När jag såg filmen Dr Strangelove var jag 25 år och mitt intresse för politik hade just vaknat. Vad jag minns uppfattade jag filmen som kom 1964 mest som en humoristisk äventyrsfilm, med en avslutande knorr av vilda västern. Stanley Kubricks svärta tror jag inte att jag uppfattade.
Lyndon B Johnson blev i november 1964 vald till USA:s president. Han efterträdde John F Kennedy som i november året innan hade blivit mördad. USA:s hegemoni var grundmurad. Storbritannien och Frankrike hade som stormakter fått en knäpp på näsan åtta år tidigare vid den så kallade Suezkrisen. På nätet läser jag ”Storbritannien, Frankrike och Israel gick omedelbart till angrepp [efter det att den egyptiske presidenten, Gamal A. Nasser, nationaliserat kanalen] men tvingades dra sig tillbaka efter påtryckningar från de båda supermakterna USA och Sovjetunionen.”
Nu fanns det bara två stormakter; supermakter. Men alla fyra, USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien var kärnvapenmakter, och Kina blev det just 1964. Idag är även Indien, Pakistan och Nordkorea officiella kärnvapenmakter. ”Alla” vet att även Israel är en kärnvapenmakt, men omnämns på Wikipedia som en ”odeklarerad kärnvapenmakt”.
Världen har förändrats sedan mitten på 1960-talet då jag gick i demonstrationståg mot USA:s imperialistiska angreppskrig på Vietnam och skanderade ”Tage och Geijer Lyndons lakejer”. Antagligen är det denna förändring som påverkat mig till att idag se mycket allvarligt på risken för kärnvapenkrig. Det gjorde jag inte 1964.
Den kvarvarande supermakten USA, har nu inför all världens åsyn igen ”fått en knäpp på näsan”. Denna gång av en armé skäggiga män med Kalasjnikovs. Landets president går mer och mer ”in i dimman”, landets vicepresident åker på värvningsresa till Vietnam under slagordet ”America is back”! och hon skrattar som en fåne när hon tillfrågas om det som sker i Afghanistan! Utrikesministern försöker läsa ”läsa lusen av” Kina. Och så vidare. Den store hegemonen har i sitt beteende blivit kraftigt dysfunktionell, ”out of tuch”.
Lika illa är det med USA:s allierade. Den politiska klassen i Storbritannien talar och beter sig som om den levde på drottning Victorias tid, för att ta ett exempel. Samtidigt har de stater som kan sägas utgöra Väst genom sitt beteende starkt bidragit till att de tidigare inte så såta vännerna Kina och Ryssland nu är i en mycket nära och uppmärksammad allians.
Det har gått fort allt detta, bara några år har det tagit, och spänningen i den nya maktkonstellationen ökar. Mig synes det mycket illavarslande. Kärnvapnen är många och på många händer, och de ökar i antal och förfinas i teknik.
Den 11:e augusti kom en videofilm som på ett bra sätt går igenom läget för kärnvapnen på jorden idag. Det är journalisten och filmskaparen Paul Jay som på sin blogg theAnalysis.news samtalar med pensionerade USA-arméöversten Lawrence Wilkerson (LW). Han har varit stabschef åt förre utrikesministern Colin Powell (2001–2005). På Gatestone Institute skriver Dexter van Zile om honom (LW): By His Own Admission, Wilkerson Cannot Be Trusted. Det är en mycket komplex arméöverste som kommer till tals. På the Grayzone (Pushback) hittar jag sju intervjuer med honom som Aaron Maté gjort. Den senaste är från den 24 april i år. En av Matés intervjuer finns på denna blogg.
Samtalet med Paul Jay har rubriken “The Threat of War (Nuclear) With China” och den inledande texten lyder:
”År 1958 förespråkade några militärledare i USA en första kärnvapenattack mot Kina över kontrollen av Taiwan. Det finns några som planerar för det idag.”
Brittisk-amerikanen Stanley Kubrick (1928-1999) var utan tvivel ett filmiskt geni, om än ett ojämnt sådant. Hans ”Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” från 1964 framstår – trots sin karaktär av uppsluppen och makalöst rolig filmisk balett i svart-vitt (kanske inspirerad av Chaplins ”Diktatorn”) – som ett oöverträffat mästerverk på militärfilmens område. Men så hade han också tillgång till första klassens skådespelare som Peter Sellers, George C. Scott, Sterling Hayden, Slim Pickens m fl, alla numera borta.
Till andra hans filmer, som man inte glömmer i första taget, hör ”2001 – Ett rymdäventyr” (1968), ”A Clockwork Orange” (1971) och ”Barry Lyndon” (1975). Den sistnämnda baserade sig för övrigt på en roman av William Thackeray från 1844 och den perfektionistiske Kubrick lär ha lånat en ytterst ljuskänslig kamera från USA:s rymdstyrelse NASA för att kunna spela in inomhusscener utan annan belysning än stearinljus.
Estetiskt kan Kubrick beskrivas som en typisk representant för den amerikanska naturalistiska traditionen. Eller kanske i hans fall beskrivningen snarare bör vara ”hyper-naturalistisk”. Detta ledde tyvärr också till konstnärliga urspårningar som den – i mitt tycke – lika obehagliga som intellektuellt pinsamma skräckfilmen ”The Shining” (1977).
Bertil C!
Bra at Du uppmärksammar filmen Dr Strangelove och intervjun med den amerikanske armeöversten Wilkersson!
Först om filmen: Den var för mig då en bekräftelse på kärnvapenhotet. Jag hade tillsammans med kompisen Jan gått i fackeltåg mot kärnvapen och lyssnat på Bertil Svanström och besökt båten som seglade till Leningrad för att dela ut flygblad mot kärnvapen (även om besättningen där inte tilläts dela ut flygbladen). Men jag förstod då ändå inte storheten i filmen. Jag skrattade ju åt militärbaschefen som inte drack det kommunistsmittade vattnet utan whisky i stället. Allvaret bakom den galenskapen anade jag många år senare när jag såg den på nytt.
Jag tror Wilkerson har rätt – risken för kärnvapenkrig genom misstag är antagligen den största risken. Han nämner också att det förekommit incidenter som inte blivit kända utåt – precis det som svensk-amerikanen Shapiro har pratat om. Det utesluter dock inte risken för kärnvapenkrig utifrån Taiwan-frågan.
Jag vill påminna om att Bulletin of Atomic Scientists inte längre räknar minuter på sin domedagsklocka utan sekunder, 100 sek till domedagen f n. Enligt en undersökning nyligen tror 60,5% av amerikanerna att Iran har kärnvapen (70,6% av republikanerna) medan endast 51,7% tror att Israel har kärnvapen (samma för R och D). Hur kan man fatta rationella beslut om befolkningen hålls nere i okunskap?
Det finns ett antal kända fall då utlösandet av ett kärnvapenkrig – om vi nu bortser från det faktiska kärnvapenkrig USA utsatte Japan för i slutet av 2:a världskriget – tycks ha varit snubblande nära. Under Kubakrisen i oktober 1962 sägs en amerikansk jagare ha sjunkbombat en sovjetisk u-båt, ovetande om att den senare var utrustad med kärnvapenmissiler. Då u-båten saknade radiokontakt med den sovjetiska stridsledningen på andra sidan jordklotet, hade de tre befälhavande officerarna ombord att enligt då gällande regelverk själva besluta om de skulle gå till motattack med sina kärnvapen eller inte. En förutsättning var att samtliga var överens. Enligt legenden röstade en av de tre emot en sådan åtgärd och u-båten drog sig istället tillbaka.
Ett annat, kanske mer välkänt exempel genom den danska filmen ”The Man Who Saved The World” (2013), är den ryske överstelöjtnanten Stanislav Petrov som år 1983 tillät sig betvivla att det sovjetiska satellitvarningssystemet, som indikerade att USA just avfyrat fem missiler mot Sovjetunionen, verkligen visade rätt. Petrov drog slutsatsen att fem missiler var för få för att kunna utgöra en allvarligt menad kärnvapenattack. I strid med gällande order underlät han att rapportera händelsen till kommandot för omedelbar kärnvapenvedergällning. Han bestraffades dock inte för detta, då det mycket riktigt visade sig att varningssystemet innehöll ett programmeringsfel. Petrov tilldelades 2013 Dresdenpriset för sin fredsbevarande insats.
I väntan på ett allmänt förbud mot kärnvapen hänger mänsklighetens överlevnad på att de stormaktsledare, som har avfyringsknapparna inom räckhåll, förmår hålla huvudet kallt.
”I väntan på ett allmänt förbud mot kärnvapen hänger mänsklighetens överlevnad på att de stormaktsledare som har avfyringsknapparna inom räckhåll, att de förmår hålla huvudet kallt.” Vi har alltså Wilkersons ”risken för kärnvapenkrig genom misstag är antagligen den största risken” och så har vi förmågan hos stormaktsledares kalla huvuden.
Men vi ser ju att kvalitén på dessa huvuden, som har ansvar för kärnvapen, varierar högst betydligt. I Storbritannien verkar de tro att de befinner sig som om de levde under drottning Victoria. Dessa huvuden har redan tagit enormt märkliga och därmed också farliga beslut, som att skicka jagaren HMS Defender in i Svarta havet och hangarfartyget HMS Queen Elizabeth till Sydkinesiska Havet.
All världens folk har nu också kunnat se att i USA, med flest militärbaser jorden över, och kanske den största mängden kärnvapen, i USA besitter landets ledning inte någon större förmåga till statsmannaskap, utan verkar snarast vara förvirrad, vilket också är farligt.
Hujedamej!
Bertil C skrev: ”enormt märkliga och därmed också farliga beslut, som att skicka jagaren HMS Defender in i Svarta havet och hangarfartyget HMS Queen Elizabeth till Sydkinesiska havet”. Hur farligt en stats navigerande med sina örlogsfartyg är beror på exakt vart fartygen skickas och exakt vad de gör. Ett exempel är att det inte har varit något märkligt eller farligt med att Folkrepubliken Kinas örlogsfartyg har siktas en sjömil från Hälsingborg, och övat krig i Östersjön, eftersom Folkrepubliken Kina har följt alla lagar, regler och konventioner. Om vi håller oss till Sydkinesiska havet för enkelhets skull, vad kan Förenade kungariket antagas göra med HMS Queen Elizabeth som vore märkligt och farligt?
Jan-Arvid G!
Min utgångspunkt för bedömningen av Storbritanniens handlande kan sammanfattas i ett citat av historikern Alfred McCoy: ”Medan växande imperier ofta är vettiga, till och med rationella i sin tillämpning av väpnad styrka för erövring och kontroll av utomeuropeiska områden, är sjunkande imperier benägna att utföra illa genomtänkta maktdemonstrationer, och de drömmer om djärva militära slag som på något sätt skulle kunna återge dem förlorad prestige och makt.”
Det är det som både Hegemonen USA, och i angivet fall dess lydstat Storbritannien, sysslar med. Desperata och irrationella handlingar kan alltid på ett oförutsägbart sätt bli farliga, antingen de utförs av en enda person eller av en stat.
Du skriver: ”Hur farligt en stats navigerande med sina örlogsfartyg är beror på exakt vart fartygen skickas och exakt vad de gör.” Det räcker inte, det är bara en geografisk och optisk analys.
Bertil Carlman gör en insats för det demokratiska samtalet genom att förmedla en motbild som inte återfinns i de stora massmedierna. Men även motbilden behöver diskuteras.
Låt mig vara konkret! På 9 grader 55 minuter nordlig bredd, 115 grader 32 minuter östlig längd ligger Mischief-revet, vars naturliga del blott vid lågvatten når ovan vattenytan. Folkrepubliken Kina har gjort en konstgjord ö på revet. Enligt gällande lag kan den konstgjorda ön inte ge upphov till något territorialvatten. Förenta staternas örlogsfartyg har seglat nära den konstgjorda ön. De hävdar, med lagen på sin sida, att vattnen där är fritt hav. Folkrepubliken Kina hävdar, utan grund, att andra staters seglatser vid Mischief-revet vore olagliga.
FR Kina söker med ord och fartygsmanövrer mota bort andra stater från vatten som FR Kina olagligen hävdar är FR Kinas territorialvatten. FR Kina har inte avgivit verkanseld, vad jag vet.
Jag nämner Mischief-revet eftersom det är ett tydligt fall. Marken ovan vattenytan är helt konstgjord. Revet ligger på långt avstånd från riktiga öar, som kan vara territorium, så revet kan inte bli annat än fritt hav, med nuvarande tolvsjömilsregler för territorium. Om någon stat skulle ha rättigheter i området vore det närmast Filippinerna. FR Kina har troligen handlat olagligt mot Filippinerna, eftersom revet ligger inom Filippinernas ekonomiska zon, och bara Filippinerna har rätt att utvinna det havsbottenmaterial som använts till öbygget.
Flera stater bygger dessa miljöskadliga och onödiga anläggningar på rev och småöar. Förenta staterna och dess allierade seglar nära många av dessa, men såvitt jag vet är det bara FR Kina som hävdar att de har rätt att avvisa andra staters fartyg från vattnen kring ett påbyggt undervattensrev.
Ingen stat skall lägga sig till med delar av det gemensamma världshavet. Jag menar att alla seglatser in i vattnen nära konstgjorda öar på öppna havet är en god sak för världsamfundet, oavsett vem som seglar. Bertil Carlman är av annan uppfattning. Om jag tolkar Bertil rätt menar han att örlogsfartyg från Förenta staterna eller med Förenta staterna allierad stat aldrig skall segla på Sydkinesiska sjön, och att vi världsmedborgare gör klokt i att uttala oss mot alla sådana seglatser under nuvarande politiska omständigheter, oavsett hur långt avstånd som västmakters örlogsfartyg håller till de av FR Kina kontrollerade revinstallationerna. Har jag fattat rätt?
Orden ”bara en geografisk och optisk analys” påminner mig om Jan Mydals skriftställning om den ”artimetiska majoriteten”.