Vice talman Björn Söder (SD) skrev häromdagen på twitter att judar och samer inte är svenskar. Det kommenterade jag i ett inlägg här. Jag blev då också nyfiken på hur mina samiska vänner reagerat på Söders uttalande och hur de resonerar, och förhörde mig därför om saken. Jag kan då först och främst konstatera att när det gäller samernas nationstillhörighet är frågan inte på något sätt enkel. Jag återger nu här hur jag uppfattar att samer kan tänka om detta.
Ur ett samiskt perspektiv
Björn Söders uttalande kan tolkas som korrekt, men då endast i kulturellt-etnisk bemärkelse. Samer lever ju i flera nationalstater, och har ganska tydliga levnadsmönster, traditioner och språk, som skiljer kraftigt från vad som dominerar i respektive nationalstat. Samerna kan i detta jämföras med kurderna. Frågan är då, är kurderna turkar, irakier, syrier eller iranier? Är samer svenskar, norrmän, finländare eller ryssar?
Och, när det gäller samerna, är det helt uppenbart att man under inga omständigheter kommer bort från Sveriges koloniala historia.
Under de liberala regeringarna på tidiga 1900-talet och ända in på 20-talet ägde samer – under vissa omständigheter – inte rätt att begravas i ”markerad grav på kyrkogård”. I de områden där det fanns så kallade odlingsgränser, alltså gränser mellan odlingsområde och renbetesland, hade renskötande samer inte rätt till en ”markerad grav på kyrkogård” – om de råkade dö i ”vinterlandet”, alltså på fel sida om odlingsgränsen. Det här drabbade Margareta Sjulsson/Vinkas far, som dog vintern 1907 i Lycksele – i vinterlandet – och grävdes ner i en omarkerad grav utanför kyrkogården. Det kan ha varit ett påfund av av kyrkan, men det är faktiskt mer troligt att det var ett påbud från statens befallningshavare – Länsstyrelsen.
Men Söders uttalande är knappast förvånande. Argumentet att samer inte är svenskar har historiskt sett inte bara framförts från konservativt eller extremt högerhåll. Faktum är att det också varit en socialdemokratisk ståndpunkt. Efter folkpensionens införande på 50-talet nekades renskötande samer pension, med just motiveringen att de inte var svenskar. Att de var svenska medborgare och hade betalat skatt, var inte ett tillräckligt argument för att få del av denna svenska välfärdsförmån.
Min morfars gode vän Axel Vinka (bilderna ovan) har jag skrivit om förut. Han var en stridbar person och slogs för sina egna och samernas medborgerliga rättigheter. En gång i slutet av 50-talet bistod han en äldre renskötare som nekats pension. Myndigheterna envisades med att hålla inne pengarna just för att han inte var svensk. Efter en seg strid om saken, fick renskötaren i alla fall sin pension utbetald och därmed upprättelse.
Konstigheter idag
Ännu finns det märkliga omständigheter som uppstår när hänsyn skall tas till både etniska och politiska förhållanden. Ett exempel är de så kallade samiska förvaltningsområdena (vissa kommuner och landsting). Kommuner kan ansöka om förvaltarskapet, förutsatt att det finns samer i kommunen – alltså ett etniskt kriterium. De har sedan ett speciellt ansvar för de samiska språkens ställning i sina områden. Men samer får inte pekas ut eller registreras som en etnisk minoritet, eftersom det anses diskriminerande.
Kan då vem som helst idag, som har lust, kalla sig same och köpa in en renhjord och börja bedriva renskötsel? Nej! I sametingslagen (1992:1433) kan man utläsa att…
Den är same som…
– anser sig vara same (Kap 1, 2 §) och gör sannolikt att han eller hon har eller
– har haft samiska som språk i hemmet (1 mom),
– eller gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet (2 mom),
– eller har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget,
– utan att länsstyrelsen därefter beslutat annat (3 mom).
Alltså, det är de samiska språken som numera konstituerar samerna. Blodsbandsvägen är utraderad ur lagar och förordningstexter.
Av det skälet kan samerna inte registreras och räknas, och därför sker istället tilldelningen av statsanslag på basis av antalet medborgare i hela den aktuella kommunen. Därför är också Umeå den största samiska förvaltningskommunen, eftersom det är den största kommunen i norra Sverige. Dock, antalet faktiska samer i Umeå är försvinnande litet. Kiruna kommun har många fler samer (7 samebyar), men mycket färre invånare än Umeå. Därför får Umeå kommun tre till fyra gånger så höga statsanslag för insatser i samisk förskola, samisk äldreomsorg etc, än Kiruna. Konsekvensen är förstås att Kiruna inte klarar av vare sig samiska i förskolan eller äldreomsorg för flera hundra samer som berörs. Och Umeå behöver å sin sida inte bry sig speciellt mycket om de 5 redan hjälpligt samisktalande förskolebarnen och de kanske – högt räknat – 3 till 5 äldre som behöver äldreomsorg på samiska. Alltså, Umeå sitter på förvaltningsmedel som borde gått till Kiruna (eller Åre, Strömsund, Jokkmokk, etc.).
Nu har även Malmö och Göteborgs kommuner uttryckt intresse att bli samiska förvaltningskommuner, och misstanken infinner sig att det inte beror på ett genuint engagemang för samiskan, utan snarare har sin grund i tilldelningsmodellen för statsanslaget.
Vad är då problemet?
Alltså, problemet med en renodlat politisk definition, är att etniska grupper och urfolk kan definieras bort fullständigt. Därför måste man som same också göra ett medvetet val rörande etnicitet och kultur. Ett tydligt exempel på problemen med en renodlad politisk definition är den norska assimileringspolitiken som rådde fram till början av 1970-talet. Då suddade man helt enkelt bort samer ur lagstiftningen. De som trots allt ansåg sig vara samer skulle istället botas från denna ”villfarelse”.
Det liknar faktiskt den turkiska politiken gentemot kurderna. Ända sedan Kemal Atatürk skapade det moderna Turkiet ur det fallna Osmanska rikets ruiner, efter första världskriget, skall alla i Turkiet vara turkar. Basta! De som vägrar och envisas med att kräva sin rätt till sitt språk och sin kultur – som kurderna – betraktas efter många års kamp för ”erkännande” som upprorsmakare och fiender till den turkiska staten. Kurderna är många och kan skapa stor oreda med sin kulturkamp. Så den politiska konflikten är och förblir olöst. För samernas del är förhållandena på så sätt mer lika de amerikanska indianernas. Men erkännande är oundgängligt.
Värdegrundismen
Axel Vinkas barnbarn Mikael Vinka har jag också skrivit om förut. Han skriver följande i ett mejl till mig i samband med mina efterforskningar. Detta är också något som berör mig djupt efter alla mina animerade fighter med dessa horder av värdegrundspredikanter i skolan som började ta sig ton på 80-talet och sedan bara förökat sig som kaniner. Han skriver:
Genom sin vaghet och subjektiva grund, passar det akademiska etnicitetsbegreppet som hand i handske med kunskapsrelativismen, och det tillhörande svamlet om värdegrund, ett ord får mig att bli illamående. Som vi kan notera idag, så är värdegrunder ingen bra grund för ett rättvist samhällsbygge, eftersom de fundamentala värderingarna bevisligen kan ändras över en natt. Den socialdemokratiska och moderata före detta liberalkonservativa reinfeldtska värdegrunden har nu i valrörelsen gjort helt om och blivit nationalistiskt extremkonservativ. Man får väl förutsätta att både S och M har omformulerat sina värdegrundsdokument.
I samma andetag kan man notera att det blivit legitimt att NO-ämnet i skolan skall ta hänsyn till religion och livsåskådning. Darwinism får stryka på foten till förmån för religion, förintelseförnekelse erkänns som ett alternativt historiskt perspektiv, SD & Co normaliseras på samma sätt som Trumps twittrande och Erdogans maktfullkomlighet.
Begreppens betydelser urholkas, det postmoderna ifrågasättandet av empirisk kunskap förvrider världen, och värdegrundsbegreppet är en del av dumhetens triumf över förståndet. I mitten av 60-talet kommenterade den amerikanske nobelpristagaren Richard Feynman en journalist som påstod att vi lever i den ’vetenskapliga tidsåldern’. Han replikerade att vi snarare lever i den ’högteknologiska tidsåldern’, eftersom det inte krävs någon som helst kunskap om vetenskap för att trycka på knappen som tänder ljuset. Samma sak kan sägas om ’dataåldern’.”
Vad drar jag för slutsatser av allt detta?
Exemplen ovan illustrerar hur man på kulturell-etnisk basis kan argumentera för och implementera idéer om hur folkgrupper kan exkluderas från de rättigheter som förknippas med det politiska nationalitetsbegreppet och medborgarskapet. Om Söders och SDs ståndpunkter får starkare fotfäste, så är återkomsten av denna typ av exkluderingar inte långt borta.
Den andra sidan av myntet förefaller mig vara att utan ”legitimering” med något slags ”äkthetsintyg” på sina samiska rötter blir all riktad skattefinansierad verksamhet lätt till ett lotteri som kan bli hur orättvist som helst och som på sikt kan skapa än mer problem, inte minst inom den samiska minoriteten.
En renodlad politiks definition har som vi också sett sina risker. När en minoritets intressen står i vägen för andra starkare gruppintressen eller ekonomiska intressen kan man helt enkelt bortdefiniera minoriteterna.
Bakom kulisserna
Definitionsdiskussioner och den allt känsligare frågan om Sveriges eventuella erkännande av FN-konventionen ILO 169 (om urfolkens rättigheter) har legat på den moraliska politiska agendan och på regeringens bord i snart 30 år. Det här kan man prata om och förhala hur länge som helst verkar det som, utan att särskilt många väljare egentligen bryr sig. Samerna är ju en så försvinnande liten del av den svenska politiska nationen. Man vet inte ens hur många de är.
Detta ändlösa förhalande beror på att det i kulisserna viskas och lobbas av betydligt starkare aktörer. Förr var det jordbruksnäringen som expanderade, så kom vattenregleringarna för att elektrifiera nationen, sedan var det sportfiskarna och jägarna, nu är det jakten efter mineraler och vindkraftutbyggnader som styr det egentliga skeendet, eller rättare sagt förhalar erkännandet av FN-konventionen. Ett tydligt uttryck för det här är den frispråkige och iskallt klarsynte Ivar Arpi med sin artikel i SvD 26 juni under rubriken: ”Renägare vill ha vetorätt över halva Sverige”. Läs den, där talar den ekonomiska makten plötsligt klarspråk. Så nog kan man ana att det finns starka intressen för att förminska och till sist definiera bort samerna. Björn Söder gör en del av det politiska grovjobbet på sitt sätt.
Nu förstår jag ännu bättre varför det politiska etablissemenget hatar SD och Björn Söder: de har inte vett att hålla truten!
Hade det inte varit för Söders (omnämnd fem gången i denna artikel) lösmynthet hade frågan om nationalitet, minoritetspolitik och, i synnerhet, samernas situation i Sverige, aldrig kommit upp till debatt.
Därför tror jag att SD och Söder inte gör något ”grovjobb” åt mäktigare intressen. Dessa hade nog föredragit att förtiga hela saken och ser nog snarare SD som en elefant i porslinsbutiken.
Man kan till och med förmoda att hade de förgripliga orden om svenskar, judar, samer osv. utsagts av någon okänd moderat kommunalpolitiker, hade vi aldrig fått den här mycket viktiga debatten, som Knut i denna artikel förtjänstfull bidrar till, genom sina kunskaper om och kontakter med den samiska samfälligheten.
”Hur ser samer på sin nationalitet?” ”Björn Söders uttalande kan tolkas som korrekt, men då endast i kulturellt-etnisk bemärkelse. Samer lever ju i flera nationalstater, och har ganska tydliga levnadsmönster, traditioner och språk, som skiljer sig kraftigt från vad som dominerar i respektive nationalstat. Samerna kan i detta jämföras med kurderna. Frågan är då, är kurderna turkar, irakier, syrier eller iranier? Är samer svenskar, norrmän, finländare eller ryssar?”
Detta, KL, synes mig vara en mycket bra start på en bra artikel i denna fråga.
AP:s kommentar är också mycket bra. Och jag menar att det vore förbaskat bra, om många nysvenskar som t ex Johannes Anyuru (som skrivit boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar) finge komma till tals om sin syn på svenskhet. Vi är för många som diskuterar frågan på ett för akademiskt, långtråkigt vis som inte nämnvärt för frågan framåt. Som t ex en Clartéblogg (”Linjerna klarnar – om man inte redan sett det”).
Här finns mycket att göra!
Min far skrev en del om familjen Vinka i sin bok Med samer till fjälls. Axel Vinka nämns på sidan 147.
Tack för artikeln, Knut. Det finns mycket att samtala om här; jag behöver läsa om artikeln några gånger innan jag kommenterar. Men jag vill genast kommentera inledningen: ”Samer lever ju i flera nationalstater”. Nej, nu blev det fel igen med ordet ”nation”. ”Nationalstat” och ”suverän stat” är två olika saker. Ordet ”nation” används sedan några årtionden fel i Sverige i 90 procent av fallen. Ni som vill diskutera på allvar i Sverige behöver återställa ordet ”nation”. Annars kommer alla diskussioner av det här slaget att bli lite skeva. Självfallet blir inte diskussionen helt sned på grund av ett enstaka ord, med den blir otydligare eftersom de svensktalande har fått ett nyckelord förstört för sig.
”…eller rättare sagt förhalar erkännandet av FN-konventionen. Ett tydligt uttryck för det här är den frispråkige och iskallt klarsynte Ivar Arpi med sin artikel i SvD 26 juni under rubriken: ’Renägare vill ha vetorätt över halva Sverige’. Läs den, där talar den ekonomiska makten plötsligt klarspråk. Så nog kan man ana att det finns starka intressen för att förminska och till sist definiera bort samerna. Björn Söder gör en del av det politiska grovjobbet på sitt sätt.”
Jo. så är det nog. Det är inte länge sedan Alice Bah Kuhnke sade något om att frågan inte låg i skrivbordslådan utan på hennes skrivbord! Jag tror som AP att alla eventuella regeringskonstellationer nog helst vill ”lösa problemet” utan någon riktig genomlysning. Så har ju många besvärliga frågor lösts tidigare. Den jag nu kommer att tänka på är Jens Stoltenberg (Norges statsminister 2000–2001 och 2005–2013, 2014 blev han Natos generalsekreterare.) Han lyckades få Norge i krig med Libyen utan parlamentssamtycke.
Jan Arvid G!
Du har rätt och jag vill passa på att hänvisa till min artikel om Österrike.
”Den historiska kategori som kallas ’nation’ uppkommer spontant, utan människors medvetna strävan att skapa dem. Staten, däremot, är en politisk företeelse framvuxen ur politisk kamp. En stat kan omfatta flera nationer (Schweiz, Belgien och Kanada), omvänt kan en nation vara uppdelad på flera stater (polska nationen var till 1918 uppdelad mellan Tyskland, Ryssland och Österrike, fram till 1990 var den tyska nationen uppdelad i två stater).”
Liksom Jan Arvid var jag tvungen att ta distans samt läsa om i omgångar. Knuts inlägg tungt och mycket initierat som kräver en hel del.
Börjar med svenska statens fortsatta kränkningar mot vårt ursprungsfolks urgamla rättigheter.
2016 stämde Giljas sameby staten d v s JK för att säkra sina fisk och jakträttigheter. Rätten att enväldigt bestämma det.
Gällivare Tingsrätt gav dem rätt på alla fronter. Men domen hävdes av Hovrätten med formuleringen att byn har mer rätt till fiske och jakt men inte ensamrätt.
I skolan kallade samiska klasskamrater oss andra för storsvenskar och umgicks aldrig med oss. De ansåg vilket de också sa, för att ha stulit deras land. Vilket ju var helt sant och hatet mellan gruvisar och samer fanns under hela min uppkväxt.
Skamlig för övrigt att vi inte skrivit under ILO. Till skillnad från Norge.
”Samerna lever i flera suveräna stater.” I mitt språköra är detta liktydigt med: ”… flera nationalstater”. I Wikipedia läser jag att en nationalstat är ”en stat som är uppbyggd kring en nation, och en majoritetsbefolknings nationella identitet”, vilket väl ar fallet med de länderna där samer lever. Jag uppfattar också att det är ett uttryckssätt som inte är främmande för samer. Men jag är förstås nyfiken på vad som här skulle kunna vara ett problem.
Knut L!
Jag har all respekt för ditt språköra och Wikipedias sakkunskap. Men vi är sedan länge i ett läge där definitionerna är slappa och griper över varandra. Sverige (liksom Norge) är en stat med flera nationaliteter. Samerna som bor i Finland bor också i en stat, men inte en som ”är uppbygd kring en majoritetsbefolknings nationella identitet”. Detta gäller ännu mindre för ett annat land där samer bor, nämligen Ryssland.
Så Sverige och Norge skulle kunna kallas ”nationalstater”, men inte Finland och Ryssland.
Knut L!
Första kommentaren, om ”språköra”. Vad betyder dessa två citat från 1918–19: ”Ålandsfrågan är framför allt en nationell fråga”; ”För Danmark är den Nordslesvigska frågan uteslutande en nationell fråga”. Ett genomsnittligt svenskt ”språköra” kan nog inte förstå vad citaten betyder, eftersom den pågående språkförstöringen lett till att folk tror att ”nationell” syftar på självständiga stater och deras angelägenheter. Det är sant att ”nationell” sedan gammalt stundom har använts med syftning på stater, men för det traditionellt bildade svenska språkörat har det bruket av ”nationell” låtit som en nödlösning, ungefär som man säger ”anglo?” om Förenade kungariket som en nödlösning. ”Riks?” har traditionellt föredragits framom ”nationell”. Ni som drabbats av svenskt offentligt språk de senaste årtiondena behöver värja er mot svenskans förfall. ”Eldsvåda i mangårdsbyggnad på landet” kallas i svenska media ”villabrand”. I rest my case.
Knut L!
Ja, samerna bor i fyra stater som råkar vara ganska nära nationalstatens idé, även om Ryssland omfattar många territoriellt definierade icke?suveräna läder som Komi. Det är relevant för ditt resonemang att Sverige, Norge, Finland och Ryssland har var sin dominerande kultur och var sitt huvudspråk, från vilka samiska språk och kulturer (det är inte bara renskötsel) skiljer sig. Men det är inte sant att ”suveräna stater” är liktydigt med ”nationalstater”. Absurditeten av påståendet visas av att samerna bott i fyra stater som råkar vara ungefär nationalstater blott sedan 1991, då icke-nationalstaten De socialistiska rådsrepublikernas union upplöstes! Ditt resonemang om att samiskheten skiljer sig från fyra dominerande nationella (alltså etniska) identiteter i fyra stater är relevant VID SIDAN AV faktumet att samerna bor i fyra suveräna stater. Nationalstatskaraktären är bara ETT AV FLERA ICKE-RÄTTSLIGA KARAKTERISTIKA hos de fyra. De är också brännvinsdrickarländer till exempel…
Svenska samer lever och hör hemma i den nationell suveräna nationen Sverige. Problemet är att de inte erkänns av svenska regeringsmakten som ursprungsbefolkning i enlighet med ILO. Dess rättigheter att utöva sin samiska kultur beskärs genom århundraden av svensk centralmakt i kolonialistisk anda.
Någon militär aktiv rörelse är nog inte att vänta sig. Individuell terrorism inte utesluten, men långsökt trots allt. Men det hat som finns fast förankrad mellan folkgrupperna lämnar aldrig den samiska befolkningen.
Samer som lämnar sin samiska tillhörighet, utan att kunna språket och inte är renägare, eller bekräftad som same på annat sätt, hamnar inte sällan inom psykiatrin och har hög arbetslöshet.
Den svenska staten och dess ansvariga personer inklusive politiska partier och vanliga medborgare ska skämmas. Hur ofta och på vilket sätt uppmärksammas detta i svensk skolundervisning? Den samiska nationaldagen?
Frågetecknen i mina inlägg ovan skall vara bindestreck. (Redax kommer att korrigera detta) Tydligen fungerar det inte att skriva vissa tecken genom att knappa in Unicode-kodpunkter som U+2010 för riktigt bindestreck (HYPHEN i Unicode-tabellen).
Jag skrev otydligt om ”fyra stater som råkar vara ungefär nationalstater blott sedan 1991, då icke-nationalstaten De socialistiska rådsrepublikernas union upplöstes”. Givetvis var en stat som Sverige nära nationalstatsidén före 1991; jag syftade bara på Ryssland.
Anders Persson!
I dag är väl det finska respektive ryska så dominant i Finland respektive Ryssland så att de staterna i stort sett blir nationalstater?
Jan Arvid G!
Menar du det ”finska/ryska” språket eller kulturen? Sedan förstår jag inte varför det är så viktigt att bestämma om en stat är en ”nationalstat” eller bara en ”stat”?
I slutet av den tsaristiska epoken hade ryssarna, både eliten och folket ”kommit fram till” att det inte fanns något ukrainskt folk. I den mån de talades om gällde de för att vara ”lill-ryssar”.
Det är ganska meningslöst att debattera om ryssarna hade rätt eller ej, eftersom ukrainarna ansåg att de inte var ryssar, och så småningom fick med sig bolsjevikerna på den linjen.
På samma sätt kan vi ”komma fram till” att Finland är en ”finsk nationalstat” eftersom vi finner att det ”finska” är så dominerande. Det må vi tycka, men det avgörande är vad finländarna, i synnerhet finlandssvenskarna tycker.
Det som Knut skriver om samerna är värdefullt också av den anledningen att Sverige i årtionden gick i bräschen för att avskaffa orättvisor i omvärlden, bl a i Sydafrika, utan att se samma problem hemma.
Anders Persson skrev: ”Sedan förstår jag inte varför det är så viktigt att bestämma om en stat är en ’nationalstat’ eller bara en ’stat’?”
Nej, det är inte viktigt. Det bleve knappologi att gräva ner sig i det. Det var ett sidospår.
Huvudsaken i mina inlägg är min kritik av att svenska nutida intellektuella har fått för sig att ”nationalstat” är en fullgod beteckning för ”suverän stat”, rentav den enda rätta beteckningen – även för stater som har interna problem med motsättningar mellan etniciteter och stater som konstitutionellt uttryckligen är multietniska. De vill tala om att den suveräna staten har fått mindre makt (som Hans Andersson ofta påpekar i EU-diskussioner). Men de kallar detta för ”nationalstatens kris”, vilket är missvisande eftersom nationalstatsidén just nu inte genomgår någon kris. Göran Greiders och Åsa Linderborgs bok om populism blev värdelös på grund av denna okunskap.
Detta är ett exempel på de svensktalandes överlag minskande kunskaper om ords betydelser.
Den moderna nationalismen uppkom med den franska revolutionen 1789. Då skapades såväl den moderna staten Frankrike som den nya nationen Frankrike.
Genialiskt var Abbé Sieyes bok Vad är Tredje ståndet som omdefinierade bonde-arbetar-hantverkar-majoriteten till Nationen, till Folket (tillsammans med fanflyktingar från det första prästståndet och det andra adelsståndet).
En revolutionär känsla av begynnande kulturell samhörighet skapades samtidigt med den demokratiskt-revolutionära staten. Den nationella identiteten tog sin tid att växa fram. Men den var i grunden definitivt politiskt skapad.
Hans Norebrink!
Jag har inte överblick över hela den relevanta litteraturen. Men om man undersöker begreppet ”nation” (alltså inte den nutida svenska missuppfattningen att en nation är ett land / en stat) tror jag att man kan se två huvudspår: Johann Gottlieb Fichte och Johann Gottfried von Herder å ena sidan och Ernest Renan å den andra.
En ny läsvärd bok är ”Svenskhetens tidigmoderna gränser” av Jens Lerbom.
Allt detta tål att tänka på, så att frågan om den samiska nationen inte reduceras till den (nog så viktiga) frågan huruvida vissa renskötande samer har eller inte har den eller den rättigheten.
Nation (känsla, kultur) och stat (organisation, politik) är som sagt två olika saker. Först när de sammanfaller har man en nationalstat. Mitt lästips igen: ”Vad är nationalism?” av Öyvind Österud.
Dina två huvudspår ser jag som de denna bok beskriver, den inledande franska politiska och den följande tyska kulturella nation(alismen). Båda skapades egentligen av intellektuella, men den senare på basis av olika slags likheter som beredde jorden för en mer uttalad nationskänsla.
Båda var sociala konstruktioner, men byggde på en samhörighet som fanns i folket. Där denna bondefolkliga samsyn inte fanns misslyckades man med att skapa en nation. De två nation(alismerna) blev i praktiken blandningar av politisk och kulturell nationalism.
Under politiken (statformeringen) och kulturen (vi-känslan) fanns/finns längst ner människans biologi (vår sociala natur). Vi människor skapar vi-grupper, men problemet är att vi sätter Vi mot Dom.
Romer & samer bör gynnas eftersom de saknar ett eget land.