utse en ”världsmästare i litteratur”? Det är ju bara dumt. Låt någon annan ta hand om detta larviga jobb. Varför inte Kim Jung-un? Det vore en baggis för Kim vid sidan om den stora uppgiften att få bort USA från den koreanska halvön!
Där är vi helt överens Hannu K.
Jag håller också med Hannu. Lagom med ironi i formuleringarna!